December 30, 2005
JAg är superblyg men jag skulle gärna vela prata med alla människor som finns!
Jag själv vill inte vara blyg, men hjärnan vill olyckligtvis att jag ska vara det.
Hur gör man för att gå förbi hjärnans "spärr"?
Nånn som har några tips? Hur ska man övertala hjärnan(/"sig själv") att det inte är ett dugg farligt att säga något till någon?
August 11, 2005
Utsätt dig för det du fruktar mest. I ditt fall rör det sig med stor sannolikhet om hur du tror att andra uppfattar dig och vad de tycker om dig, så då gäller det att du gör något där du sätter ut dig själv för deras granskning för att sen inse att det inte är något att vara rädd för.
Finns inget enkelt sätt, men att klargöra för dig själv att motgång inte är något att vara rädd för är nyckeln.
December 30, 2005
tacktack för svar!
Hmm, jag har varit blyg ända sen 7an, men när jag började gymnasiet förra året i augusti så gick jag med några och pratade lagom mycket, men sen blev det bara svårare i längden. Och "man" "insåg" att man inte kunde fortsätta sådär, precis som om hjärnan sa "sådär kan du inte hålla på!".
Och så slutade jag vara med dom vart efter..
Men sen så hittade jag lite andra kompisar i klassen som man kunde prata med, som om ingenting men det tog ju mer än ett halvår.
Och idag tänkte jag ringa en kompis och jag stod kanske 1,5 timmar vid telefon pga ångest och att jag måste ringa nånn gång. Pulsen säkert 180 och hypernervös, och jag gav upp men jag får prova igen imårrån..
Att utsätta sig för sin rädsla i detta område kan nog hjälpa en liten stund, men sen går det tillbaka till det vanliga.
Kan akupunktur fungera kanske?
August 7, 2001
Jag var jävligt blyg förr. Sen träffade jag en kompis genom jobbet som är hur sprallig som helst. Nu har hon och jag typ varit bästa kompisar sedan dess. Har inte känt av min blyghet sen dess.
Problemet du har dock är att hitta någon som kan hjälpa dig ur det. Innan var jag hellre tyst än att säga något för jag tänkte typ "ingen som lyssnar ändå". Nu har jag mer eller mindre lärt mig skita i vad folk tycker och va mig själv.
Har inget svar som sagt på dock hur man ska hjälpa sig ur det
ensam.
April 13, 2007
Tycker du ska satsa på terapi, kan fungera jättebra!
Be föräldrar ringa å fixa, eller lägg en lapp i skolkuratorns brevlåda där du förklarar problemet å frågar om han/hon kan skicka dig vidare.
Kan kanske låta drastiskt, men det suger verkligen att vara blyg. Är det själv, men inte i närheten så pass som du.
Finns faktiskt medecin som kan hjälpa åxå. Dock är jag ganska säker på att du inte kommer få det mot blyghet tyvärr. Men skulle du även ha adhd/add eller svåra motivationsproblem kan du få Concerta, Strattera eller dylikt. De medecinerna är väldigt lika amfetamin, vilket man blir social av. Det är dock en låg dos, och långtidsutsöndrande(12h), så de är inte farliga.
Första gången jag tog det så hade jag svårt för att Inte börja prata med flera okända snygga tjejer på bussen. Efter några dagar blir man dock mer balanserad å har full kontroll.
Men, möjligheten att du skulle få det är nog liten tyvärr. Så kör på terapi. Finns både hos landstinget och privata.
Hoppas det ordnar sig!
August 11, 2001
Skaffa dig ett jobb eller ett uppdrag där du faktiskt träffar människor.
Jag är själv väldigt blyg. Speciellt för snygga tjejer. Men i mitt nuvarande jobb kan jag utan problem prata med dom. Detta pga att jag har min arbetsroll att falla tillbaka på.
Sen tror jag det viktigaste vi kan lära oss är att alla bara är människor med samma brister och fel som du.
Kommer ihåg för många år sen var det en kompis som lärde mig en grej. Vi styrketränade och hade precis börjat. Vi var två räkor i en sal med broilers. Jag tränade i heltäckande kläder medan han körde på i linne. Jag vågade inte ta av mig ens till T-shirt förrän jag byggt upp lite muskler.
Han sa att han minsann inte är på gymmet för andras skull utan endast sin egen. Även broilerna har varit små i början. Det tog jag fasta på. Lite off-topic kanske, men ett tips på hur man kan se sin egen roll i sammanhanget
February 3, 2003
Jag tror mycket handlar om att man inte vågar göra bort sig inför andra.
Förr var jag nog ganska mycket blygare och tillbakadragen än vad jag är nu, och jag tror vändpunkten var en muntlig presentation som jag höll i när jag gick i högstadiet.
So what om man gör bort sig? Bjud lite på det och få folket att skratta med dig och inte åt dig. Det gör väldigt mycket.
Lycka till 🙂
August 11, 2005
-8-DEAMON-8- wrote: Finns det några speciella tankegångar man kan tänka på för att göra det lättare?
Det som inte dödar härdar.
Även om folk skulle tycka att du är dum i huvudet kommer inte det ta död på dig. Och för varje person som tycker/tänker så så finns det många fler som tycker om dig och det du gör.
Alla kan inte bli älskade av alla, Jesus var skitsnäll och inte heller rädd för att göra bort sig, men inte ens han lyckades få alla att älska honom 😉
February 17, 2004
Holetaker wrote: Jag är själv väldigt blyg. Speciellt för snygga tjejer. Men i mitt nuvarande jobb kan jag utan problem prata med dom. Detta pga att jag har min arbetsroll att falla tillbaka på.
Tror en del killar har problem med detta, liksom jag hade, kanske pga att de ser ut att komma från en annan planet, tex Venus. Men umgås du med vackra tjejer så lär du dig till slut.
Men håller med dig fullständigt. Folk har en tendens att tycka, om saker och ting (och det är sällan bra tankar).
July 14, 2005
Jag har varit blyg och harig men som csm101 säger så kan man härda sig.
Jag älskar att lära mig nya saker och vinna erfarenheter då får man bättre självförtroende också.
Jag blev väldigt härdad av att gifta mig med en fru som får offentliga utbrott.
Att regelbundet tappa ansiktet gör en ganska kallsinnig 👿
Skall jag tappa ansiktet här?
Den feta 30" Daewoo skärmen jag skrev om i "Era inköp" fick avbokas pga. tråkiga omkostnader i hemmet
I stället köpte jag C&C Saga + Crysis som jag får se på min 19" fetskärm :blink:
/Tidsdjuret
August 20, 2001
Jag var också väldigt blyg och tillbakadragen när jag var yngre. Har alltid haft kompisar, men det är personer som jag har/haft mycket gemensamt mig.
Vändpunkten kom väl egentligen i slutet av gymnasiet då jag och några kompisar började LANa och man träffade på en massa nytt folk. Sedan började jag jobba och även om jobbet var tråkigt så fick man ta sig i kragen och ha kontakt med folk och liknande.
Efter det så började jag plugga igen och det var väl egentligen här som det vände ordentligt då jag pluggade (datornätverk och liknande) med folk som hade samma intressen som jag och var enklare att prata med.
Fortfarande har man kvar en viss ångestkänsla när man ska göra saker som man inte gjort tidigare eller bara när man ska svara i telefon.
I alla fall, att börja umgås med folk som har samma intressen är nog den bästa hjälpen om man inte vill förlita sig på läkekonsten så att säga.
Lycka till!
April 10, 2003
Delph1 wrote: Ja vem är inte det?
Ett tips till alla som är det (typ alla), är att helt enkelt använda det. Att vara nervös inför en snygg tjej är ju egentligen en oerhörd komplimang 😉
//Andreas
Dom med inställningen att det är dött lopp från början och inte har några förväntingar ;).
1 Guest(s)