Log In
Home
May 17, 2004
Offline
har kan ni duskutera psykvården istället för att fylla den andra tråden med det.
December 18, 2001
Offline
jag ställer mig då i kö.. hoppas det inte är så lång vänte tid..
January 12, 2004
Offline
psykvården behöver mer pengar och resurser, inte korkade politiker som prioriterar den somatiska vården...
June 18, 2001
Offline
Min åsikt är att man som alltid bör ta en titt på orsakerna till problemen istället för att satsa alla slantar på att få symptomen (de sjuka) att försvinna.
August 11, 2005
Offline
Problemet är att de inte prioriterar den somatiska vården heler, spceiellt inte med alla nedskärningar som finns inom vården.
Sänka politikernas löner borde ge lite mer klirr i kassan....
January 12, 2004
Offline
Jerry wrote: Min åsikt är att man som alltid bör ta en titt på orsakerna till problemen istället för att satsa alla slantar på att få symptomen (de sjuka) att försvinna.
för att kunna det så måste psykvården få mer resurser, dvs mer pengar.
June 18, 2001
Offline
Jag tänker mer i banor av ökad användning av landstingshälsan och annan företagshälsovård för att på så sätt minska den psykiska belastningen i arbetet, och andra liknande åtgärder. Problemet är att eftersom det ofta inte innebär någon ekonomisk vinst för företagen så måste det till skärpta arbetsmiljölagar.
Det finns många samhällstendenser som inverkar negativt på hälsan, men då kommer diskussionen bli mer allmänpolitisk, så jag låter det vara.
December 18, 2001
Offline
Psykvårder behöver folk som tar tag i saker.
Allt börjar faktis hemma med sin/din familj..
Uppväxten är väl det viktigaste ett barn (en persson) kan ha..
Med tanke på allt som politikerna redan har skärt ner på ungdoms
aktiviteter så finns det inte mycket att göra för dom stakarna..
(menar då en stor skillnad på aktiviteter på vad som fanns att göra för ungdommar på 80 talet, till man märkte av skillnaden runt 94, 95
efter det så har det bara gåt ut för.)
Kan tänka mig att det finns en och annan undersökning med statestik på ämnet..
May 13, 2005
Offline
Jag kan förvisso dra min historia om psykvården. Men den hade nog blivit ett par sidor lång... Jag måste säga att jag är j-vligt nöjd med den vård jag har fått!
Jag var 16 år när jag kom i kontakt med vuxenpsyk för första gången. Egentligen ska man vara 18, men båda mina föräldrar jobbade på sjukhuset så jag kom dit efter nån veckas tid, efter att ha beställt ett möte. Detta pga. att jag var väldigt instabil, och kunde börja misshandla folk för minsta lilla skitsak (slutade med polishämtning ibland). Fick lite lugnande o antidepressiv medicin, men det hjälpte inte så mycket, samt gick jag hos psykolog en gång i veckan, i ca 2 år.
När jag var 20 började jag må sämre igen. fick en tid, ny medicin, samt ett par månaders psykologsamtal. Sen bröts kontakten.
Vid 22 års ålder så var det dags igen. Började igen hos min tidigare psykolog, 1 gång i veckan. Men mådde allt sämre... Då föräldrarna jobbade inom sjukvården så var jag och hälsade på dem på jobbet ibland. Men detta var inte så lyckat... För på sjukhuset hittade jag mängder med Sobril, Stesolid, Rohypnol, Morfin, Ketogan, OxyContin och annan narkotika som jag stal med mig hem... Började missbruka, men efter ett par månader orkade jag inte mer (till sist satt jag med sprutan i armen o injicerade Fentanyl)! Erkände allt för mina terapeuter och jag blev inlagd på sluten psykiatrisk avdelning för avgiftning. Det gick dock ganska bra. Blev utskriven efter 5 dagar. Var givetvis sjukskriven, men några månader senare började jag jobba igen.
Nått år senare började dom dra ner på personalen på företaget där jag jobbade, och jag var en av dem som fick gå. Detta tog jag hårt och jag gjorde ett suicid-försök. Blev en än gång inlagd på psykiatrisk avdelning. Denna gång för ECT-behandling (alltså el-chocker i huvudet). Detta hjälpte ganska bra, men satt tyvärr inte i så länge.
Jag klagar inte på läkarna, de är trots allt människor, även om de har utbildning. Men jag ville gärna ha en diagnos! Jag fattade att det är mer än "vanlig" depression jag lider av. Det spekulerades i allt från "milda diagnoser" som t.ex social fobi till "mycket allvarliga diagnoser" så som paranoid schizofreni.
Idag är jag 25 år och har varit sjukskriven sedan jag blev av med jobbet. Jag har även fått en diagnos som de flesta är överens om; Asperger Syndrom!
Jag går idag 2 ggr i vecka hos min psykolog, 2 ggr i veckan på arbetsterapi. Detta känns bra, då jag ändå känner att jag måste komma ut lite o träffa folk varje dag!
På måndag ska jag ha ett möte med min läkare, psykolog, arbetsterapeut, LSS-handläggare och en representant från F-kassan. Så vi får se vad det resulterar i...
Men som sagt, jag tycker att psyk har hjälpt mig så mycket de kunnat, kanske pga. att mina föräldrar har kontakter där!
November 27, 2003
Offline
Alltid kul att höra när det faktiskt går bra för någon. Det mesta man hör är ju bara motsatsen tyvärr.
//Andreas
June 18, 2001
Offline
Jättebra! Skriv gärna ned lite konkreta saker att ta upp som du själv vill uppnå, så får du förmodligen ut ännu mer av mötet.
August 11, 2005
Offline
Väldigt intressant att få höra om när det går bra.
Idag känns det som att ALLA brottslingar skyller på psykvården när de åker dit vilket gör att alla börjar klanka på den, visst, den är inte den bästa men va fan, så jävla piss kan den ju heller inte vara!
2 Guest(s)
