Corsair K90 och Corsair K60 tangentbord med röda brytare

Överblick och kvalitetsintryck

Corsair K90

På ett standardtangentbord brukar det ofta talas om tre delar och dess material och utformning; botten, bas och topp. Botten är inte så mystisk, då det helt enkelt är tangentbordets botten på vilken större delen av elektroniken är monterad. Tangentbordsbasen är ytan precis under tangenterna, och som på ett klassiskt membrantangentbord oftast brukar utgöras av just membranet som förbinder de enskilda tangenterna. Toppen brukar sedan vara ytterligare ett lager som sträcker sig ungefär längs med halva tangenternas höjd och är till för att skydda elektroniken och tangentbrytarna från smuts och dylikt.

Vad Corsair istället valt att göra med både K60 och K90 är att låta de två övre komponenterna vara enbart en enda bit borstat aluminium. Det ger ett något annorlunda utseende än man är van vid från traditionella tangentbord, då botten på alla tangenter är exponerade. Att Corsair valt att göra så här har förmodligen med just de mekaniska brytarna att göra. Utan ett förbindande membran mellan alla tangenter finns mindre skada att göra just där, då all elektronik mellan brytarna enkelt göms bakom tangentbordsbasen, och i den viktigaste elektroniken finns under varje individuell tangent. En exponerad bas tillåter mer smuts att hitta ner under tangenterna, men i gengäld så är tangentbordet också mycket enklare att rengöra, och tangenterna är enklare att plocka loss. Metallen ger också tangentborden en gedigen tyngd och god kvalitetskänsla.

Först ut i rampljuset är flaggskeppet K90, som Corsair utvecklat främst med MMO-spelare i åtanke. Av denna anledning har de också utrustat tangentbordet med 18 makrotangenter på vänstra sidan. Här framträder dock två tydliga kvalitetsbrister med produkten. Det ena frågetecknet handlar om tangentbordsbasen under makrotangenterna, som är i svart plast istället för aluminium. Man kan anta att Corsair valde att göra just detta av rent utvecklingsekonomiska skäl för att kunna använda samma bas till både K90 och K60, med enbart mindre några extra hål borrade för de extra knappar på K90 som kontrollerar bakgrundsbelysning och profilval. Det ger dock en sämre kvalitetskänsla överlag.

Den andra bristen som kan noteras är att inte alla tangenter har mekaniska brytare. Samtliga makrotangenter, Esc, F-tangenterna samt klustret med Delete, Page Up- och Down-tangenterna med flera, använder vanliga membranbrytare. Corsair har valt att göra de mest använda tangenterna (det vill säga den huvudsakliga knappsatsen, piltangenterna och nummertangenterna) mekaniska då de används oftare och därmed också slits fortare. Och även om man ofta (beroende på hur man väljer att arbeta eller spela vid tangentbordet) inte använder exempelvis F-tangenterna, så blir kvalitetskänslan allvarligt bristande när man faktiskt gör det, och det är en konstig känsla att gå från en mekanisk tangent direkt till en membrantangent. Makroknapparna är dessutom nedsänkta i tangentbordsbasen (vilket effektivt gör den till mer av en tangentbordstopp) likt på ett traditionellt tangentbord. Detta i sig är inte fel då det som tidigare nämnt skyddar membranet och tangenterna, men resultatet är dessutom att tangenterna sitter mycket lägre än övriga tangenter, vilket under använde kan kännas väldigt konstigt.

Man kan fråga sig varför Crosair valt att göra den här kompromissen, och den första spekulationen var att det handlade om att Corsair ville reducera tillverkningskostnaden, då en tangentbordsbas i aluminium trots allt kostar en del att tillverka. Enligt Corsair själva är dock så inte fallet. De motiverar användandet av membranbrytare med att den sortens brytare är enklare att anpassa än Cherry-brytare, och att de valt att använda membranbrytare för att kunna finjustera motstånd och slaglängd, för att undvika feltryckningar. Det kan tyckas vara en egendomlig motivering, då feltryckningar på grund av mekaniska tangenter inte är ett problem man ofta hör talas om, men sådant är i vilket fall Corsair resonemang, varesig man anser det vara ett bra eller dåligt sådant.

Med fyra knappar ovanför Esc och de första F-tangenterna kan man programmera makrotangenterna samt välja mellan tre olika profiler med olika makron. Längre till höger på tangentbordet finns också en knapp för att variera bakgrundsbelysningen i fyra olika nivåer (låg, medium, stark och av) och bredvid den en knapp för att deaktivera Windowstangenten och därmed undvika en oläglig minimering av ett pågående spel. Alla dessa knappar är gjorda i plast målad för att matcha tangentbordsbasens aluminium, och kan tyckas ha något tveksamt kvalitetsintryck. Det känns tydligt att de är i plast och de känns något mosiga att trycka ner, men de fyller sin funktion utan problem. Längst till höger finns mediatangenterna i form av en mute-knapp bredvid ett volymreglage, och under dessa finns knappar för play/pause, stop och för att byta spår framåt eller bakåt. Som volymreglage har Corsair valt att använda en cylinder, med ett våffelliknande räfflat mönster för bättre fäste, som kan roteras kontinuerligt uppåt och nedåt.

K90 har bakgrundsbelysta tangenter som tyvärr ger ett blandat uttryck. Tanken är väldigt god, det framkommer när man studerar de primära tangenterna, det vill säga de tangenter som belönats med mekaniska brytare. Varje enskild tangent har sin egen lysdiod, vilket tillsammans med den exponerade tangentbordsbasen ger ett riktigt läckert intryck, där dioderna tillsammans bildar ett mysigt sken kring hela knappsatsen. Corsair är väl medvetna om den effekten, och har därför också satt två lysdioder under mellanslagstangenten. Det är en snygg detalj utan tvekan, men det får en också att höja på ögonbrynet åt de områden Corsair snålat på, såsom plasten under makroknapparna eller membranbrytarna, och man kan undra om det inte hade varit att föredra att ha en komplett uppsättning mekaniska tangenter framför en bakgrundsbelyst mellanslagstangent.

Men även om bakgrundsbelysningen är knivskarp och vacker kring huvudknappsatsen, piltangenterna och sifferknapparna, så snubblar Corsair åter igen något på valet att använda olika brytare till olika delar av tangentbordet. Membrantangenterna är byggda på ett helt annat sätt, och belysningen på dessa är mörkare och luddigare, och ger inte alls samma “upphöjda” intryck som de mekaniska tangenterna. Mest av allt sticker makroknapparna ut, då Corsair av någon anledning valt att ge dessa vit bakgrundsbelysning istället för den blå som används till resten av tangentbordet. Tillsammans med plastbasen och den nedsänkta profilen fås intrycket att makroknapparna knappt verkar vara en del av samma produkt som övriga tangenter, och kvalitetskänslan blir väldigt ojämn.

Tangentbordssladden är en rejäl skapelse, med en tjock sleeve som ger ett kvalitativt intryck och skyddar mot skador. Vissa kan anse att den tjocka sladden alldeles för styv och därmed blir jobbig att dra på ett snyggt sätt, men på ett tangentbord är detta ofta ett mindre problem då de flesta användare inte flyttar på det så ofta. Om man däremot gör det, till exempel om man ska iväg på ett LAN eller annan dylik företeelse, kan det vara värt att ha i åtanke. Tangentbordet är USB-anslutet med två kontakter i sladdens ände. Den ena är själva tangentbordskontakten, och den andra fungerar som en förlängning åt tangentbordets inbyggda USB-port. Har man ont om USB-portar och kan leva utan att använda den på tangentbordet kan man således också köra det med bara en kabel.

Corsair K60:

Den billigare produkten i Corsairs tangentbordsserie är oerhört lik K90, men saknar vissa funktioner. Men då tangentbordet är designat främst med FPS-spelare i åtanke så har det också vissa funktioner som storebror K90 saknar.

K60 använder samma aluminiumbas som K90, fast saknar knappar för att reglera profiler, makron och bakgrundsbelysning. De bygger i övrigt på samma design, med samma brytare, samma mediatangenter och samma kabelanslutning. Inte förvånansvärt saknas också klustret med makroknappar som återfinns på K90. Utan makroknapparna och dess bas i plast så ger faktiskt K60 ett överlag bättre kvalitetsintryck än K90, och tangentbordet känns gediget och stabilt med hela basen i aluminium, utan avbrott. Dock är fortfarande inte alla tangenter mekaniska vilket ger samma tveksamma kvalitetskänsla i användandet som K90.

Medan tangenterna på K60 inte är bakgrundsbelysta så kan flera av dem (mer specifikt WASD-klustret samt siffertangenterna 1 till 5) bytas ut mot röda gummerade tangenter, och Corsair skickar med ett litet verktyg för just det ändamålet. Extratangenternas ytor är inte bara gummerade utan också något vinklade för att man enklare ska hitta vilken tangent som är vilken utan att släppa blicken från det pågående spelet. Tangenterna kan, när det inte används, förvaras inuti Corsairs något annorlunda handlovsstöd.

Handlovsstödet till K60 sticker ut genom faktumet att det ger stöd för enbart en hand, nämligen den man använder till WASD-tangenterna. Logiken bakom detta är att det bara är den handen som kommer vara stationär under spelsessioner, medan den andra handen håller sig rörlig med frenetiskt siktande och klickande med musen. Det är tjockare än stödet till K90 då man som nämnt i tidigare stycke kan använda det för att förvara sina extratangenter.

Och just handlovsstödet ger blandade intryck. När man använder de gummerade tangenterna tillsammans med handlovsstödet så ger det väldigt bekväm användning av WASD-klustret, handen hamnar i lämplig höjd, och tangenternas lutning gör att man får god kontroll av trycket över dessa, och tummen tillåts bekväm användning av mellanslagstangenten. Med andra ord är det bekvämt för såväl tumme som ring- lång- och pekfinger – men mindre bekvämt för lillfingret. Stödet känns nämligen lite för tjockt och högt på vänstersidan, så om man är van att använda ctrl-tangenten i spel (väldigt vanligt för FPS-spel, trots allt) så kan det kännas ganska ansträngt, och inte bekvämt i längden. Det varierar dock rejält från användare till användare då alla har olika händer.

Överlag är handlovstödet på K60 en bra idé, men som kan behöva filas till en aning. Corsair har tänkt på ergonomin genom att sänka ner stödet där användaren ska ha sin tumme, men bortsåg från ergonomin för lillfingret då stödet hade behövt en sluttning eller sänkning även på vänstersidan. Stödet känns också som att det har tvivelaktig kvalitet, då det är ganska plastigt.