All kredit för det här inlägget ska gå till n0pax som startade en diskussion i forumet om samma sak och jag tycker gott diskussionen kan fortsätta där. Jag vill bara lyfta fram frågan eftersom den verkligen fick mig att fundera.
Allt mer av vår information sparas digitalt numera. Även om inte allt gör det, så i alla fall en allt större del av den. Vi har digitala fotoramar, vi har e-bokläsare, vår musik sparas som MP3, våra filmer som avi eller mkv.
Vad lämnar vi till eftervärlden, du och jag? Jag vet inte hur ni resonerar, men hur skulle det kännas att lämna efter sig ett liv samlat på ett USB-minne som dina barn får när du går bort? Eller kanske lite bättre, din son får din NAS eller hårddisken som satt i din laptop. Det känns väldigt obetydligt för min del.
Om allt jag åstadkommit och allt jag har att lämna efter mig ryms på ett minne, på en hårddisk eller på ett eller annat sätt bara kan räckas över som ett antal filer känns det som ett ganska ordentligt misslyckande.
Vilken garanti finns det att de filformat som jag använder idag, som är standard och oerhört vanliga, fortfarande är i bruk när mina barn vill gå igenom sitt arv? Det hela känns som en fet chansning. Antingen måste jag se till att filerna är brukbara eller kanske skaffa en försäkring för att det ska fungera?
För min egen del saknar jag faktiskt bläddrandet i fotoalbum och jag kommer högst troligen aldrig köpa en e-boksläsare. Vissa saker gör sig helt enkelt bättre i pappersform. Jag är uppväxt med datorer och en ökande digitalisering. Det är nog inte så konstigt att man stretar emot och vill bevara vissa saker.
Med tiden kommer säkert e-boksläsare att bli så bra och trevliga att även jag kan acceptera dem, men idag … nej. Jag jobbar med böcker och har provat ett antal om ni undrar. För fotografier har jag väldigt svårt att se något som verkligen kan ersätta känslan av att bläddra i ett riktigt fotoalbum.
Undrar vad mina barn och barnbarn kommer tycka om jag lämnar efter mig papper och bilder. De kanske kan få både och, backups om de faktiskt föredrar den digitala varianten. Jag får hoppas jag lyckats bättre i min uppfostran…
I vilket fall som helst, det hade varit kul att få höra er åsikt i frågan. Tråden ifråga finns här:
tänkvärt helt klart, även om vi själva inte kommer bli integrerade i en digital matrix och bli 100% digitliserade så är det inte långt ifrån om man följer tanken hela vägen. men nånstans har jag nog förlikat mig med det och jag tror att pappersfoton i likhet med digitala foton mest är nån form av katalysator för att väcka minnen till liv, där minnena är det riktiga arvet. Det är upplevelserna i livet som är det som blir kvar, prylarna är bara "symptom" på det man gjorde och vem man var