Folk som utnyttjar samhället|Page 5|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

Jerry wrote:
1) Ersättningsnivåerna baseras på tidigare inkomst. Det tycker jag är fel. Det bör vara ett belopp baserat på vad man behöver sett till familj, sjukdom etc. Men även under sådana omständigheter kan det mycket väl hända att ersättningen blir högre än din nuvarande lön, men det säger inte att den personen har det bra ställt, utan att du tjänar för lite. Jag håller på en lagstadgad minimilön, och den är högre än vad du tjänar.

Så vad ska vi angripa här? Personer som råkar ha högre ersättning än du får i lön, men som behöver de pengarna? Eller det faktum att vissa ersättningsnivåer baseras på tidigare inkomst? Eller nivåerna på lågavlönades löner?

Problemet är inte att jag tjänar för lite. Saken är att jag hade klarat mig fullgott på den lönen jag har om jag inte hade behövt betala skatt som går till andras försörjning.
Den som påstår att man inte klarar sig på 7-8k i månaden, har helt enkelt skaffat sig för höga utgifter. Svensken tror helt enkelt att den levnadsstandard man har som aktivt arbetande även skall kunna bibehållas vid arbetslöshet. Det är där skon klämmer för de flesta. Varje gång det görs reportage om dessa stackars barnfamiljer, så väljer man ett par med två barn, två bilar och en villa. Om det nu är så att den ena föräldern är arbetslös, sälj då för fasen bilen! Om de inte klarar av att bo i villan, sälj då huset!

Jerry wrote:
2) Ja, man stjäl pengar av folket.
Låginkomsttagare kommer aldrig under existenminimum eftersom vi har de bidragsnivåer vi har, oavsett om skatten så vore 100%. Du får väl se till vad man faktiskt får ut.

Vi har redan mer än 100% skatt på en hel del saker.
Men det viktigaste är kanske att det inte är sunt med ett samhälle där bidragsnivåerna skall styra existensminimum.
Vad är det jag skall titta på att jag faktiskt får ut? Att det finns folk som inte gör ett förbannades dugg, och ändå har råd med sånt som jag får gneta ihop? Gör man inte rätt för sig, så skall man jäklar i det inte ha råd med något alls utöver mat och boende.

Jerry wrote:
Även utan någon skatt alls skulle man inte klara sig på en tillräckligt låg lön som dessutom ska täcka fler utgifter.

Snack! Hur kommer det sig att folk som jag och många andra klarar sig alls i så fall? Med tanke på att jag inte har något som helst stöd i dagsläget, så kan jag ärligt säga att de 3 tusen jag precis betalade i skatt hade räckt väldigt långt.
Som Hellmyrs säger, så handlar det om att prioritera. Man får välja vart pengarna skall gå, och har man varit en sån idiot att man har skuldsatt sig bortom sans och vett, då får man fasen stå för det själv. Överkonsumtionen är detta samhällets värsta gissel.

Jerry wrote:
Sänkta bidrag och offentliga och billiga tjänster är ju förövrigt ett incitament för företag att sänka lönerna, eftersom de kan spela på människors behov. Men företag kanske är mer moraliska än enskilda människor...

Ge mig exempel på detta, är du snäll. Både på att sänkta bidrag skulle sänka den totala lönenivån, och att företag skulle ha en sämre snittmoral än individerna. (Precis som om inte företagen skulle vara uppbyggda kring individer...)

Jerry wrote:
För att skapa incitament för välutbildade höginkomsttagare ska man höja lönerna, för att göra detsamma för arbetare ska man försämra alternativen. Svårt att övertyga mig med sådan argumentation.

Var skall vi dra gränserna? Att de stackars underbetalda byggjobbarna skall ha en högre grundersättning från A-kassan på bekostnad av de grymt överbetalda bibliotekarierna?

denstore wrote:
Problemet är inte att jag tjänar för lite. Saken är att jag hade klarat mig fullgott på den lönen jag har om jag inte hade behövt betala skatt som går till andras försörjning.
Den som påstår att man inte klarar sig på 7-8k i månaden, har helt enkelt skaffat sig för höga utgifter. Svensken tror helt enkelt att den levnadsstandard man har som aktivt arbetande även skall kunna bibehållas vid arbetslöshet. Det är där skon klämmer för de flesta. Varje gång det görs reportage om dessa stackars barnfamiljer, så väljer man ett par med två barn, två bilar och en villa. Om det nu är så att den ena föräldern är arbetslös, sälj då för fasen bilen! Om de inte klarar av att bo i villan, sälj då huset!

Och du är vad, ensamstående med en liten lägenhet? Säg till om jag har fel.

Du har räkningar på 7500:-/månad, men vilken annan människa som helst, t.ex. sjuk, ensamstående med barn, skulle klara sig på 7-8000:-/månad?

Vad kostar en lägenhet? Mat? Mediciner? Tandläkare? Etc. etc.

denstore wrote:

Vi har redan mer än 100% skatt på en hel del saker.
Men det viktigaste är kanske att det inte är sunt med ett samhälle där bidragsnivåerna skall styra existensminimum.
Vad är det jag skall titta på att jag faktiskt får ut? Att det finns folk som inte gör ett förbannades dugg, och ändå har råd med sånt som jag får gneta ihop? Gör man inte rätt för sig, så skall man jäklar i det inte ha råd med något alls utöver mat och boende.

Nej, men åtminstone ska existensminimum styra bidragsnivåerna. Och det är vad de gör när vi pratar om socialbidrag, och sjukersättningar för lågavlönade. Men du vill sänka det ännu mer.

Du klagar på att lågavlönade drabbas mest. Det gör de inte. Det är de som har nytta av att bidragen finns. Sedan att du blir sur för att du måste arbeta är ett mindre problem - det är inte vad jag kallar att vara drabbad.

denstore wrote:
Snack! Hur kommer det sig att folk som jag och många andra klarar sig alls i så fall? Med tanke på att jag inte har något som helst stöd i dagsläget, så kan jag ärligt säga att de 3 tusen jag precis betalade i skatt hade räckt väldigt långt.
Som Hellmyrs säger, så handlar det om att prioritera. Man får välja vart pengarna skall gå, och har man varit en sån idiot att man har skuldsatt sig bortom sans och vett, då får man fasen stå för det själv. Överkonsumtionen är detta samhällets värsta gissel.

Hur många personer försörjer du? Och hur många extrautgifter skulle du få om vi inte hade någon inkomstskatt (vilket är vad du säger)?

denstore wrote:
Ge mig exempel på detta, är du snäll. Både på att sänkta bidrag skulle sänka den totala lönenivån, och att företag skulle ha en sämre snittmoral än individerna. (Precis som om inte företagen skulle vara uppbyggda kring individer...)

Poängen var att företag är uppbyggda kring individer och att de inte är MER moraliska än enskilda individer. Så varför ska man förvänta sig mindre snikenhet från dem är från bidragfuskare? Därtill kommer förstås det faktum att företag inte har något ansvar alls inför samhället, utan deras enda syfte är att gå med förtjänst. Hur skulle samma egenskaper se ut hos en enskild individ? Tjae, det är samma egenskaper som hos en bidragsfuskare.

Men företagen är ju heliga, de handlar inte omoraliskt när deras vinstintresse går ut över andras ekonomi. Nej, det är individen som ska få betala priset för arbetslöshet och stress, och dessutom anklagas för att vara en börda.

denstore wrote:
Var skall vi dra gränserna? Att de stackars underbetalda byggjobbarna skall ha en högre grundersättning från A-kassan på bekostnad av de grymt överbetalda bibliotekarierna?

Vid en nivå där människor klarar sig ekonomiskt.

Och sluta larva dig.

Akatosh wrote: [quote=Jerry]

Vid en nivå där människor klarar sig ekonomiskt.

Och sluta larva dig.

Okej, då är vi tillbaka på ruta ett, vad menas det med att "klara sig ekonomiskt"? Räkor på macka som man kört bil till sin kvällsöppna kvartersbutik och köpt?

Grundfrågan synes mig vara varför folk vill leva över sina tillgångar? Jag har bra betalt numera (15-17k e.skatt i månaden) , jag kan nu kosta på mig att köra bil till den nattöppna närbutiken och köpa mig lite räkor, dock har jag inte alltid haft den ekonomin.

Kärringen min jobbar också och vi har inga barn som vi ska försörja, dock har vi varsin bostad då vi bägge vill leva som singlar (i praktiken innebär det att vi turas om var vi ska bo), det är ett vansinnigt slöseri egentligen att vi har varsin bostad och varsin bil. Men jag har levt utmärkt för tio år sen med 5k e.skatt innan hyra och alla räkningar är betalda och klarade det fint. Men då hade jag cykel, och sket i att konsumera upp alla pengarna jag fick,gjorde en budget, köpte det jag behövde, sket i sådant som tv (tvlicensen är ju det dyra, inte själva tvapparaten, tex siba slänger ju en sån efter en när man går förbi).

Man får helt enkelt anpassa sig, skulle jag nu bli arbetslös/sjukskriven/sjukpensionär så det första jag då kommer att göra är att kränga bilen, cykla kan jag göra igen.Sen får jag göra upp en budget, vill jag bo dyrt? Får kanske flytta ihop med kärringen? Tar man inte kontroll över sitt liv så tar omvärlden kontroll över det. Dvs, man kanske känner sig förpliktigad att lägga en röst på S för att kunna överleva (Det sista var ironiskt menat, nu får inte eventuella sossar ta åt sig 😉 )

Så det är helt rätt och riktigt enligt dig att man ska tvingas från hus och hem om man tex har oturen att halka i en trappa och bryter lårbenshalsen med en lång sjukskrivning och rehabilitering som följd.

denstore wrote: [quote=obelix] Så det är helt rätt och riktigt enligt dig att man ska tvingas från hus och hem om man tex har oturen att halka i en trappa och bryter lårbenshalsen med en lång sjukskrivning och rehabilitering som följd.

Om man bygger hela sin ekonomi så ansträngt, att man inte kan klara en sjukskrivning med 80% ersättning, då får man faktiskt stå sitt kast, och sälja huset. Då har man nämligen köpt för dyrt hus, och lever över sina tillgångar redan.

Det jag syftade på var det som sker om den sänks till 65%.

denstore wrote:
Detta var en dyr månad fpör mig. Både elräkning och teleräkning.
En sjuk ensamstående med barn har utöver barnbidrag och bostadsbidrag, minst socialbidrag. Det går inte mer nöd på den personen än på mig. Troligtvis äter jag mer, och behöver dyrare kläder än detta paret har i snitt.
Maten är per person dyrare för en ensam person, än för ett hushåll. Lägenheter blir också billigare per kvadratmeter för flerpersonshushåll.
Mediciner, tandläkare? Ja, de är garanterat dyrare för mig, än för din lilla exempelfamilj, iom att barnens vård är fri.

Jag talar om den totala ersättning, inte enbart ett visst bidrag. Men visst är det onödigt att t.ex. sänka sjukersättning för att ändå kompensera det med socialbidrag?

Äter mer och behöver dyrare kläder? Ehm...

denstore wrote:
Som jag har sagt tidigare, så kan man väl åtminståne sänka de till existensminimum. Varför skall de som arbetar leva UNDER det som du anser inte bidragstagarna har?

Åter igen, höj lönen om den är för låg. Kompensera inte en brist med en annan.

denstore wrote:
Jag vet att du inte är dum, så varför försöker du då verka det? De lågAVLÖNADE arbetar. De är inte de som utnyttjar samhället, som tråden handlar om. Och hade inte de inte behövt betala vissas förbannade fuskande, så hade de haft det ännu bättre, då man hade kunnat ha ett lägre skattetryck.

Det är de lågavlönade som får lägst bidrag om de blir sjuka eller arbetslösa, eftersom det räknas procentuellt.

denstore wrote:
Jag hjälper min familj bäst jag kan. Men jag har inte skaffat barn, då jag anser att det är något man inte bör göra innan man kan försörja dem. Som läget är idag kan jag inte göra det i alla fall. Men visst, jag skulle ju kunna skaffa barn mest för att se till att få ta del av det minst sagt frikostiga bidragssystemet. Ett par barn hade antagligen gynnat min ekonomi. I alla fall om jag skulle tycka att någon annan borde betala.

Det tror jag knappast det hade, men varsågod och testa. Jag har ingenting emot att du tar emot bidrag för att uppfostra barn.

denstore wrote:
Det finns en rejält stor och utvecklad kontrollapparat som ser till att företagen inte kan utnyttja sina anställda. Facken. Lagarna om anställningsskydd, o.s.v. Och det är ingen som ifrågasätter om man skall granska företagen. Det är skillnaden. Skillnaderna är att det är tabu att jaga individer som fuskar, medans det är medias absoluta favoritsysselsättning att jaga företag. Inte för att det är fel att jaga företag, men varför blunda för det enorma bidragsfuskandet?
Sen var det du som drog in företagarna i den här diskussionen, och därför vill jag fortfarande ha ett par exempel på när företag skulle vara mer omoraliska än individer, eller när lönerna har gått ner på grund av att bidragen har sänkts.

Jag har redan sagt hur företag är mer omoraliska, även om det inte var vad jag menade från början.

Jag har inte sagt att lönerna har gått ned på grund av sänkta bidrag, utan att risken finns, och det enligt den enkla modellen utbud/efterfrågan.
Ökar antalet jobb med minskad ersättning? Knappast. Om något minskar köpkraften, och detta sker i samband med en tillströmmning av arbetssökande (vilket jag iofs inte tror på). Dra dina egna slutsatser. Det är bara en teori, liksom att sänkta ersättningar ska öka antalet jobb.

denstore wrote:
Inte mig emot. Då kan vi alltså sänka befintliga bidrag en bra bit, och behovspröva bostadsbidrag, barnbidrag och A-kassa.

Och när det gäller larvandet, så varför skall jag sluta med något som du verkar se som din huvudsyssla? Larvigt är att tjurnackat försvara ett system som gynnar fusk och dröneri, på grund av någon slags hycklande solidaritetskomplex. Väx upp, avsluta utbildningen, och välkommen in i verkligheten.

Behovsprövning är ett ypperligt förslag.

Vilken verklighet är det jag ska upptäcka? Min förväntade ingångslön motsvarar under en månad närmare den summa jag nu har levt på under ett helt år. Ska det få mig att inse att skatterna tär för mycket på min ekonomi? (Ja, jag lever på vad jag förvärvar under sommaren.)

Eller menar du att jag kanske kommer att möta arbetslöshet och inse att min ersättning är för hög för att jag ska må bra?