Log In
Home
November 27, 2003
Offline
Upplevt mycket skit och trodde jag nått min kvot, men icke.
Hade lite ont i halsen i fredags så jag jobbade hemifrån. Hade inget jag kunde göra direkt i labbet ändå.
Lördagen fortfarande lätt ont i halsen. I övrigt mådde jag inte konstigt på något vis. Ingen direkt feber eller något.
Drar iväg och handlar eftersom kylen börjar bli lite tom på en del grejer, frukost t.ex.
Går iväg till Maxi, som jag alltid gör, går in och handlar och allting bara flyter på som vanligt. Har plockat ner allt i korgen och vänder mot kassan. Känner att det börjar bli lite varmt. [Ja OK, jag är lite förkyld, inget onormalt direkt]
Kommer fram till kassan och får ställa ner korgen på marken och börjar bli väldigt varm nu. Tillslut skenar det bara och jag tar stöd mot kassan.
Sen vaknar jag i motsatta kassakön. Lustigt nog var det just att jag befann mig i fel kö som störde mig mest just nu. Sen märkte jag att en massa folk försökte prata med mig och att jag faktiskt låg ner.
Hade ingen ork för fem öre i kroppen. En anställd där och en kille i kön som jobbat som ambulansförare hjälpte mig. Försökte ringa en vän, men inget svar. De fick ringa en ambulans istället.
De fixade fram lite vatten åt mig att dricka. Orkade knappt titta upp. Ambulansen kom och jag fick åka till sjukhuset. De tog prover och EKG. Blev väldigt väl omhändertagen av sköterskorna och den fantastiskt söta underläkaren.
Fick sen svar på proverna som såg bra ut, men EKG var inte helt hundra. Slagen såg bra ut, men rytmen avvek lite. Hon ville kolla upp det noggrannare innan hon sa något konkret. Det var första beskedet jag fick och jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Kändes som jag satt och väntade i all jävla evighet på att få ett svar. Eftersom jag själv pluggat så mycket medicin och fysiologi var jag lite för väl medveten om vad det skulle kunna innebära och det var det mer än något annat som skrämde mig. Hon gjorde vad hon kunde för att hålla mig lugn, men det var väldigt svårt att lyssna bara.
Tårarna rann verkligen.
Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag fick ett andra besked, men hon sa i alla fall att EKG var fullt normalt för en person som tränar så pass mycket som jag gör. (Jag tränar absolut inte om jag är förkyld ska jag säga). Pulsen anpassar sig nämligen efter andningen.
Jag fick all tid jag behövde för att samla mig efter det. Jag gick hem på kvällen igår någon gång och spenderade kvällen med att kolla på slutet av Leksand-Mora, sen Betis-Barcelona och avslutade kvällen med att spela lite PES2008 (f*tt-Milan ...).
La mig i säng vid 22 typ, vaknade runt 10 idag. Slemmig och jävlig. Först nu har förkylningen verkligen visat sig.
Mor och lillasyster var precis här, handlade åt mig och höll mig sällskap för en stund.
Nu ska jag bara ta det väldigt lugnt några dagar och eventuellt försöka komma ihåg vad läkaren hette i efternamn.
//Andreas
April 24, 2007
Offline
Det var inte kul o läsa. det viktiga är att det iallfall kom något postivt ur det får man väl säga.
krya på dig!
förtydligande: något syftar på underläkaren för er som inte fattade 😉
June 16, 2004
Offline
Jobbigt :/
Var det förkylning som gjorde att du tuppade av?
Eller var det något annat?
March 31, 2005
Offline
Ja shit pomefritt, alvarliga saker att svimma, jag förstår att du blev rädd.
November 27, 2003
Offline
roxerthedead wrote: Jobbigt :/
Var det förkylning som gjorde att du tuppade av?
Eller var det något annat?
Troligen fick jag en feberchock. Förkylningen hade fortfarande inte kommit igång riktigt, men tillräckligt för att jag inte skulle klara av det.
//Andreas
March 5, 2002
Offline
Woah. ;o
Det måste varit väldigt obehagligt 😮
Så har du en fet förkylning? Ingen aning om vad som var orsaken till svimningen?
edit: Aha. 🙂
January 12, 2004
Offline
vet hur det känns...
råkade ut för liknande när en del av min blodpropp lossnade och troligen hamnade i hjärtat och strulade till det för mig.
stod i duschen på sjukhuset (som tur var) och nästan svimmade.
det tog ett tag innan de kunde få fram en läsbar kurva på hur hjärtat slog :bgrin:
Fast jag är lite smådum på det sättet att jag tycker sånt är kul, jag kan villigt erkänna att jag var rädd, men det var även intressant...
November 18, 2003
Offline
Kanske du hittar denna undersköterskan och blir nåt där och tycker att denna händelsen var värt det :))
April 3, 2007
Offline
Inte kul alls! Jag hatar att vara sjuk och inte kunna göra nått! Går heldre i skolan!
Tur att du inte hamnade i frysdisken bland illaluktande räkor iaf, man måste ju se de positivt eller? 😎
August 11, 2005
Offline
Tur i oturen att du stod i en kö med massa människor runt när du tuppade av och inte satt i en bil på motorvägen...
Kul att det dock blivit bättre för dig och hoppas du passade på ordentligt med att få massa sympatier från underläkaren 😉
January 12, 2004
Offline
fan, glömde det viktigaste... 
krya på dig mannen
June 11, 2001
Offline
*Det här är en sådan situation där man verkligen vill säga något men inte vet vad man ska säga.*
February 19, 2004
Offline
Liknande har hänt mig också.
Varit ute i skogen i en veckas tid, blir sjukt men tvingas fortsätta träningen med 30kg på ryggen. Fortsätter träningen i några, någon timme och till slut gav kroppen nästan upp. Var tvungen att lägga mig ner. Precis all styrka försvann.
Men det är inget ovanligt att man blir riktigt svag när man är sjuk. Det ska nog krävas en hel del för att ta död på en!
Jag måste dock medge att lumpens intensiva träningen gjorde en frisk ofattbart fort! Jag tror aldrig att jag endast har varit sjuk i endast en dag tidigare i mitt liv!?
July 18, 2003
Offline
Känner igen mig..
Jag kollapsade mitt på järnbanetorget i oslo, tappade synen till 90% och fick sjukt ont i bröstet/ryggen. Trodde att det var slut en stund... Visade sig att jag "bara" punkterat lungan och att det var 10 dagar på sjukhus som väntade, med konstant smärta.
Hoppas du kryar på dig, för mig fick livet en ny mening efter min upplevelse, lärde mig att uppskatta små saker mer.
Natti
November 27, 2003
Offline
Dry_Ice wrote: Känner igen mig..
Jag kollapsade mitt på järnbanetorget i oslo, tappade synen till 90% och fick sjukt ont i bröstet/ryggen. Trodde att det var slut en stund... Visade sig att jag "bara" punkterat lungan och att det var 10 dagar på sjukhus som väntade, med konstant smärta.
Hoppas du kryar på dig, för mig fick livet en ny mening efter min upplevelse, lärde mig att uppskatta små saker mer.
Natti
Jo, men den insikten fick jag redan för sju år sedan. Kändes inte riktigt som jag behövde det igen >_<
November 29, 2003
Offline
På jobbet säger dom att jag är konstig, men sånt där är mest spännande.
Visst jag kan förstå om man blir lite orolig.
Well, krya på dig Delph.
Nu ska jag kolla hockey.
January 12, 2004
Offline
Delph1 wrote: Jo, men den insikten fick jag redan för sju år sedan. Kändes inte riktigt som jag behövde det igen >_<
beror på hur pass trögfattad man är :)R :upp: 😛
September 1, 2002
Offline
Shit. Tur att det inte var allvarligare än så. Tur också att det hände i kassan och inte under en mer riskfylld situation, som csm101 påpekade.
Eftersom min medicinska kunskap endast sträcker sig till sånt jag sett på de första säsongerna av Cityakuten och Dr House är jag lite nyfiken på vilken sjukdom/komplikation det var du fruktade. Något som inte skulle gått att behandla?
De som tror på ödet kan eventuellt se det som att det var bestämt att du skulle tuppa av så du fick träffa den där läkaren. Nu tror jag inte på ödet, så jag tror helt cyniskt på att hon var där och visade upp sig bara för att reta dig 😛 (pics or it didn't happen btw).
Själv har jag bara tuppat av vid två tillfällen (vad jag kan minnas). Den ena gången när jag var 11 år och fick en bils vindruta i huvudet (blev påkörd). Den andra gången var när jag som kaxig och självständig 20-årig student skulle ta blodprov och svimmade när läkarstudedenten (tror jag hon var) frågade sjuksystern om kanylen hon försökte sätta in i mig låg i rätt vinkel.
1 Guest(s)
