Jag är tillbaka, och jag är inte glad.|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

Några av er (De som inte läser "Inloggade" listan i forumet vid jämna mellanrum) kanske trott att jag gått och dött. Jag vet inte ens när jag postade sist, måste vara månader sedan.
Så är inte fallet, ni får stå ut med mig ännu ett tag!

Just nu sitter jag här efter att allt som hänt de senaste månaderna (Även de senaste 15-21 åren) kulminerat till något mindre önskvärt. Och jag har ett minst sagt brinnande behov av att bara få skriva av mig. Kan inte tänka mig ett bättre ställe än Allmänt för sådant 😉
Det här är min "bikt", det jag skriver skriver jag inte för att jag vill ha respons, utan för att jag helt enkelt måste få ur mig allt. Därför kommer det säkert att bli en hel del grejer som skrivs bara för att jag behöver skriva dem, berätta dem, inte för att ni ska tycka om att läsa det.
Med det sagt börjar jag skriva.

-

Jag har efter 21 år i seriös-relation celibat hittat en tjej jag älskar, och nej, det här är inte en enda stor "Jag-är-deppad-pga-kärlek" novell.
Hon bor i Göteborg, dit jag pendlat mer eller mindre varje helg från årsskiftet då våran relation riktigt tog fart. Jag flyttar ner dit i juni.
Vi har roligt tillsammans och delar intresset för fotografi, hon super inte, festar inte, röker inte, snusar inte och framförallt är hon en mysig, attraktiv, trogen hemmatjej som prioriterar friluftsliv och relationer över allt annat. Dagen den människan är otrogen eller svekfull kommer jag att se rosa hyenor i balettkjolar dansa polka i mitt vardagsrum. Det vågar jag säga efter 2 år av bekantskap.
Jag kunde helt enkelt inte drömt om att jag skulle hitta en tjej som henne.
Men alla har saker man vill ändra på.

I slutet av förra året började vi sitta på MSN och prata dag och natt om allt, något vi inte gjort på länge. Och denna gång var det inte som vänner. Hon har inte någon annan vän än mig som hon kan prata djupt med, resten är ytliga bekantskaper. Jag känner igen syndromet: Festar du inte har du inga vänner.
Helt plötsligt märkte jag att jag inte längre kunde göra som jag ville, inte för att hon styrde mig medvetet (Ibland tvivlar jag dock), utan för att jag av rädsla för att göra henne ledsen höll henne sällskap de dagar hon inte hade något annat att göra än att sitta vid datorn. Jag märkte att så fort jag skulle gå iväg eller göra något annat jag annars brukar göra, som tex spela ett spel eller se på en film, så blev hon tvärdeppad och saker som "Okej.." "Okej... Ses sen..", märktes att hon kände sig övergiven och ville visa det.
Gradvis så blev det att jag upphörde att spela, se på film och gå på stan och göra saker pga detta. Mitt liv som jag levt det förut förändrades helt, till bara MSN med en tjej som så fort jag riktar uppmärksamheten åt annat håll blir ledsen och tror att jag tappat intresset för henne.
Det här beror med all säkerhet på att jag då jag tyckte om att sitta dag ut och dag in med henne på MSN och bara prata satte ribban högt och limmade fast den där.

Hon är dessutom typen som inte kan ha något att inte göra. Det måste hända saker då man umgås med henne. Innedagar då man bara tar det lugnt finns inte. Det är alltid något som ska göras. Man ska på bio, man ska ut och äta, man ska kolla in nya saker på stan, gå och handla för att laga något roligt till middag, ut och fota... Allt möjligt.
Är man inte med på det hon planerat över huvudet på en (Saker jag vill göra går hon dock aldrig/extremt sällan med på, om det inte är något hon har nått intresse för), ja då förvandlas hon till en kris-kissnödig 10åring utanför en låst toadörr som står där och "Men, men men.." och kniper ihop benen. Sen blir hon deppig och distansierad, vill inte pussas eller kramas etc utan bara sitter och stirrar på nått.
Jag tror med 99% säkerhet att det inte är manipulering hon sysslar med, det är helt enkelt inte det intryck jag fått av henne över de två år jag kännt henne, hon är alltid ärlig och har aldrig ljugit för mig, inte om ens en liten skitsak. Men som sagt, ibland tvivlar jag.

Ni göteborgare kanske vet att Allum öppnade i Partille för några veckor sedan. Under den helgen hade jag influensa då jag var där nere, 40 graders feber, ont i halsen som om någon klöst mig där nere och en extrem hosta, jag kunde inte prata utan att hosta tills jag hostade blod från svaljet, jag knarkade alvedon för att hålla den ständigt återkommande febern nere och var extremsleten och extremtrött. Dessutom rann det ur näsan på mig konstant.
Då ska hon helt plötsligt, trots alla varningar om extrema bilstockningar och ett så fullpackat Allum att de ställt dig vakter för att hindra folk från att komma in, dit på premiärdagen... Med mig som ligger i soffan och hostar ihjäl mig med 39.4 graders feber. Jag kunde tydligen ta en alvedon så det blev bättre medans vi var där löd det på fullaste allvar.. "Det är nyttigt att komma ut och lufta på sig" lät det då.
Jag förklarade att jag inte sätter min fot där (Bland de få gånger jag motsatt mig någon av hennes utflykter så mycket), eftersom det var ansträngande nog att ha EN person i närheten och för att tickande klockor var nog för att göra mig galen då jag är så sjuk.
Följande hände då:
Hon blev en kissnödig 10åring utanför den lyckta dörren.
Hon så gott som skällde ut mig för att hon tyckte att jag var mesig som lät en sån sak hålla mig inne, och att hon minsan inte skulle ha suttit hemma om hon var jag.
Hon blev innåtvänd och tyst.
Hon började att hela tiden försöka övertala mig att följa med, och föreslog jag att hon kunde åka själv för att jag helt enkelt inte orkade så fick man "Men jag vill inte åka ensam!" till svar.
Efter många om och men så slutade det med att jag proppade i mig en 1g alvedon och följde med henne på det mest helvetiska jag varit med om i hela mitt liv.
Ett fullproppat Allum där hon drog in mig på varenda butik, men KÖPTE INGET utan bara kollade. Vi var där i två timmar. Två timmar av extrema försök att hålla masken och inte utbrista "FÖR HELVETE KÄRRING NU ÅKER JAG HEM!" eller råka mörda varenda liten unge som skrek på sina föräldrar i en ton som fick mina influensaöron att gå i bitar och alla hemska minnen från Barnavdelning 3 på Malmö Sjukhus då jag lärde mig att avsky barnaskrik att komma fram.
Men masken höll jag, och hon var glad, jag slapp en lång tids gnäll och gnöl om saken.

Samma sak gällde sex under hela perioden. Hon vart besviken på mig då jag sa att jag inte orkade, och vände ryggen till.

Vad jag vill ha fram är att det finns inget som låter "Det är ingen fara, vi kanske kan ta det en annan gång om du inte orkar? 🙂 " i henne, det är ett sorts sätt att tvinga en att göra som hon vill som hela tiden kommer fram.
Jag är precis som jag vill lära, jag tar hänsyn till henne och visar det lite extra i hopp om att hon ska fatta att man inte kan tvinga folk hursomhelst. Dock till ingen nytta, uppenbarligen.

Utöver det där är hon en mycket fin tjej med småbrister som inte är nått att bry sig om alls, mänskliga saker som jag även har problem med i de flesta fall. Men den där grejen väger tungt på minussidan och hindrar ens forna liv att få komma fram. Det drar ner lite på förmågan att tycka om henne också, som gör mig lite orolig.
Jag sitter i denna stund och tänker ut sätt jag kan få henne att sluta på, det är iaf på gång ett försök. Har inget hänt efter ett par månader vet jag inte om jag klarar av att ha henne som flickvän.

Nu har jag skrivit av mig om det tror jag?

I Januari flyttade jag in till stan med ett par kompisar som jag kännt sedan jag kom hit från värmland då jag var 6 år.
Jag och mina föräldrar gick varandra på nerverna och bråkade jämt, och jag kände mig isolerad ute på landet utan möjlighet att ta sig till Umeå.
Därför ville jag bort därifrån.
Det här har i efterhand förstört det mesta för mig.
Mina "kompisar" tycker om att förlöjliga och skratta som mobbarna i högstadiet åt ALLT man gör udda eller fel. Dom har alltid varit bra vänner fram tills nu i stort sett. Tendensen att skratta åt saker man gör udda eller fel har alltid funnits där, men nu då man bor med dem är den oavbruten.
Respekt finns inte.
Här kommer den egentliga anledningen till varför jag skriver detta, det som fick mig att bara koka av ilska och önskan om ond bråd död åt mina barndomsvänner.
Denna måndag då jag kom hem från göteborg och kommer in i lägenheten så finner jag mina sängkläder, täcke lakan och kuddar, slängda UNDER trappan i dammet och skiten på golvet. Jag går in i datorrummet och finner att någon suttit vid min dator, installerat program och spillt öl på mina papper på skrivbordet.
Jag fortsätter upp i mitt sovrum på övervåningen och finner mitt rum sönderrivet. Min säng är full med andras skit, och en filt. Den fullkomligt STINKER fylla och sprit. Saker jag haft stående bredvid sängen är utspridda/utvälta över golvet.
De två har alltså använt mitt rum som gästrum för deras fulla vänner, inte städat upp efter dem alls, och låtit dem använda min dator som om det vore deras egen.
Jag får inte sucken av något i närheten av ett förlåt eller ursäktande, bara fnissande och förtryckt skratt i ansiktet.
Jag har aldrig någonsin känt mig så kränkt och dödligt förbannad i mitt liv. Jag vågar svära på att jag dödat dem då de satt där och skrattade och inte sa ett ord om jag bara haft något att utföra dådet med.
Minnen från mobbingen genom hela skolgången kom tillbaka på grund av några man ställt upp för genom åren och alltid frivilligt hjälpt då det behövts.
Bristen på respekt har varit allomfattande sedan förra året. Den ene saknar förmågan att visa den för mig och den andre har inga egna viljor utan följer förstnämnde hur dumt han än beter sig.

Senast för 5 timmar sedan kom jag hem och upptäckte att någon ställt alla mina 1½ petflaskor som stått på diskbänken eller på golvet bredvid skrivbordet på mitt skrivbord. Även ett par gammla filpaket jag glömt ställa in innan jag var tvungen att rusa iväg till flyget till göteborg veckan innan. Sen säger dom att jag ska ta undan skiten efter mig.
Låt mig nu beskriva hur det ser ut här inne.
Hela vardagsrummet som jag nästan aldrig vistas i, än mindre tar med mig något in i är fullkomligt nedlusat med tomma pizzakartonger, disk och ölburkar överallt, som legat där i flera månader utan att de ids ta undan efter sig. Om jag vänder huvudet bakåt ser jag deras skrivbord med ca 10 smutsiga talrikar på, en hel drös ölburkar och petflaskor och annat papperskräp som tex Mcdonaldspåsar och godispåsar.
I soffan här i datarummet ligger det pizzakartonger och skräpar, under soffan slänger de runkpapper och runksockar.
Jag kan nämna 1001 saker till som jag inte står för något av alls.
Sen kommer den ene och säger åt MIG att plocka bort mina grejor, som är 1/100 av vad dom har spritt runt sig. Sen går han och lägger sig.
Då rinner bägaren över och jag skriver detta.
Skolan går åt helvete pga allt. Jag kan inte känna någon inspiration eller ork till att jobba med den då man inte har ett ordentligt hem att komma till efter en lång dag, och för att man känner sig jävligt ensam och deprimerad på riktigt då man inser vad det har blivit av ens liv. Allt detta inser inte mina föräldrar som blir arga och skäller ut mig för att jag inte jobbar. Viljan finns inte där helt enkelt, viljan finns inte där till nått. Det känns som om jag bara vill lägga mig på en säng och vänta på att dö.
Var jag än går finns det knappt något som gör mig glad eller uppåt.

På sistone har mitt minne svikit mig, jag minns inte saker som jag förut kunnat utantill och jag kan inte minnas saker folk säger till mig. Jag har blivit känslokall och innåtvänd (Jag har svårt att möta andras blickar, det är som om jag utväcklat en sorts extremt mild autism, jag vet inte om jag tittar i personens ögon eller inte), finns inte några glädjekänslor längre, inget har känsla, inte ens resande som jag alltid älskat. Jag har blivit konstant trött, jag tror jag kan sova 20 timmar om dygnet om jag bara fick chansen.
Det som skrämmer mig mest är att jag tappar känslorna för tjejen sakta men säkert mitt i allt. Inte på grund av henne, utan för att jag bara lessnar på allt omkring mig. Trots hennes brister älskar jag henne, och vill för allt i världen inte tvingas bryta med henne.
Mina axlar blir allt sämmre och sämmre, jag är rädd att jag snart inte kan använda dem utan att de gör ont i alla rörelser. Något som skulle förhindra mig så enormt mycket i mitt liv att det skulle bli värdelöst på ute-fronten. Jag är rädd för det varje gång jag får ont och vet att det försämrar leden ytterligare.
Jag är ledsen över att ha förlorat alla nära vänner jag har utom några ytterst få ytliga på ett eller annat sätt. Att bara ha en flickvän duger inte, jag måste ha andra vänner också.

Allt detta har sammanfogats till ett de senaste dagarna, och jag är på gränsen till att helt enkelt bara ge upp. Hoppa av skolan, hoppa av med tjejen och bo ensam utan någon alls, eller tills nån tjej halkar in i mig igen.

-

Tack, det här har varit skönt.. Det är en deppig post utan egentligt syfte, men det var skönt att bara skriva skriva skriva..
Nu är jag tillbaka som aktiv postare på NH, jag ska försöka återuppta så mycket av mitt gammla liv som möjligt, och då får berörd person säga vad hon vill, det är jag eller inte jag som gäller.

Hej igen alla er jag pratat med i åratal, jag har saknat er, och hej alla nykomlingar jag ännu inte stiftat bekantskap med.

Med dessa ord måste jag i säng, jag somnar snart.
Tack för mig, och för att jag har fått lätta på mitt sinne, iaf lite, det finns mycket mer, men det orkade jag helt enkelt inte strula till allt med mer än jag redan strulat till det i trötthetssvammlet.

Min andra familj :heart: