Acer XG270HU – Vi testar en av marknadens första Freesync-skärmar

Efter att Nvidia har haft marknaden för frekvenssynkroniserade skärmar för sig själv med G-Sync under många månader är AMD:s öppna alternativ till slut här. Dagen till ära har vi gett oss på en av de första skärmarna med Freesync-stöd, Acer XG270HU, för att se om tekniken faktiskt håller vad som utlovats.

Vi, och många gamers världen över, är redan sålda på variabel uppdateringsfrekvens och alla de fördelar det medför. Nvidia har hittills dominerat den marknaden med sin teknik G-Sync, som vi redan konstaterat fungerar bra men som tyvärr också är proprietärt och unikt för Nvidias grafikkort. Det är här AMD Freesync och VESA Adaptive-Sync kommer in i bilden.

Tekniken är nu officiellt lanserad och har redan hittat in i ett antal skärmar som är på väg ut till butik. Men hur fungerar egentligen Freesync, vad är skillnaden gentemot G-Sync och hur bra fungerar det faktiskt i praktiken? Det är dessa frågor vi vill besvara med den här artikeln, där vi dels går igenom den bakomliggande tekniken och dels kikar lite närmare på några av de första Freesync-skärmarna på marknaden.

Tearing, stuttering och behovet av variabel uppdateringsfrekvens

Vi har tidigare gått igenom stuttering och tearing när vi skrivit om G-Sync, men i och med att Freesync är tänkt att adressera samma problem är det väl värt att göra en repris. I vanliga fall har skärmar en statisk uppdateringsfrekvens, det vill säga att de uppdaterar sin bild ett givet antal gånger per sekund. I de flesta konsumentskärmar är det 60 gånger per sekund, eller 60 hertz, och i flera lite snabbare spelskärmar är det 120 eller 144 hertz.

Problemet är att ditt grafikkort inte har en statisk uppdateringsfrekvens när du spelar. Ett idealt grafikkort skulle ha det, och ständigt leverera exakt lika många bildrutor per sekund som din skärm klarar av. Men i takt med att olika objekt ritas upp så ändras också hur lång tid varje bild tar att rendera och skicka till skärmen.

Resultatet är att det inte alltid finns en färdig, ny bildruta när skärmen ska uppdatera nästa gång, eller så kanske det rent av finns två. Då kan skärmen antingen rita upp samma bild flera gånger, eller slå ihop flera bilder. Resultatet blir att rörelserna kan kännas hackiga, även om ditt FPS-värde är bra, eller att “tearing” uppstår. Tidigare har en lösning på det problemet varit att använda sig av mjukvarulösningen V-Sync, vars bieffekt är ökade responstider.

Både Freesync och G-Sync är till för att lösa det problemet. Genom att låsa upp skärmens uppdateringsfrekvens och låta den anpassa sig efter hur snabbt bilderna skickas från grafikkortet så ritas bilderna upp när de finns färdiga. Uppdateringsfrekvensen på skärmen blir alltså ett maximalt värde snarare än ett statiskt värde, och istället för att ständigt uppdateras exempelvis 60 bildrutor per sekund kan skärmen vid behov gå ner till 50 eller 40 beroende på hur snabbt grafikkortet klarar av att pumpa nya bilder. Instinktivt låter det kanske som att en sänkning av frekvensen borde ge mindre flytande bild, men i praktiken så är en synkroniserad men långsammare bildström oftast bekvämare att se på än en snabb osynkroniserad.

Freesync och VESA Adaptive-Sync

Den teknik som AMD lanserar idag heter Freesync, men det är inte hela bilden av tekniken som används. Freesync är helt enkelt AMD:s implementation av en öppen, underliggande teknik som kallas VESA Adaptive-Sync, och det är egentligen den som är mest intressant att jämföra med Nvidias eget alternativ.

Adaptive-Sync är en del av Displayport 1.2a-standarden, som rent elektriskt inte skiljer sig nämnvärt mycket från den betydligt vanligare standarden Displayport 1.2. Tanken är att Adaptive-Sync ska ge en kanal via Displayport som grafikkortet kan använda för att kommunicera med skärmens skalningsmotor och synkronisera den med bildströmmen. Tekniken är öppen och kan användas av alla skärmar och grafikkort som har stöd för gränssnittet, men det är upp till grafikaktörerna att implementera ett stöd.

AMD:s implementation är det som kallas Freesync, en plattform och drivrutin för Radeon-grafikkort som låter dem dra nytta av Adaptive-Sync. Detta i kontrast till Nvidia G-Sync, som istället för Adaptive-Sync använder ett eget protokoll tillsammans med extra hårdvara i skärmen som avlastar skalningsmotorn. Det innebär att G-Sync belastar skärmens egen hårdvara mindre, men bidrar med högre tillverkningskostnad och begränsning till Geforce-grafikkretsar.

Det finns med andra ord ingenting som hindrar exempelvis Intel eller andra grafikaktörer att också implementera sin egen motsvarighet till Freesync som i teorin borde fungera med Freesync-kompatibla skärmar. Det borde inte heller finnas något tekniskt hinder för Nvidia att migrera G-Sync till samma öppna standard, vilket de dock poängterat att de inte har några planer på att göra.

Så den stora frågan är slutligen – hur bra fungerar Freesync? Och blir det någon märkbar skillnad gentemot G-Sync? Vi har fått in en av de första Freesync-skärmarna på marknaden till testlabbet för att testa den saken lite närmare.