Parallellt med krafttagen mot fildelningssajter har frågan om olovlig videostreaming prövats av EU-kommissionen, som dömer till användarnas fördel.
Streaming blir en allt mer populär metod för att ta del av filmer och serier, men det gäller inte enbart laglydiga tjänster som Netflix eller Viaplay. Med alternativa streamingtjänster baserade på peer-to-peer-teknik kan användare gratis eller till en minimal kostnad strömma upphovsrättsskyddat material, exempelvis för att komma åt ett bredare utbud än vad en enstaka laglig tjänst erbjuder eller för att se på nyare material än vad som har hittat ut till de legitima källorna ännu.
Fenomenet är inte nytt, och att det bryter mot upphovsrättslagarna att tillhandahålla en sådan tjänst råder inte någon större oenighet om. Vad som däremot inte är lika självklart är huruvida det är olagligt att använda piratstreaming.
Bland annat spansk domstol menar att streaming via sådana tjänster är att betrakta som piratkopiering på precis samma sätt som att ladda ner samma film eller serie via en torrentsajt, då innehållet kopieras tillfälligt när den strömmas. EU-kommissionen håller däremot inte med.
Streaming är inte kopiering
I ett nyligen prövat fall står den holländska upphovsrättsorganisationen mot onlinebutiken Filmspeler.nl. Sistnämnda har ingen egen piratstreamingtjänst, utan säljer istället mediaspelare som vid leverans är förkonfigurerade för att använda sig av sådana tjänster. Efter att tidigare ha prövats i holländsk domstol har fallet gått vidare till EU-kommissionen, som under veckan har granskat argumenten från båda parterna.
Enligt EU-kommissionen är det inte att betrakta som piratkopiering att ta del av strömmat, upphovsrättsskyddat material; snarare är det att jämföra med att du tittar på en piratkopierad film som någon annan har kopierat och exempelvis bränt på en DVD-skiva och spelat upp på sin TV. Tjänsten i sig är ett upphovsrättsbrott, men att ta del av den är det inte.
Huruvida den saken kan komma att ändras i senare lagstiftning återstår fortfarande att se, men åtminstone i nuläget kan slutanvändarna pusta ut. Samma sak kan inte nödvändigtvis sägas om “vanlig” fildelning, där kravbrev även till slutkonsumenter har blivit en vanligare företeelse.
