Överklockning hos Intel 2007

Överklockning hos Intel var en av våra mest populära artiklar hittills och vi hoppas att ni kommer tycka om denna uppföljare lika mycket. Innehållet tog plats under helgen 5-7 oktober i år och var en riktig fest på många sätt.

Efter att ha försökt skriva inledningen till den här artikeln säkert sex, sju och åtta gånger insåg jag att det var nog bäst att helt enkelt bara säga som det är. När jag skriver detta befinner jag mig på tåget hem efter att ha upplevt en av de bästa helgerna hittills. Jag fick träffa några av de stora inom överklockning; Sampsa Kurri från muropaketti och hans kompanjon Pekka Rousu från den finska datortidningen MikroBitti, våra vänner från Danmark; Tom (xTom) och Peter (Nosfer@tu) från OC Team Denmark och sist men inte minst; Sturla, också känd som Stoolman, från vårat grannland Norge, och förstås vår svenska kollega från Sweclockers, Öjvind (KnightCharger).

Redan förra året arrangerade Intel ett liknande evenemang, men då var det bara jag [Andreas/Delph1], Robert (crotale) och Marcus (Kinc) där. Det var ett mycket mindre evenemang, men tack vare att det gick så bra fick vi komma tillbaka en gång till, och den här gången skulle vi inte vara ensamma. Som jag skrev ovan hade Intel bjudit in överklockare från Norge, Danmark och Finland, utöver oss från Sverige. Tanken var inte så mycket att tävla mot varandra som att vi skulle försöka nå resultat tillsammans.

Högst olyckligt blev Marcus sjuk i influensa dagarna före vi skulle åka. Han ringde mig dagen innan och berättade det dåliga nyheterna. Han har flugit runt hela världen och visat upp överklockning med flytande kväve i två månader nu, men om det fanns något evenemang han såg fram emot mer än något annat var det detta. Och det förstår jag, förra gången var helt fantastisk. Allt prat och hypen inför detta evenemang gjorde att jag var ganska uppspelt och jag förstod verkligen hur Marcus måste ha känt.

På de kommande sidorna ska vi berätta vår version av vad som händer hos Intel. Jag är ganska säker på att de andra artiklarna kommer se ganska annorlunda eftersom vi alla hade ganska individuella upplevelser.

Vi började den förra artikeln med lite roliga historier om Marcus lokalsinne, men eftersom han tyvärr blev kvar hemma med influensa trodde jag att saker och ting skulle bli annorlunda den här gången. Jag visste å andra sidan att han planerade att ta tåget den här gången, men jag vet inte om jag kände mig så mycket lugnare för det. Jag hade inte blivit speciellt förvånad om han ringt och sagt att han hamnat i Malmö av någon konstig anledning, men det är också en av anledningarna till varför tycker om han så mycket .

Min resa gick inte precis som väntat heller. Tanken var att jag skulle ta tåget från Kalmar till Alvesta och där byta till X2000 mot Stockholm, hoppa av i Linköping och möta Robert där. Från Linköping skulle vi sedan åka tillsammans upp till Intel och Kista, Stockholm. Vi hade pratat med Sampsa dagen innan och planerade att plocka upp han och Pekka vid Arlanda innan vi åkte till Intel.

Jag kom ombord på tåget utan bekymmer och jag verkade ha fått med mig alla saker. Jag satte mig på min plats medan en röst inom mig sjöng: ”Jag ska till Intel, jag ska till Intel, jag ska till Intel…”Jag tog på mig mitt headset och började lyssna på Toy Dolls ‘Covered in Toys’ när den vänstra snäckan dog. jag började undersöka vad som kan ha hänt och upptäckte att sladden gått sönder och att kopparn inuit blivit blottad och gått av. Jag suckade högljutt … ingen vidare start.

SMS 1 till Robert: Jag sitter på tåget, men mitt headset är sönder. 🙁 bara ljud i ett öra, funderar på att gå hem igen. … Dåligt omen du vet (;-)) //Andreas

Det var ganska mycket adrenalin som pumpades genom kroppen. Mina ben skakade och mannen mittemot undrade varför jag så nervös ut. Jag berättade att jag bara hoppades att allt skulle gå bra.

Jag anlände vid den första stationen och allt verkade flyta på, men så ropade konduktören ut att vi måste stanna här i 7-8 eftersom ett tåg som färdas i den motsatta riktningen var försenat. [”nej, nej, NEJ!” ekade i mitt huvud] Jag hade bara 10 minuter på mig att byta tåg i Alvesta och nu har jag bara 2-3 minuter. Det kan bli snävt om tågen är långt ifrån varandra (Alvesta är en ganska stor station där en väldans massa tåg möts, byter spår och fortsätter mot alla möjliga delar av landet). Jag försöker lugna mig själv genom att intala mig att jag är bra tränad och ganska snabb, jag borde hinna i vilket fall som helst.

Tåget lämnade stationen så snart som möjligt och försökte att ta ikapp tiden man förlorat, men precis som vi ska glida in i Växjö stannar tåget någon kilometer utanför staden. [”Du skämtar … Det här händer inte?!”] Jag reste på mig och försöka skaka av mig lite av spänningen, men framför allt sänka pulsen något. Till slut gick jag tillbaka till min plats och där märkte jag att min medpassagerare började bli oroad. Jag bestämde mig för att förklara att jag var på väg till Stockholm och att jag skulle besöka Intel, i något som närmast beskrivs som en ”once in a lifetime event.” i mitt fall var det i och för sig mitt andra besök (hoppas på att få göra ett tredje. Snääääälla?), men att inse att jag redan varit där en gång sänkte inte direkt på pulsen.

SMS 2 till Robert: Först måste jag vänta 7-8 minuter i Nybro, vilket ger mig 2 minuters marginal när jag ska byta i Alvesta, men sen visar det sig att ett lok har stannat mitt på stationen i Växjö! Argh!

Min medpassagerare försökte lugna mig med några väl valda ord , såsom att tåget kommer att vänta i Alvesta. Jag visste detta redan, men på något vänster hjälpte det att höra det från någon annan. Vem du nu än var så tack för de orden. Jag vill också be om ursäkt till konduktören för att jag tjatade så på han, ledsen. Du var trevlig och lugn, och försäkrade mig om att tåget kommer att vänta. Det fanns ingen anledning till oro eller stress.

Jag sprintade över till plattformen till X2000 på väg mot Linköping, [”Jag tänker då fasen inte chansa här”] Bytet gick bra. När vi lämnade Alvesta annonserade konduktören att vi måste tyvärr sakta ner under delar norr om Alvesta på grund av reparationer. [”Varför SJ? Varför just idag? Årets viktigaste dag och då väljer att reparera ett av de enda två spår jag kommer att resa på just idag? Du visste om det vad?”] *ond blick mot SJ-logotypen på biljetten*.

SMS 3 till Robert: Fick springa till nästa tåg… 🙂 men nu jäklar är jag på ingående om en timme

Till slut kommer vi förbi reparationerna och tåget kunde snabba på och försöka ta igen förlorad tid. Nu flöt verkligen allt på som det skulle, när tåget helt plötsligt nödbromsar! Jag var på god väg att skrika ut något i stil med : ”SKÄMTAR NI ELLER?”. Men så såg jag att det fanns barn i båset precis bredvid så jag kontrollerade mina känslor, lite grann. Än en gång är jag ledsen för det som höll på att hända, men frustrationen började hopa sig. SJ brukar sköta sig mer eller mindre fläckfritt, men idag verkar vara undantaget som bekräftar regeln.

SMS 4 till Robert: Borde vara framme om 10 min

SMS från Robert till Andreas: Gött mos, har tankat upp kväve, så we’re good to go .

Tids nog anländer jag i Linköping och möter Robert vid stationen. Han hade redan varit hos AGA och plockat upp 50 liter flytande kväve. Vi misstänkte att vi skulle vara de enda med kväve och att vi då skulle behöva dela med oss, men det visade sig vara helt fel (vi fick faktiskt låna kväve från danskarna istället).

Vi satte av mot Stockholm och Arlanda för att plocka upp Sampsa och Pekka. jag såg verkligen fram emot att träffa dem så det gjorde inte så mycket att vi fick ta en omväg via Arlanda. Sampsa ringde oss på vägen upp och berättade att han hittat någon att dela en taxi med från Arlanda till Kista . Det besparade både oss och våra finska vänner en timme av väntan och resande.

Till slut anländer vi vid Knarrarnäsgatan 15, Kista.

Det underbara med att åka tillsammans med en kille som Robert, eller Marcus för den delen, är att man behöver inte bry sig om att det kan bli för mycket detaljer för den man pratar med. Det finns inget som heter för extrem hårdvara och man kan bara spåna högt och lågt. Det är ganska avslappnande på något sätt eftersom man så många gånger annars måste hålla igen så man inte kväver den man pratar med med alltför mycket information. Som alltid hade vi en del intressanta diskussioner, men tyvärr faller nog dessa under mer än ett NDA, så nog om det.

Robert och jag var de första som anlände i Kista. Vi fick en kort tour av kontoret, det var vissa nyheter sedan sist. Till exempel hade de satt upp två stycken spelmaskiner för de som ville tävla mot varandra i lite racing, FPS eller något annat, om man behövde en paus från benchandet (fast jag tror faktiskt att Thomas var den som använde maskinerna flitigast, å andra sidan spelade han som oftast mot någon av oss andra). Jag tyckte aldrig att jag hade tid att prova spela, men jag vet att de andra hade riktigt roligt med dem.

Thomas bestämde sig för att ta visa oss Hemliga Rummet där vi då inte fick ta några bilder (vilket också förklara bristen på bilder därifrån), men väl därinne plockade han fram fem små, men kraftfulla monster; 5x Intel Core 2 Extreme QX9650 vecka 34, B3 stepping. Så nära man kan komma konsumentexemplar vid detta tillfälle, vilket också var anledningen till varför vi försökte dela med oss så mycket vi kunde tidigare, när vi då faktiskt var hos Intel. Tack för att ni var så pass förstående, och här idag kan vi presentera resultaten ni frågat efter.

Innan vi kunde började var vi tvungna att välja en arbetsyta. Thomas has förberett två laboratorier åt oss. Ett större och ett mindre, men de hade samma förutsättningar, låga luftfuktighet och stabila temperatur. Eftersom all dricka var gratis (inte bara för oss, utan Coca Cola-maskinen vill helt enkelt inte ha några pengar), var det en god idé att dricka så mycket som möjligt. Den låga luftfuktigheten och det kalla kvävet kan skada stämbanden och slemhinnorna i näsan och halsen ganska ordentligt.

Jag säger inte att vi försökte dricka kväve, även om jag hörde att det kastades en del kväve i rummet bredvid (jag tror våra danska och norska vänner vet mer om det). Det är bara det att den kalla luften från kvävepottarna är hälsofarlig och man ska alltid försöka dricka mycket när man arbetar med flytande kväve. Å andra sidan, både Robert och Sampsa hade vissa problem med att hålla isär termosar och Coca Cola Light-burkarna (samma färg), så undvik Coca Cola Light när ni benchar, det är hälsovådligt!

Eftersom vi anlände först fick vi också välja arbetsyta först och vi bestämde oss för det mindre labbet med endast en arbetsbänk, främst eftersom man var tvungen att gå igenom det andra labbet för att ta sig dit. Mindre spring bakom ryggen på så vis, men å andra sidan var det inte mycket spring alls. Vi var alla ganska fokuserade på att bencha de 49 timmar vi hade hos Intel.

Till slut anlände OC Team Denmark och strax efter dem kom Sampsa och Pekka in i entrén. Thomas visade dom runt medan Robert och jag tog det lugnt.
De norska representanten Stoolman var lite sen, men han hade fått upp farten nu och borde anlända snart. Han hade med sig en stor kompressorkaskad och en massa kväve.

Thomas tyckte att det var bäst att vi checkade in på hotellet innan Öjvind ringde, men just som vi fått ut våra nycklar så ringde han och Thomas fick åka och hämta han. Vi ställde in våra väskor i våra rum och gick tillbaka till Intel för att göra i ordning arbetsytan.

När vi alla hade samlats hämtade Thomas godsakerna. Tyvärr har jag ingen bild på alla fem eftersom folk praktiskt taget slängde sig över Thomas när han kom genom dörren med Intel Core 2 Extreme QX9650.

Det var inte så att vi fick välja processor för någon annan, eller ens fundera kring vilken som om möjligt kan vara bättre än någon annan. All fem var vecka 34 och det var nog för att vi alla skulle vara glada och nöjda. De resultat av Marcus som vi publicerat tidigare var med vecka 30, och även om de såg bra ut är vecka 34 ännu bättre.

Anders och Mikael från ASUS anlände vid 16:00, en hel timme sena … med lite mer godsaker. En hög med Maximus-brädor, både Formula och Extreme-versioner, ett Striker Extreme, två GeForce 8800 GTX, ett GeForce 8800 Ultra och ett ASUS Radeon HD 2900 XT.

Jag hade tagit med ett Be Quiet Dark Power Pro 1000W för att se om det kunde hantera belastningen från extrem överklockning, och det kunde det. Thomas hade också några nätaggregat från OCZ och PC Power & Cooling, men jag verkligen nyfiken på Be Quiet-agget. Marcus har det nu. Utöver nätaggregaten hade OCZ också skickat med lite nay DDR3-minnen.

Vi bestämde oss för att slå oss samman med finländarna för att se om vi kunde rucka på Marcus 3DMark 06-rekord. Om vi lyckades kunde vi ge oss på SuperPi 1M senare. Sampsa hade tagit med sig två Radeon HD 2900 XT och pottar till dem, och inte minst två stycken mycket trevliga Kingston HyperX PC6400-moduler kapabla till 400 MHz med 3-3-3-3 timings. Robert hade med sig sin “gamla” DragonPot för processorn och vi hade också en massa kväve med oss.

Vi valde att använda ASUS Maximus Formula, som i sin tur använder DDR2-minne bara för att vara säkert. Vi började med att montera Roberts DragonPot på processorn och behålla standardkylarna på grafikkorten. Vi ville lära känna processorn lite bättre innan vi slängde kväve på grafikkorten med. Vi höll temperaturen runt 0 °C och började pressa upp frekvensen. Vi lyckades nå runt 4.5 GHz med lite mera spänning och en temperatur runt -45 °C. Vi sänkte temperaturen ytterligare till runt -100 °C och höjde spänningen ytterligare något. När vi flög förbi 5 GHz och nådde som bäst 5.45 GHz vid -150°C var vi hyfsat nöjd med vad vi hade lyckats med under första dagen. Det fanns fortfarande en del att lära kring processorn, men nu hade vi frekvenser som var nog för att slå rekord.

Vi kände att det var nog trots allt bäst att stoppa här, bege oss upp hyfsat tidigt och börja överklocka grafikkorten imorgon. Vi var alla ganska trötta vid det här laget och vi kände att vi kunde hantera processorn hyfsat nu. En ny och tidig start imorgon skulle ge oss mer utrymme för eventuella fel och tid för att återhämta oss från dessa.

Vi fyra och Öjvind, som körde allting på luft, var faktiskt de enda som hade någon form av framgång med den nya processorn. Våra danska och norska använde sig av ASUS R.O.G. Maximus Extreme och DDR3, och de hade en del bekymmer. Det kan mycket väl varit minnes- eller moderkortsrelaterat för senare under andra dagen började de jobba sig ikapp.

Sampsa hade flashat sina Radeon HD 2900 XT till 850/950 MHz redan innan evenemanget, vilket är snäppet högre än standardfrekvenserna på 740/825 MHz. Vi hade lite diskussioner om hur vi skulle överklocka korten, men eftersom Sampsa var van vid att göra det via mjukvarumetoden bestämde vi oss för att det är nog bäst att vi fortsätter så. Alternativet hade varit att byta BIOS på korten mellan rundorna.

Vi hade lite småproblem med grafikkorten eftersom de av någon anledning använde olika spänningar, trots samma BIOS. Vi misstänkte att det var på grund av att ett av korten var från ett presskit, och dessa överklockar klart sämre än de vanliga korten, medan det andra var just ett vanligt kort. Så länge vi bara använde luftkylning funkade allting precis som det skulle, men det dröjde inte länge innan vi böt ut dessa mot två stycken pottar och började kyla dem med flytande kväve för att nå ner under 0 °C. Processorn spann på vackert vid 5.2 GHz och det var vi nöjda med just nu.

Med den nya kylningen monterad valde vi att starta upp dem med de frekvenser som Sampsa flashat dem till innan; 850/950 MHz och sedan överklockade vi dem vidare med mjukvarumetoden. Vi nådde 1 GHz GPU-frekvens utan några bekymmer, men när vi försökte klättra ovanför det började systemet att bråka och låsa sig lite då och då. Ni som inte har kört Radeon HD 2900 XT vid temperaturer under nollstrecket har nog också sluppit detta, men jag kan ju säga att kondens är ett stort problem eftersom de är så fruktansvärt känsliga. Vi upptäckte även att kontakten mellan kylarna och proberna inte var den bästa.

Vi tog helt enkelt isär hela systemet och försökte göra oss kvitt så mycket kondens som möjligt. Oturligt nog hade ingen av oss med sig en hårtork (det är vanligtvis Marcus avdelning), men som tur var hade vår norska kollega Stoolman det. Vi lyckades råda bot på det värsta med lite toalettpapper som jag stal från en av toaletterna och sen gav vi de det en sista torkning med Stoolmans hårtork.

Det här var också en bra tidpunkt att ta en paus för strax skulle Xover TV komma hit. De skulle göra lite intervjuer och ta lite bilder på oss när vi slappar i matsalen, för att sedan fortsätta med att filma oss när vi benchar. Det kommer att visas på svenska TV7 den 15:e november.

Både OC Team Denmark och Stoolman från Norge började komma upp i lite resultat nu. OC Team Denmark hade kört dubbla uppsättningar, Peter med QX9650 och Tom med QX6850. Både hade lyckts nå ganska fina SuperPi resultat och Stoolman var på väg upp för frekvensstegen och bereda sig för världens första SuperPi 1M under 8 sekunder, vilket han också lyckades med senare den natten.

Vi började bli lite lätt irriterade på att systemet låste sig då och då. Processorn hade en coldbug runt 155-160 °C och vi höll oss hela tiden inom ett par grader från det. Robert var den som balanserade processor temperaturen och han gjorde ett underbart jobb med det med, men det var något som saknades.

Sampsa bestämde sig för att gå och hämta några Heineken och helt plötsligt börjar saker och ting att fungera. Det är svårt att förklara, men när vi började dricka mer så började även hårdvaran att svara bättre. Även om Heineken inte är någon favorit så verkar det som att det fick saker och ting att fungera, så varför sluta? Slutsatsen lyder alltså; Öl bra, Coca Cola Light dåligt. Jag är inte helt säker på vad de andra drack men det var säkerligen inte tillräckligt med Heineken.

Vi byggde ihop systemet igen och började pumpa upp frekvenserna. Både grafikkort och processor pressades ganska snabbt upp till lagom frekvenser. När vi fick grafikkorten stabila vid 1050/950 MHz bestämde vi oss för att pressa processorn lite mer. Processorn hade arbetat vid 5.2 GHz fram tills nu, men vi behövde mer om vi skulle slå Marcus rekord. Vi lyckades nå 5.4 GHz stabilt med processorn, 1135/970 MHz med grafikkorten och det resulterade i 28 054 poäng i 3DMark 06. Grafkkorten hade fått nya BIOS eftersom vi ville ha en högre GPU-spänning, 1.4 V, det är därför det står att korten har “Default frequency” på 1000/980 MHz.

Bilden nedan (tagen av Pekka) beskriver våra känslor ganska väl.

Hela dagen hade jag kontakt med Marcus för att se om han mådde bättre och för att fråga om tips eller råd. Han var till stor hjälp och ska givetvis ha en del i detta. Mellan våra frågor lyckades han även ta sig igenom hela säsong åtta av X-Files och när vi andra började blir trötta och var redo för sängen skulle han börja på säsong nio.

Vi fortsatte pressa, men efter ett par låsningar bestämde vi oss för att vara nöjda för dagen. I detta läge hade Öjvind lyckats pressa sin QX9650 till 4.6 GHz på luft och så mycket som 1.6 V! Han använde sig av två Radeon HD 2900 XT i CrossFire och hade faktiskt det näst bästa resultatet i 3DMark 06 vi dagens slut. Processorn var 3DMark 06-stabil vid 4551 MHz och SuperPi 1M-stabil vid 4622 MHz, vilket också resulterade i en SuperPi 1M tid på 9.812 sekunder. Den bästa poängen i 3Dmark 06 nåddes vid 4.45 GHz med två Radeon HD 2900 XT (850/900 MHz); 22,578 poäng.

Och sist men inte minst har vi denna lätt underhållande konversation som ägde rum tidigare under dagen när Stoolman kom och bad om hjälp med Radeon HD 2900 XT CrossFire;

Stoolman: Did you have the bios on a USB-drive?
Sampsa: I have them on a Floppy
Stoolman: Ah, an USB?
Sampsa: No, a floppy.
Stoolman: A USB-floppy?
Sampsa: No, a floppy!
Stoolman: Like a floppy floppy?
Sampsa: Yes, a floppy floppy floppy.

Vi sov till ganska sent på söndagen, med undantag för Sampsa som ville se Formel 1. Dock visade det sig att hotellet inte hade TV6, vilket betydde att han ställt sin klocka två timmar tidigare än nödvändigt. Det är delvis mitt fel eftersom jag var ganska säker på att hotellet skulle ha TV6, men jag hade fel.

Vi började dag 3 med att testa en andra Intel Core 2 Extreme QX9650. Anledningen till att vi bytte processor var att vid dagens slut var vi tvungna att välja en att ta hem, och vi var två grupper som körde tillsammans. Tyvärr så hade vi inte så värst mycket flyt med denna andra processor, men det kan ha varit för att vi också bytte till Sampsas mycket större kylare och det verkade inte som att den fick ordentlig kontakt med processorn på grund av kondensatorerna runt sockeln.

Stoolman hade börjat köra lite Aquamark 3 med ett GeForce 8800 Ultra och lyckades faktiskt ta sig över 300 000 poäng och nå 301 034 aquamarks. Natten innan lagom efter vi hade gått och lagt oss lyckades han även spränga 8 sekundersbarriären, 7.984 kom han ner till. Han lyckades även att putsa detta till 7,879 sekunder när han kom hem. Han körde även lite andra 3D-test med ett GeForce 8800 Ultra och lyckades med 98,447 poäng i 3DMark 2001SE med processorn arbetandes i 5377 MHz, och 30,662 poäng i 3DMark 05 med en processor klockad till 5460 MHz och GeForce 8800 Ultra-kortet vid 970/1270 MHz.

Tyvärr var Robert och jag tvungna att åka lite tidigare. Robert hade träning vid 18:00 hemma i Linköping och jag ville hemskt gärna ta ett tidigt tåg hem till Kalmar från Linköping eftersom jag var tvungen att vara tillbaka i labbet på måndag morgon. Vi var fick åka runt klockan två eftersom det är en resa på minst två timmar till Linköping, en hel timme mer om det är mycket trafik. Innan vi kunde åka måste vi göra upp vem som skulle få vilken processor. Vi visste att en av dem fungerade bra och att den andra fortfarande ganska otestad. Jag gjorde mitt bästa för att fuska, men misslyckades (jag suger på det). Turligt nog visade det sig att den vi fick med hem var en bra processor, men i all ärlighet hoppas jag att den Sampsa fick var precis lika bra.

Jag får nog säga att vi är ganska nöjda med vad vi lyckats med under helgen. Jag kan föreställa mig att Adam och Eva kände något liknande när de blev förpassade från Paradiset som vi gjorde när vi insåg att vi var på väg bort från detta underbara ställe.

Resan hem gick utan bekymmer. Jag försökte spara lite tid genom att skriva delar av den här artikeln på tåget, och bredvid mig hade jag en äldre gentleman som tittade på vad jag skrev lite då och då. Varje gång han tog sig en titt så gjorde han också ett nästan skrämt ansiktsuttryck ungefär som han undrade vad fasen killen bredvid har sysslat med? Det var ungefär som han ville vända sig och säga: “Det där är inte normalt…” Och det hade han haft helt rätt i.

Jag förstår att han kände på så vis. Jag har försökt förklara för mina när och kära exakt vad det är vi gjorde, men det är svårt att hitta lekmannatermer för “överklocka en ännu inte släppt Intel Core 2 Extreme-processor med flytande kväve i Intels egna laboratorium och knäckt världsrekordet i 3DMark 06.” Jag får helt enkelt sammanfatta till “a once in a lifetime experience.”

Det är svårt att sammanfatta vad man känner efter allt det som hänt. Förra året var jag en av tre välsignade själar som fick möjlighet att besöka Intels labb i Kista. Det här året var vi några fler med Sampsa, Pekka, Sturla, Peter och Tom, och Öjvind, men det gjorde bara det hela ännu bättre. Thomas på Intel Sverige liknar allt mer en trollkarl.

Marcus var verkligen nere när han ringde mig dagen innan vi skulle åka. Det fanns inte mycket jag kunde göra då, men om vi har tur blir det till evenemang om ett år eller så, och jag vågar nog säga att det kommer att bli ännu bättre.

Tills dess hoppas jag att ni haft en trevlig läsning om vårt besök hos Intel, för vi hade verkligen kul där. Vi kan inte tacka Thomas Melzer på Intel Sverige tillräckligt för hans intresse i överklockning, för att han arrangerar detta evenemang och självklart för att han är så förstående när vi envisas med att be om ny hårdvara.