Blogg: Att bli en soffpotatis – min önskedröm och fasa

Som teknikfantast och träningsnarkoman börjar jag komma till insikt att mina två största intressen inte bara kompletterar varandra, de gör mig lika binär som den teknik jag älskar. Där min framtidsdröm omedvetet ser ut att förvandla mig till en tvättäkta soffpotatis – åtminstone på halvtid.

Att träna är för mig viktigt för både fysisk och mental hälsa. Endorfinkickar och framsteg på löpbanan eller i gymmet smakar ofta extra gott när man kämpat sig igenom ännu en lång arbetsdag i kontorsstolen. Med ett stillasittande jobb har träning blivit min vardagsventil och det är oftast jobbigare att missa en träning än att hålla sig hemma och jäsa i soffan.

Samtidigt inser jag att det jag kanske mest av allt ser fram emot inom tekniska framsteg är en snitslad bana till soffpotatisarnas land.

Hemautomation är ju superhäftigt, att övervaka och styra allt från ljus, termostater, larm och vitvaror från vart du än befinner dig (Läs: oftast soffan). Den optimala lösningen i min värld skulle vara ett system där jag kan styra allt från en enkel app i mobilen eller surfplattan. Tänk att slippa dra av sig täcket och knata bort till toaletten för att släcka badrumslampan man alltid glömmer. Eller ännu skönare slippa vetskapen om att jag också ska ta mig helskinnad tillbaka till sängen i mörkret med en automatiskt dimmad mobilskärm som enda ledljus.

Med wifi-anslutna lampor och eluttag skulle jag med en enkel knapptryckning kunna släcka på toan fortfarande nedkurad under täcket. Eller för den delen slippa resa mig från soffan när det är dags att dimma ljuset i vardagsrummet för lite TV-seriemarathon.

Med rätt system kan jag till och med programmera så att ljuset tänds, TV:n slår på sig själv och telefonen automatiskt checkar in mig på Foursquare när jag kliver in genom dörren. Det är ju ytterst sällan jag ska behöva röra på mig så när jag väl gör det vore det ju dumt att inte använda rörelsesensorer för att bespara mig mödan att sträcka ut armen 30 centimeter för att själv tända ljuset i hallen.

I surfplattan ska jag givetvis kunna kolla vilka varor jag fattas i kylen för veckans matlagning, allt medan jag i sambandscentralen jag kallar soffa kan sitta och styra musikanläggningen och min mediadator med några enkla fingerörelser.

I slutändan handlar det om att göra det så bekvämt för mig själv att jag nästan blir förbannad av bara tanken på att behöva resa mig ur soffan när jag väl kommit hem och “förtjänar” lite vila.

I samma andetag har jag mitt alterego som nästan dagligen måste skrämmas med farliga historier om hjärtproblem och hjärnhinneinflammation för att inte springa iväg till gymmet trots en isittande förkylning. Vi har ytterligare en träningsboom i Sverige nu, inte minst när alla julbord ska rensas ur kroppen och de där nyårslöftena fortfarande är färska. Träning är gudskelov inte bara nyttigt det är faktiskt även populärt, en trend vi nog ska vara skälaglada över om den tekniska utvecklingen fortsätter åt det här hållet.

Är detta framtiden? En framtid där vi minimerar, ja nästan eliminerar, alla vardaglig motion och rörelse för att istället förpassa alla kaloriförbränning till planerade träningspass. Jag inser att det ligger ganska nära till hands för mig själv om inte något av mina olika intresse helt tar överhanden. Det kan ena stunden kännas helt rätt, samtidigt som det vid närmare eftertanke kan ge mig en närmast vemodig känsla. Människan är jägare, vi ska vara i rörelse och mår bättre av fysisk aktivitet. Allt talar för att det blir mindre och mindre av den varan framöver för de flesta av oss.

Själv är jag tydligen en hårt tränande soffpotatis som lever ett ytterst binärt liv, etta eller nolla, av eller på.