Hobby skrivning. [Updaterad 051026 - 08.00]|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

Började skriva lite idag och vill gärna ha synpunkter. Förhoppningsvis kommer det mer =) Så ös på synpunkter =)

Här kommer fortsättningen...
Det är inte lönt med synpunkter på stavning och dylikt... det får ses över senare. Är där några sträck mitt i orden så äör det för word och forumet kommer inte riktigt överens med radbytet bara ignorera det.

Det var en grå daskig höst dag mitt i november och kylan låg tungt över landet. Det var en tidig morgon och ett få antal fåglar sjöng fortfarande i de kala trädtopparna. Ett vitt puder klädde parkens alla gräsmattor och gången kändes stel mot skosulan. Klockan hade passerat nio och jag var fortfarande inte framme.
Länge hade jag grundat mina teorier från böcker och personer som har trott sig kunna förklara övergången, ald-rig fått ett riktigt svar på mina frågor, fram tills nu. Nu skulle jag äntligen få skåda de jag har sökt efter så länge.
Nu uppenbarade sig en siluett av en man ur den tjocka dimman. Spänningen var hög när jag kom honom när och började sakta sträcka fram handen för att presentera mig. Han vände sig om för att möta mitt handslag, hans hand var kall och han var ostadig i handslaget såsom på rösten.
- Så du kom ändå. Sa han med blicken långt ner i marken.
Jag tittade ner och försökte möta hans blick medans han fortsatte.
- Ett tag hoppades jag på du inte skulle dyka upp men samtidigt är du mitt enda hopp.
- Enda hopp? Frågade jag förundrande.
Nu mötte han mig med en förtvivlad blick.
- Min dotter, Liz har varit försvunnen nu i över en månad och jag befarar att något har gått fel, att hon inte kan återvända på egen hand.
- Hon brinner för detta lika mycket som du verkar göra tack vare sin korkade fader. Sen hon fyllde 25 så har hon tjatat och tjatat om att hon ville åka över för att hjälpa, att se det med egna ögon. Jag har alltid sagt nej och tänkte inte hjälpa henne men en dag så hittade hon nyckeln och nästa dag var hon borta.
Jag avbröt honom.
- Men jag förstår inte. Du skall ju kunna klara dig fint så länge du följer det på rätt sätt.
- Nej! Skrek han. Det är inte som i skrifterna. Där finns inga lagar och bestämmelser. Du är inte säker bara för att du går efter någon bok som är skriven av någon som tror sig veta att han kan det här med balansen. Jag har sett det och jag hade tur. Jag lyckades hitta en själ som jag kunde hjälpa till det bättre, men de flesta som är där förtjänar att vara där de är.
Han började vandra längs gången och jag gick sidan om honom medans han fortsatte att berätta.
- Skriften säger att du som väljer att bege dig till de ”dömdas rike” eller som vi kallar det, ”Helvetet” så för att få återvända måste du kunna skicka en orättvist dömd själ till sitt rätta jag. Jag befarar att efter så här lång tid har min dotter blivit en av många orättvist dömda själar och det är där du kommer in.
Nu stannade han och satte händerna mot räcket och kramade om hårt.
- Jag behöver dig till att få tillbaka min dotter. Klarar du det så kommer både hon och du välbehållna till-baka till där vi började. Men innan du beger dig in i detta måste du förstå vad det är vad du kommer att möta. Det är inte någon grotta med brinnande demoner utan här möter du en parallell värld lik vår fast övergiven. Där vandrar glömda och dömda själar runt och alla du kommer att träffa vill ha din hjälp.
Han sträckte ner handen och började rota i sin ficka och fick upp plånboken där han plockade upp ett foto, ett foto på hans dotter.
- Här ta det så du kan känna igen henne om du skulle möta på henne. Förhoppningsvis finns hon kvar i trakterna så hon inte har begett sig iväg för långt. Tänk på detta att du kommer att möta varelser du har aldrig skådat förut och de kommer att göra allt för att skada dig. Får dessa vålnader tag i dig så kommer även du sluta som en dömd själ. Håll detta även i minnet att om du får panik så har du ingenstans att ta vägen, ingen att söka skydd hos, du är ensam.
Jag kände en känsla som fick mig att vilja backa ut, att gå hem och glömma det och gå tillbaka till studierna. Men nu var det på riktigt, nu skulle jag få bekräftelse. Nu plockade han upp en gammal bok ur sin portfölj som han hade haft med sig. Boken innehöll inte särskilt många sidor men kändes som det hängde stora blytyngder i den.
- Här är lite kvällsläsning du kan göra innan du somnar, texten är personlig för varje människa som läser den. Du kommer finna boken obehaglig för den tar något som har hänt dig som du fann skrämmande.
Jag tog emot boken och stoppade den i innerfickan. Genast kände jag hur matt jag blev, varje steg kändes tungt och krävande samtidigt som jag och den äldre mannen lämnade parken för att skiljas åt.
- Hade jag inte varit en sån egoistisk människa hade jag aldrig kontakt dig men min dotter är det ända som betyder något för mig så lycka till.
Precis när vi hade skilts åt vände han om och skrek till mig.
- Glöm inte att samla dig när mörkret tränger igenom.
Sen försvann bort i dimman och jag likaså.

Tiden gick och boken låg på soffbordet, orörd, oläst. Jag vacklade fram och tillbaka, försökte fatta mod att öppna boken och läsa. Till slut slängde jag mig över boken greppade tag i den och landade i soffan.
”Året är 1982 och du är 12 år gammal. Ditt barndomshem ute på landet ser ut som det alltid gjort. Gröna ängar pryder landskapet, äppelträden står i blom och hästarna springer i hagarna. Men allt står inte rätt till, eller hur? Där vilar en mörk hemlighet under den gröna idyllen. Där sitter din syster så oskuldsfullt och leker med sina trä dockor. Inte har hon gjort någon ont. Din fader stänger dörren står den står nätt på glänt. Slagen hörs ner i källaren. De hörs ut över ängarna och hagarna. Där sitter du liten och rädd, kan inte göra nått. Varje gång du blickar in mot din syster är hon mer blåslagen än förra gången. Inte en tår fälls från kinderna, någonsin. En kväll slår han så hårt mot den stackars flickan att tänder flyger all världens väg.
Där finns inget motstånd längre, ingen struktur alls i det lilla sex årig ansiktet. Du står i dörren och ser själv, eller har du glömt det. Hon faller lätt mott golvet precis som hon var gjord av fjädrar, kanske hon var. Sista dunsen ekar genom rummet och din fader vänder sig om. Går förbi. Ner mot källaren, du följer efter.”
En tår träffar det torra papperet som genast suger åt sig det. Resten av sidorna är tomma. Till min förskräckelse förstår jag genast vad som har hänt när jag vänder blicken ifrån boken. Jag var fortfarande kvar i min egen lä-genhet men det var som att träda in i någon vriden parallell värld. Väggarna var täckta av smuts som såg ut som något slags lager av rost, golvet och taket likaså. Fönsterna var halvt igen spikade med gamla bräder och utanför var det mörkt med enbart ett par ljuskällor som glimtade en bit ifrån. Jag tog sakta ett steg upp ur soffan och gick ut mot balkongen. Väl ute trevade jag i mörkret efter räcket, greppade det och försökte blicka ut. Vissna träd stod vid min sida. Inga bilar inte heller några människor hördes det ända som lät var några märkliga ljud som hördes under balkongen i våningen under. Försiktigt lutande över räcket försökte jag få en glimt in vad som lät så kons-tigt. En strimma ljus bröt igenom mörkret men inget synbart gick att skåda. Jag lutade mig så långt ut att jag nästan trillade ner. Hårt kramande runt balkongräcket hängde jag nästan halvvägs ner då ljudet lät starkare och starkare. En obehaglig känsla började dyka upp, det var precis som någon eller något närmade sig ut på balkong-en från våningen under. Ljudet var ett tungt suckande men inget som jag någonsin hade hört förut.
- Hallå!? Någon där? Ropade jag , dock inget svar.
Ljudet var nu fokuserat precis under mig och närvaron av något var väldigt stark. Jag ställer mig upp och börjar gå in mot vardagsrummet om man nu kan kalla det de och vidare in mot hallen. Hallen har samma sorts rost färgade väggar och lyses upp av någon gammal golvlampa. Hela min lägenhet ser övergiven, precis som ingen har bott där på många år. Väl förstått att jag inte är kvar på samma plats längre känner jag lite i min ficka och får upp fotot på dottern som jag skulle söka upp. Liz har mörkt hår som går ner till axlarna, gröna ögon. Riktigt vacker. Men hur ska jag hitta henne här. Sträcker handen mot ytterdörrens handtag då samtidigt ett kvinnligt skrik hörs från våningen under följande av en stark duns. Mitt hjärta slår intensivt och rent reflex mässigt greppar jag tag om handtaget och skyndar mig ut. Trappuppgången är mörk och lyses enbart upp av ett litet sken som kommer från dörren som står på glänt, våningen under. Försiktigt skyndar jag mig ner och utan att tänka efter stormar jag in i lägenheten som ser i princip likadan ut fast mer belyst. Fyra meter in fryser jag till vänd in mot vardagsrummet. Rummet är tomt förutom en fåtölj som står mitt i rummet vänd ifrån mig. Dörren till balkongen står vid öppet och räcket på balkongen ser ut som något har rusat igenom. Man kan se tydligt att någon sitter i fåtöljen.
- Hallå? Hur är det med dig? Frågar jag lite försiktigt och närmar mig med små steg, Närmre och närmre förstår jag att det inte står rätt till och väl framme får jag syn på… fortsättning följer.