En sak jag håller på att skriva på (läs gärna o kritisera)|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

Ett kallt svep över ansiktet får honom att vakna upp. Med ett ryck sätter han sig upp och märker att han befinner sig i en säng. Yrvaken tittar han sig omkring och ser att han inte alls är hemma, rummets tapeter är smutsigt vita och tapeten har flagnat lite var som. På vänster sida finns två fönster som båda är igen spikade med grova mörka brädor. En svag panikkänsla börjar växa inom honom och han är alldeles för klar för att det ska vara en av hans vanliga drömmar. Precis bredvid sängen finns ett slitet nattduksbord med ett foto stående på det. Glaset är rispigt och allmänt skitigt så det är svårt att se vad det är för foto som ligger bakom det. Det är en flicka, en ung flicka, man ser bara ansiktet, ett bekant ansikte.
Det knarrar högt från det gamla trägolvet när han sätter ner den ena foten.
Vem är flickan på fotot, tänker han. Varifrån har jag sett henne.
Efter att ha ställt sig upp ser han ner mot sängen och upptäcker röda märken på madrassen. Röda stänkmärken som ringlar sig upp mot kudden. På kudden ligger där ett kuvert.
Som vilken annan människa som helst i det läget tar han upp kuvertet och öppnar det för att se om där är något i det. Mycket riktigt finns där ett brev in ut i. Han började läsa:

Idag såg jag två barn springa genom vår trädgård. Mössa och halsduk hade dom. Ja det är ju faktiskt ganska kallt ute och snön har lagt sig. Det ser kul ut. Men vi har också kul, här inne. Jag får ju inte gå ut, inte än i alla fall. Det är tur att min vän är här och håller mig sällskap, han säger aldrig nått och hans ögon är så mörka, men han är jätte duktig på att leka. Varför är inte min pappa sån. Han är dum. Men han vet inte att jag vet, han vet inte…

Vem är det som har skrivit det här brevet och varför ligger det här och föresten vad gör jag här? Tankarna for igenom hans huvud och det var svårt att hålla sig lugn. Han stoppade brevet i fickan och började se sig omkring och samtidigt sakta gå mot dörren. Framme vid dörren tog han sakta handen mot dörr handtaget, det var kallt som is. Han var rädd. Det var som om att vakna upp i en mardröm, platsen hade han aldrig sett förr i hela sitt liv och hur kom han hit här och hur skulle de se ut när han öppnade dörren.
Ett svagt ljud hördes intill honom, ett rispande ljud som lät som att det kom ifrån andra sidan väggen. Han satte örat mot väggen och skärpte sinnet för att höra om det fanns mer. Ett tyst klagorop började då ljuda. Ljudet lät som det kom ifrån en flicka och det lät som hon behövde hjälp. Ivrigt tryckte han örat hårdare mot väggen för att höra ännu bättre men det behövdes inte, klagoropet blev högre och förvandlades nästan till skrik, desperat skrik efter hjälp. Han backade från väggen då det raspande ljudet hade övergått till dunkanden och små klagorop hade övergått till skrik. Med en stor duns tystnade det igen och nu var det lika tyst och dovt som det hade varit innan.
Nu var det som fötterna hade fastnat i golvet, han kunde inte röra sig.
Detta kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Tystnaden var oändlig och efter en lång stund så kunde han röra på sig igen. Det fanns inte så många fler platser än att ta sig till mer än genom den dörren. När han fick tag i dörrhandtaget kände han hur svettig han var och hur svårt det var att vrida om, det var som armen inte ville lyda honom. Ett dovt klickande ljöd genom hans öron när han vred om. Dörren knarrade precis som från en gammal skräckfilm.
Han fick en svag inblick in i rummet och det var ett större rum, som ett vardagsrum där stod en sönderriven soffa och ett trasigt kaffebord samt två fåtöljer som var lika illa däran. Tapeterna var här med också nerrivna och här hade den kala vita väggen fått sig en rostig färg. Belysningen var svag och tycktes komma längre bort.
Samtidigt som han nästan hade fått upp hela dörren smällde det kraftigt igen tvärs över rummet snett lite åt höger. Utan att tänka sig för sprang han tvärs över rummet ryckte tag i dörren som hade stängts och ryckte upp den med en väldans kraft. Men där fanns inget. Bara en långa korridor som delade sig mitt av till ett höger och ett vänster. Här lika så var belysningen kraftigt dämpad. Korridoren sträckte sig så långt att man hade svårt att se hela vägen ner. Trädörrar av lika slag satt på sidorna. Nu rita han upp en bild i huvudet att han befann sig i ett hyreshus, men hur hade han kommit hit.
Var detta ett elakt skämt hade någon drogat ner honom och tagit hit honom, hit till ett rivningshus?
Mitt bland alla tankar kom han och tänka på flickan och skriket. Om han inte räkna alldeles fel så skulle hon befinna sig mitt emot, här i lägenhet 212. Låst. Han bankade på dörren med handen knuten så att de skulle låta lite aggressivt. Ingen öppnade och han försökte en gång till fast utan lycka.
Nu var han trött på detta och tänkte att han måste ta sig ut härifrån.
Sakta men ändå med bestämda steg började han gå åt höger för att se om där fanns en utgång. Korridoren var verkligen lång och när han vände sig om såg han en svag ljusglimta där han kom ifrån. Kalla vinddrag svepte längs bena på honom och han blicka neråt.
I all den här hast visste han inte ens vad han hade på sig. Det visade sig att det var ett på blåa jeans, en grå tröja och en svart jacka med bröstfickor. Helt normala kläder. Det underliga var att han aldrig hade sett dem förut. Men det måste höra till skämtet. Och så skratta han lite darrigt för sig själv. Den sista dörren åt vänster tycktes likna en utgång. Mycket riktigt som han trodde ledde dörren till ett trapphus. Det var mörkt. Många tvekningar var det innan han tog det första steget ut mot trappan. Mörkret låg som en vägg och det var omöjligt att se ända ner. Med en fast hand runt räcket gick han sakta ner. Nu befann han sig en våning under och en skyt uppenbarade sig ”V1” stod det.
Här ska jag inte stanna mycket längre tänkte han och vände sig om för på nytt greppa tag om trappräcket. När han satte ut foten fick han en obehaglig känsla av att falla framåt. Mycket starkt greppande runt räcket ryckte han sig bakåt och föll baklänges ner mot golvet. Omtöcknad satte han sig upp och försökte förstå situationen. Sittande på knä lite framåt lutad trevade han med händer försiktigt där det borde vara en trappa. Inget. Trappan fanns där inte, precis som den aldrig hade funnits där. Han visste att det inte var långt ner men ville inte riskera det, tänk om där var ett hål ner till källaren då skulle minst bryta ett ben och det var inget han sträva efter. Då hördes fotsteg, små fotsteg komma gående, in mot mitten. Han såg fortfarande inget under sig och fotstegen stannade. Nu var det precis som någon stod precis under honom, han kunde höra andetagen.
- Hallå! E där någon där?
Inget svar.
- Hallå! Jag vet att där är någon, var snäll och svara!
Denna gång lite mer ostadig på rösten.
Fortfarande bara tystnad.
Nu visste han inte vad han skulle göra, efter många försök ta kontakt med personen och inte fått någon respons reste han sig upp. Personen var fortfarande kvar det kunde man höra på andetagen. Dörren ovanför honom öppnades och lika snabbt stängdes igen. Tunga fotsteg började gå ut mot trappan och ner. Han kunde inte se någon person komma gående och vid det här lagret borde han se personen, fotstegen var så pass nära. Panik känslan växte inom honom och han föll bak mot väggen när fotstegen kom närmre och närmre gående nerför trappan mot honom.
- Vem där! Visa dig! Skrek han med mycket rädsla.
Fotstegen som nu var precis framför honom stannade och vände sig mot avgrunden där det skulle ha funnits en trappa och sakta kunde man höra fotstegen mer och mer tysta bort samtidigt som andetagen från den andra person blev mer och mer intensiva.
Han satt fortfarande kvar mot väggen och svetten rann ner för pannan och hjärtat slog som aldrig förr. Då gick en kall rysning längs hela ryggraden samtidigt som ett skrik ljöd där nere ifrån mörkret och sen tystnade bort. Här också var det ett skrik från en flicka.
Han satt länge mot väggen och bara stirrade. Fötter samt ben hade domnat av kändes det som. Rädslan var för stor för att röra på sig och det kändes som han bara ville vakna upp.

Efter att ha samlat sig reste han sig upp pressande mot väggen.
Vart skulle han ta vägen?