Fattiga barnfamiljer får semesterhjälp|Page 3|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

denstore wrote: Saken är att vi måste hjälpa dem på annat sätt än genom att pumpa in pengar utan motprestationer. Precis som med socialbidragstagandet, så skapar man en tillvänjning av situationen, och bidragstagaren börjar ta bidraget för givet. Det blir en inkomst man räknar med, och incitamenten för att bli självförsörjande blir mindre och mindre. Keynes går igenom det rätt grundligt, och kallar det hysteresiseffekt. Effter en någorlunda långvarig arbetslöshet, så vänjer man sig vid den låga levnadsnivån, rutar in sina vanor, och fastnar i situationen. Samma sak gäller i många uländer idag. Man har rutat in sig i vissa mönster som är nästintill omöjliga att bryta, och det hjälper inte att vi lyfter in ett par miljarder då och då.

Där är en jätteviktig punkt som jag håller med om och inte sagt emot. Jag håller med om precis allt du säger där. Det jag menar är att man inte ska dra in bidrag och hjälpfunktioner, men ändå hålla sig på rätt sida om balansgången av vad som blir tillvänjning.

denstore wrote: Snälla rara, oavsett om du eller resten av världen har ett intresse för socialpsykologi, så blir det inte mer pengar över för folk för det. Jag tänker inte mer statiskt än vad du gör. Du resonerar ju på exakt samma sätt som socialhögskolan har gjort de senaste 30 åren. Det är väl statiskt om något? Det är inte statiskt att försöka ändra på ett experiment som har slagit fel. Du är ju fixerad vid att allt går att lösa med bidrag och extern hjälp. Om man tittar på en 30-årsperiod, så är detta precis vad som har skett i sverige, och har det hjälpt? Har vi fått fler eller färre uteliggare de sista 20 åren? Har arbetslösheten gått upp eller ner?
Självklart skall man ha ett socialt skyddsnät, men det skall fånga upp, inte permanenta folk i det. Du säger att jag inte skall tänka på det som att fastna i det, utan som en buffertzon. Jaha, hur stor skall den buffertzonen vara? Vi har ju idag folk som har levt på bidrag i evigheter. En buffertzon kan inte utgöra merparten av levnadsspannet. Och det är så vi har det idag.

1. Intressant att du inte kan se att jag inte ser bidrag som det som kommer att få rätsida på samhället.
2. Jag har inte sagt att jag är nöjd med bidragssytemet som det ser ut idag.

denstore wrote: Du säger att det här bidraget inte handlar om en engångsföreteelse. OK, så det är egentligen ytterligare ett fattigbidrag, som skall permanentas? Och för hur lång tid? Tills de borgerliga inte sitter vid makten längre? Eller vågar vänstern ta bort det sen? Då kan vi ju lika gärna kalla det för vad det är, en höjning av socialbidraget. Det är ju helt bisarrt hur enkelt det är att starta nya bidragsformer, som sen blir mer eller mindre omöjliga att få bort. Vad säger man till ungarna den sommaren man har tagit bort bidraget? Nej, vi vuxna röstade annorlunda det här valet, så det blev ingen semester nu. Jo, det verkar ju fint.

3. Jag sa inte att det skulle beviljas per automatik och att en beviljan skulle ses som en självklarhet.

denstore wrote: När det gäller vad som gäller för 2000-talet och för den historiska människan, så är det förbluffande att folk tror att det är så stor skillnad på livssituationen sekel för sekel. Vi lever och reagerar på ungefär samma sätt som vi alltid har gjort. Det mänskliga psyket har inte evolverat särskilt mycket överhuvudtaget. Det som är viktigt för den moderna människan var viktigt på stenåldern också. Jag tror säkert att det fanns folk som trodde på överkonsumtion och grandiosa sociala experiment då också, men tyvärr blev verkligheten nog rätt bitter när kylan stod för dörren.

Jag tror inte att du riktigt läste vad jag skrev. Jag skrev att ens lycka definieras mycket av hur ens situation kan ställas mot omgivningens. Vi borde egentligen vara jättelyckliga att vi inte svälter och våra barn dör av hunger framför våra ögon. Varför känner vi inte den lyckan, utan beklagar oss för att vi inte kan köpa den där skjortan på NK? Jo, för att vi lever i Sverige och definierar vår välfärd efter de människor vi lever bland. Nu säger jag inte att alla ska få sina NK-skjortor, utan jag försöker få dig att förstå att människan inte är glad bara för att den får leva i en grotta med en mamma som håller om den och föder den.

Edit: Jag märker att det är mycket du angriper som jag inte har motstridit. Du får gärna fråga hur jag menar innan du fyller i eventuella luckor på egen hand och placerar mig i samma fack som misslyckade bidragspropagerande politiker, tack.

denstore wrote: [quote=dreamweaver] 3. Jag sa inte att det skulle beviljas per automatik och att en beviljan skulle ses som en självklarhet.

Det är det ju i stort sett inga bidrag som gör, förutom barnbidragen. Alla skall ansökas om och beviljas. Jag förstår inte din poäng? I slutändan handlar det om gränsdragningsproblem, och den här formen av bidrag bidrar kanppast till ett rättvist samhälle.

Min poäng är hur man väljer att förmedla det här "bidraget". Jag har tidigare nämnt här på NH något som kallades Sommarverksamheten, som var en sysselsättnings- och lägerverksamhet för barn när jag var liten. Det var inget riktat mot dåligt ställda barn på nåt vis iofs, utan bara en verksamhet som kommunen ordnade för att barnen skulle ha något roligt att göra under sommaren. Skulle man tillämpa en sån grej här så skulle ju exempelvis kommunen kunna stå för deltagaravgiften. Så man behöver inte snöa in sig på att det här ska vara nåt fattigdomsläger eller liknande så att hela verksamheten ses som en bidragsgrej.

denstore wrote: Jag är mycket medveten om vad du skrev. Saken är helt enkelt att våra behov är av samma natur som de alltid har varit, alltså mat, tak och engagemang. Däremot har vi skapat ett falskt behov av statusprylar och överkonsumtion. Oavsett om vi ger de här människorna Armanikostymer eller semestrar till paradiset, så är det i det dagliga livet de behöver förändring.

Jag skulle vilja påstå att det behovet har övergått från falskt till faktiskt. Tyvärr alltså. Det finns egentligen dessutom inget behov som inte är härlett från våra grundläggande behov som människor. Om vi tar Armani-kostymen som exempel, så kanske den de facto blir lika viktig som mat och kärlek om det är så att umgänget enbart bär Armani-kostymer, eftersom det trycker på vårt urtida behov av samhörigshetskänsla med flocken. Jag tycker också att det är synd att samhället har blivit som det blivit, men kan inte utopiskt tro att det bara är att vända skeppet på en femöring när det trots allt är våra grundläggande behov som driver det vi idag kallar ytlig konsumtion.

denstore wrote: Semestern du förespråkar är i min mening inget annat än en muta, och till på köpet bidrar den till ytterligare segregering.
Problemet är inte att det finns fattiga och rika. Det kommer det alltid att göra. Problemet är att man gör fattigdom till något fult och stigmatiserande. Istället för att sända ut signalen att det är OK att vara fattig, så länge man är hederlig och försöker så gott man kan, så försöker man få folk att upprätthålla en medelklassfasad med hjälp av bidrag. Ingen skall behöva leva under medelstandarden. Alla skall kunna åka på semester. På detta sättet klargör man ju för folk att det är det ytliga som egentligen betyder något, och att solida värden som flit, strävan och lojalitet inte är värt ett skit.

Den risken har jag redan varit inne på och belyst här i tråden. Allt handlar om hur man förmedlar det här som sagt.

denstore wrote: [quote=dreamweaver]Edit: Jag märker att det är mycket du angriper som jag inte har motstridit. Du får gärna fråga hur jag menar innan du fyller i eventuella luckor på egen hand och placerar mig i samma fack som misslyckade bidragspropagerande politiker, tack.

Du säger att du är för det här semesterförslaget? Kalla det bidrag eller vad som helst, men i slutändan så skall det betalas av någon. Oavsett om du känner dig som en bidragspropagerande politiker eller inte, så blir effekten i alla fall att du talar för ett bidrag. För mig kan du få kalla det allmosa, semesterstöd eller social llottovinst, det är strunt samma. Det är i alla fall en kostnad, och som jag ser det helt effektlös.

Det fråntar inte det faktum att du ständigt tar upp aspekter som jag inte motstridit.
Sen så är jag inte för semesterförslaget i den form som artikeln beskriver, utan jag vill se mer fokus på barnen istället för hela familjen.

denstore wrote: Vem är det som är rigid i sitt tänkande? Ingen har pratat om att vända skeppet på en femöring, men man måste kanske börja inse att vi inte kan leva i en värld där Arminikostymer kan ses som viktigare än mat på bordet. Det är bara en konstruktion, och ingen som har ställts inför den situationen tvekar om vad det är som är viktigt för dem.

Det är helt klart en konstruktion, men man ska inte underskatta dess inverkan.

denstore wrote: Det är inget de facto alls över det resonemanget. De där är en typisk hjälpteori, som skall stödja tesen om att om att bidragsystemet är ekonomiskt försvarbart.

Ekonomiskt försvarbart? Mitt resonemang har inget med ekonomisk försvarbarhet att göra, utan vilka drivkrafter och behov en människa har.

denstore wrote: Däremot finns det gott om folk som anser att de skall kunna konsumera över sina tillgångar. Att man idag räknar in en massa onödigt strunt som microvågsugn och DVD-spelare i vad som anses vara essentiellt för vår överlevnad är inget annat än ett sätt att driva upp bidragsnivåerna. Nivån vi har satt existensminimum till i det här landet är bara skandalös. Socialbidrag skall hålla människan levande i en krissituation, inte kontinuerligt försörja henne under en längre tid.

Jag vet inte om du tolkar mig som att man ska ha rätt till en viss nivå av konsumtion eller så, för det är inte så jag hade tänkt mig. Anledningen till att vi kom in på det här spåret är att man inte alltid kan sära på grundläggande behov och vissa saker som kan kopplas till ett konsumtionssamhälle. Du tänker mycket i materiella tillgångar här, det gör inte jag. Tro fasen att någon på existensminimum inte ska subventioneras en DVD-spelare t ex.

För att få diskussionen på banan igen så vill jag komma åt barns möjlighet att inte känna sig så begränsade och alienerade. Barn ska inte behöva vänta tills vuxen ålder för att kunna leva och uppleva. Nu ska jag även upprepa det som sagts tidigare för att förtydliga; det är väldigt olika från fall till fall vad som behövs för barnen. Därför ser jag det som positivt att dessa insatser sker på mikro-nivå, och inte på nationell nivå.