Commodore 64 … det var tider det

Det finns mycket att gilla med moderna datorer, men det är nog svårt att verkligen uppskatta hur långt vi har kommit om man aldrig behövt, och misslyckats många gånger med, att ladda ett spel från ett kassettband.

Idag behöver man inte ens ladda in skivan i DVD-brännaren. Det räcker med att dubbelklicka och spelet är igång för du har köpt och laddat ner spelet via Steam. Inga skivor, inga kassettband, inget kladd, inget kul.

Man minns alla stunder när man dragit fram kabelhärvan, kopplat in C64:an och börjat rota igenom kassettbanden för att se vad man skulle spela idag. Man plockade upp ett band och läste “Frankie goes to Hollywood” och hade ingen aning om om det var ett spel eller album.

Det kvittade. Man stoppade in bandet, skrev in LOAD, tryckte Return och sen Play på bandspelaren och väntade in att skärmen skulle visa att den hittat någonting som såg ut som en del av ett spel på bandet. Man väntade och väntade … och väntade. ERROR: BAD DATA. Suck.

Det var bara att börja om och prova igen. Den här gången gick det. Varför? Inget vet, men sånt är livet med analog teknik. Nu var det bara sladdriga joysticks som kunde förhindra en bra spelupplevelse och visst gjorde de det.

Efter en stunds spelande kände man värken i handlederna komma och inte minst hur fingrarna började domna av det krampaktiga taget man hade om spaken och foten på joysticken. Det är helt enkelt j*vligt frustrerande när gubbj*veln vägrar gå åt vänster utan att man ska behöva nästan vrida av spakf*n med kraften av alla svordomar man lärt sig vid den åldern.

I frustrationen över hur extremt dåligt det egentligen fungerade gick man ut och kastade pinne med hunden istället, som så klart vägrade hämta pinnen eftersom hon egentligen var smartare än dig och bara gäspade och tänkte för sig själv: “Haha, yea right.” Ett nederlag följt av ett annat.

Det var bara gå in igen och åter försöka få gubbj*veln att gå åt vänster.