Kärnvapen!|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

kärnvapen, vapen i vilka förstörelseenergin frigörs genom reaktioner mellan atomkärnor. Fysikaliskt kan den explosiva delen i ett kärnvapen vara antingen en fissionsladdning, där energin helt härrör från klyvning av tunga atomkärnor, eller en fusionsladdning, där även sammansmältning av lätta atomkärnor utnyttjas. Förr benämndes de båda typerna ofta atomvapen resp. vätevapen (eller vätebomber). Den frigjorda energin kan bli mycket stor, mer än en miljon gånger så stor som i ett vanligt sprängämne räknat per viktenhet av det kompletta vapnet. Kärnvapens styrka, dvs. energiinnehåll, uttrycks därför i kiloton (kt) eller megaton (Mt), motsvarande 1 000 resp. 1 miljon ton sprängämne.

Verkan. De fysikaliska fenomen som uppstår vid explosionen skiljer sig både kvantitativt och kvalitativt från verkan av en konventionell sprängladdning. Vid en kärnvapenexplosion i luften kommer ca hälften av explosionsenergin att bli mekanisk i form av övertryck och strömning i luften (stötvåg). Omkring en tredjedel av energin strålas ut som ljus och värme. Återstoden, ca 15 % av energin, avges som joniserande strålning, dels genast (initialstrålning), dels fördröjt från fissionsprodukter i vapenresterna (radioaktivt nedfall). Stötvåg, värmestrålning och initialstrålning utbreder sig likformigt i alla riktningar och ger upphov till skador inom ett i princip cirkulärt område, vars radie främst beror av explosionsstyrkan. Som regel har värmestrålningen störst räckvidd mot människor i det fria. För vapen i styrkeintervallet 0,1 kt – 10 Mt varierar verkansradien från mindre än 1 km till ca 40 km.
Det radioaktiva nedfallet, som är av omedelbar betydelse endast om explosionen skett i kontakt med marken, träffar efter hand ett mycket större område utefter vindens riktning från explosionen.
Initialstrålningens jonisation av luften orsakar en mycket kortvarig elektromagnetisk puls (EMP). Pulsen har måttlig räckvidd vid explosioner i atmosfären men berör en mycket stor yta vid s.k. höghöjdsexplosion (mer än 30 km över marken).

Historik. Redan 1939 insåg några ledande fysiker att den just upptäckta kärnklyvningen skulle kunna utnyttjas till explosiv energifrigörelse (se ¤fission, Historisk bakgrund). Forskning härom pågick i flera länder, däribland Tyskland och Japan. Endast i USA fanns dock tillräckliga personella och ekonomiska resurser för att arbetet skulle kunna bedrivas med erforderlig kraft. Ett systematiskt, samlat program för utveckling av kärnvapen, med täcknamnet Manhattanprojektet, startade 1942 och resulterade i en första provexplosion i juli 1945. Styrkan blev ca 20 kt. Den 6 augusti fälldes den första ¤atombomben över Hiroshima, den 9 augusti ännu en över Nagasaki.
Den fortsatta utvecklingen av kärnvapen i USA ledde snart till mer avancerade konstruktioner. År 1953 provades den första fusionsladdningen, som visade sig utveckla ca 10 Mt. Samtidigt konstruerades också mindre laddningar (vissa med styrka under 1 kt) som t.ex. kunde skjutas med kanon. Den tekniska utvecklingen under senare tid har mer gällt ¤kärnvapenbärare än själva laddningarna. Moderna kärnvapen är mindre och lättare i förhållande till styrkan än de äldre modellerna, liksom även säkrare och mer flexibla i hanteringen. Däremot konstrueras de i regel för lägre styrka än 1950-talets bomber (upp till 0,5 Mt mot 10–20 Mt).
Efter hand framträdde fler kärnvapenmakter: Sovjetunionen (första prov 1949), Storbritannien (1952), Frankrike (1960) och Kina (1964). Indien utförde en provsprängning 1974 men tillkännagav samtidigt att man inte avsåg att skaffa kärnvapen. År 1998 framträdde Indien dock som kärnvapenmakt genom att utföra fem prov under ett par dagar. Endast några dagar senare genomförde även Pakistan ett antal prov (emligt egna uppgifter sex). Bland länder som anses ha utvecklat kärnvapen men som inte utfört något prov märks främst Israel. Efter Kuwaitkriget 1991 uppdagades att Irak sedan lång tid bedrivit ett kärnvapenprogram. Sydafrika erkände 1993 att man tidigare i hemlighet byggt sex primitiva kärnvapen, men sedan skrotat dessa.
Under 1950-talets senare del fanns även i Sverige starka krafter som förordade svensk kärnvapenanskaffning, och frågan hölls öppen under några år. Denna s.k. handlingsfrihetslinje övergavs formellt 1968, då Sverige anslöt sig till icke-spridningsfördraget, i realiteten dock redan 1962–63.
Världens totala kärnvapenarsenal växte snabbt. USA hade redan mot slutet av 1960-talet ca 30 000 laddningar. Antalet började därefter minska p.g.a. tillbakadragningar och – efter 1987 – även överenskommen nedrustning. Den f.d. sovjetiska arsenalen tros ha vuxit fram till 1980-talets slut då den anses ha omfattat ca 40 000 laddningar. Mot slutet av 1990-talet ansågs de ryska och amerikanska arsenalerna innehålla omkring 10 000 stridsdelar vardera. De övriga kärnvapenmakterna har vardera några hundra vapen av betydligt färre typer.