hundus idiotus|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

HUNDSYNDROMET~

”Hundägande”, latin: hundus idiotus, är en sjukdom med ett långdraget förlopp. Den kan drabba alla oavsett kön, ålder eller tidigare status i samhället. Tendenser tyder på att den i visa fall är ärftlig. Långtidsstudier har visat att tillfriskningsprocenten är mycket låg.

Första symtomet är en, oftast dold önskan efter en egen hund, många gånger med en diffus bakgrund. Sjukdomen slår ut på allvar när patienten har köpt hund. Då ses patienten ute i vilket väder som helst; t o m hagel, storm drivis, under bästa sändningstid på TV, vandrande omkring ute på gatorna likt en zombie, med sin hund.

Ett annat symtom som är väldigt vanligt är att personen i fråga ses springa omkring ensam i skogen, med ett tomt koppel i handen, samt en ansiktsfärg från högröd till en blåaktig nyans, vilt skrikande ;KOM HIT; .Erfarenhet säger att man ej bör få kontakt med den något hysteriska hundägaren, då detta är totalt meningslöst i lägen som ovan beskrivits.

Annars ses hundägare ofta stående i gatukorsningar och trottoarer i nära samspråk med andra hundägare, trots att de bevisligen aldrig träffats eller presenterats .

Till högtidsdagar köper patienten ofta morötter och hamburgare i plast (med inbyggda pip vid tryckningar) för att slås in i vackert omslagspapper och under stort hemlighetsmakeri sparas till ex.vis jul .Då tas paketet fram under högtidliga former för att föräras en, begripligt nog en oförstående hund. Stor tid och möda läggs alltså ned på presenter vid jul, hundens födelsedag och ev. namnsdag. I ett senare stadium ändras sjukdomsbilden till att bl.a. omfatta sömnsvårigheter samt en mer lättsinnig inställning till pengar. Tidigt om morgnarna, då med speciell förkärlek till lördagar och söndagar, kan man ofta se patienterna packa bilarna fulla med till bredden överfyllda magsäckar, ryggsäckar, små fällbara stolar, hundfiltar, hund/ar , sömniga ungar samt motsträvig livspartner. Efter varierande antal timmars bilkörning tillbringas dagen troligtvis enligt något av följande exempel: A: Sittande på de medhavda stolarna i flera timmar, intensivt stirrande på andra patienter vilka springer omkring i en fyrkant med sina hundar. Därefter springer de själva ett par varv, varefter de själva erhåller olikfärgade plastband vilka gärna visas upp med stor glädje (ibland besvikelse) .Uppskattat värde på plastbanden är ca 10-15 öre. Uppskattade utgifter för en ovan beskriven dag är ca 300-500 kr.
B: Sittande på de medhavda tältstolarna i timtal, intensivt stirrande på andra patienter, vilka likt robotar går på t ex en gräsplan, gör omotiverade stopp samt små språngmarscher, hela tiden stelt stirrande framåt, varefter de går med sin egen hund, fram och tillbaka på nämnda gräsplan. Exakt i fotspåren på dem som gått där tidigare. Även här är inkomsterna och utgifterna mycket ojämnt fördelade.

Det finns andra symtom, som t ex när patienterna syns irra runt i skog och mark, med ett långt snöre mellan sig och hunden (vilket verkar som ett bättre sätt än att springa omkring med ett tomt koppel). Om hunden någon gång stannar vid en träbit, kan stor glädje och tillfredsställelse ses hos patienten. När ovan beskrivna symtom känns igen finns ingen tvekan om att sjukdomen fått sitt fäste och behandling är resultatlös. För största chans att bota en person vilken redan drabbats av ”hundägande”, bör samtalsterapi sättas in redan vid första symtomet. Omyndigförklarande är ej att rekommendera, trots att det varit vanligt fram i våra dagar. Vetenskapliga undersökningar påvisar att hundägare ytterst sällan utgör någon fara för samhället, samt att patienterna själva inte upplever sin sjukdom som speciellt besvärande. Då de som regel är ganska glada och nöjda, kan man med gott samvete låta dem hållas och se dem som ett pittoreskt inslag i vår samhällsstruktur.

Besse R. Wisser, Leg.pyskratrer