Log In
Home
October 9, 2001
Offline
Många nätter har jag drömt samma sak om och om igen. Kylan och ensamheten i de dunkla rum jag först vaknar upp i. Tapeterna sönderslitna med rivmärken, fönster som är igenbommade med plankor och skumma foton på en liten flicka som möter min blick varje gång jag vaknar upp i drömmen. En flicka som känns väldigt välbekant men har aldrig setts förrut. Ett dovt viskande ljud hörs från rummet bredvid, en röst från en flicka. Desto närmre jag kommer hör jag naglar rispande mot väggen. Jag sätter mitt öra mot väggen och hör mitt namn samt ett svagt rop på hjälp. Plötsligt en stor knall mot ett av fönsterna, jag vänder mig om då samtidigt ett illande skrik kommer från det rummet som befinner sig bredvid. Ett skrik som skär djupt in i bena. Jag springer mot dörren som då är låst. Desto mer jag vrider och vänder på handtaget desto varmare blir det och till slut måste jag släppa för smärtan blir för stor. Samtidigt som jag gång på gång jag försöker få upp den här dörren skriker denna flicka om nåd! Ett ljud av rispande metall ljuds över hela rummet. Med ett ryck vaknar jag!
I flera veckor har detta på gått nu och nu vågar man knappt gå o lägga mig. En annan dröm som också spökar i mitt huvud är att jag befinner mig på en äng och det är natt med en väldigt tung dimma som ligger som ett skikt över marken. Plötsligt en skugga närmar sig framför mig, det är fortfarande väldigt svårt att se vad det är. Vad som skildrar sig ur skuggan är att det ser ut som en mindre människa med väldigt smala armar och håller något stort i den högra handen. Det välbekanta viskandet från den förra drömmen kommer fram och samma här viskande mitt namn. Mer än så får jag inte se och varje gång jag vaknar från den drömmen mår jag så pass illa att jag måste kräkas, som tur är det att denna drömmen inte alls kommer lika ofta som den andra.
Han kollar på mig och frågar mig om mitt förflutna, om min barndom. Med ett djupt andetag berättar jag ord för ord om min svåra uppväxt.
Vi var aldrig en särskilt rik familj. Min far var industri arbetare och min mamma var hemma om dagarna för hon sa alltid att hon hade så ont i sina ben och därför kunde hon inte jobba. Sen hade vi min syster, en flicka full med glädje och hopp i sitt hjärta, hon vill ingen något ont någonsin inte ens när vår far slog halvt ihjäl henne när han hade sina vredes utbrott, fast hon bara var åtta år tog hon det på ett konstigt sett relativt bra.
(C)
vad tycker ni det är början till något men behövs slipas på
ha de
December 25, 2000
Offline
Grymt vemodig, jag tyckte inte det var något fel på den (förutom att den var så jvla sorgsen).. Någon som gillar sådana texter kanske gillar den, inte jag.. Dock verkar du ha talang, skriv något gladare så får vi se vad jag säger 🙂
November 4, 2001
Offline
Fin, fint, riktigt bra skrivet. Kan du inte skriva vidare, måste läsa! :voo:
August 7, 2001
Offline
hmm, byt ut skumma mot underliga eller konstiga, skumma låter lite oseröst 😛
May 10, 2002
Offline
deppigt värre 🙁
June 18, 2001
Offline
Konstig ordföljd, särskrivningar, meningar som avslutas fel, talspråk...
November 22, 2001
Offline
Låter bra, men ändra "Ett skrik som skär djupt in i bena. " till "Ett skrik som skär djupt in i benmärgen."
I i bena låter ganska konstigt.
November 4, 2001
Offline
ändra det här till nått anant "när vår far slog halvt ihjäl henne " halvt ihjäl henne låter lite konstigt...
July 16, 2001
Offline
MrFreddas wrote: ...En flicka som verkar väldigt välbekant men som jag aldrig sett förrut. Ett dovt viskande ljud hörs från rummet bredvid, en röst från en flicka. Desto närmre jag kommer desto starkare hör jag naglar rispandes mot väggen. Jag sätter mitt öra mot väggen och hör mitt namn samt ett svagt rop på hjälp. Plötsligt hörs en stor knall mot ett av fönsterna, jag vänder mig om då samtidigt ett ilande skrik kommer från det rummet som befinner sig bredvid. Ett skrik som skär djupt in i benen/benmärgen. Jag springer mot dörren som då är låst. Desto mer jag vrider och vänder på handtaget desto varmare blir det och till slut måste jag släppa för att smärtan blir för stor. Samtidigt som jag gång på gång försöker få upp den här dörren skriker denna flicka om nåd! Ett ljud av rispande metall hörs över hela rummet. Med ett ryck vaknar jag!
I flera veckor har detta pågått och nu vågar man knappt gå och lägga sig. En annan dröm som också spökar i mitt huvud är att jag befinner mig på en äng och det är natt med en väldigt tung dimma som ligger som ett skikt över marken. Plötsligt ser jag en skugga som närmar sig framför mig, det är fortfarande väldigt svårt att se vad det är. Vad som skildrar sig ur skuggan är att det ser ut som en mindre människa med väldigt smala armar som håller något stort i den högra handen. Det välbekanta viskandet från den förra drömmen kommer fram och samma viskande av mitt namn. Mer än så får jag inte se och varje gång jag vaknar från den drömmen mår jag så pass illa att jag måste kräkas, som tur är kommer denna dröm inte lika ofta som den andra.
Han kollar på mig och frågar mig om mitt förflutna, om min barndom. Med ett djupt andetag berättar jag ord för ord om min svåra uppväxt.
Vi var aldrig en särskilt välbärgad familj. Min far var industriarbetare och min mamma var hemma om dagarna för hon alltid sa att hon hade så ont i sina ben och därför kunde hon inte jobba. Sen hade vi min syster, en flicka full av glädje och hopp i sitt hjärta, hon vill ingen något ont någonsin, inte ens när vår far misshandlade henne så svårt i sina vredesutbrott, fast hon bara var åtta år tog hon det på ett konstigt sett relativt bra. (vet inte om du bör skriva att hon tog det bra, du bör nog omformulera det lite...)
Väldigt bra skrivet, fick faktiskt lite rysningar vid drömdelen :cy:
Ändringarna jag gjort är bara ett sätt att göra det, finns säkert bättre sätt att lägga upp det också.
2 Guest(s)
