Mobbning|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

Läste ju i Iceboys tråd om att en mobbad kille hade tagit livet av sig, och sån't gör mig riktigt förbannad. Tänkte höra vad ni har för erfarenhet av mobbning eller om ni känner någon som varit utsatt.

Jag var själv mobbad under låg- och mellanstadiet bara för att vissa inte klarade av att man var duktig i skolan. Mobbningen var aldrig(!) fysisk och jag hade ju kompisar så det var ju inte så jättefarligt, men det tärde att hela tiden få höra kommentarer och i många fall bara bli ignorerad. En gång i sexan så uppstod en situation där jag och en annan kille hade en dispyt om nånting och hans polare backade upp honom. De gick i klunga och tänkte stänga in mig i ett hörn för att kunna kasta glåpord åt mig utan att jag skulle kunna sticka. Men då fick jag för första gången nog och kände att nu får det faan räcka. Det slutade med att jag knäckte näsan på en av killarna och de andra stod bara stilla och chockade. Efter det så lät de mig vara. Jag är absolut inte stolt över att jag slog till killen, men jag kände mig så trängd i situationen. Det blev iaf slutet på 6 års retande...

Men det slutar inte där. När vi började högstadiet så började man helt plötsligt bli populär och folk lyssnade på vad man sa. En del såg t o m upp till en (fråga mig inte varför). Efter att bara några månader tidigare varit trackad till att sedan bli poppis blev för mycket för min fjortishjärna och ledde till smått hybris (övermod). Så vad gör man som fjortis när man kommit upp i status, jo man börjar tracka andra. Jag gick aldrig till fysiskt angrepp eller förstörde någons saker, utan bara retades och kom med nedvärderande kommentarer då och då. Och eftersom folk såg upp till en, så hakade många andra på. Men jag insåg till slut vad jag höll på med när en av de trackade fick ett tuggummi i håret av en annan kille och var tvungen att klippa bort en tufs. Då insåg jag att gränsen var passerad och förklarade för de jag varit taskig mot att jag betett mig illa och att det inte varit nåt fel på dem, utan att det varit jag som på ett urdumt sätt försökt höja min egen självkänsla. All mobbning slutade efter ett tag på skolan efter att jag jobbat i rätt riktning och motverkat det jag varit med och byggt upp. Jag är idag så irriterad på mig själv för att jag i två år sänkte andras självförtroende, bara för att jag själv var svagsint nog att inte kunna hantera folks respekt. Och jag visste ju egentligen själv hur det kändes eftersom jag själv varit trackad.

Idag så är jag kompis med de två killar jag retade mest, och de har förlåtit mig eftersom jag självmant insåg mitt fel och drog i nödbromsen. Men jag kommer nog aldrig att kunna förlåta mig själv för mitt livs största misstag. Mobbning är så förbannat omoget och onödigt, och det gör mig så förbannat arg när någon blir utsatt för det. Det värsta är ju att lärare och andra inte tar tag i det så att det går upp ett ljus för dem som sysslar med det. Jag önskar att någon redan i början när jag började bli uppkäftig sa till mig rakt ut: "Vad faan håller du på med ungjävel!?". Efter att jag insåg vad jag höll på med och slutat, så har jag alltid försökt dämpa minsta antydning till mobbning i min omgivning. Det är väl samvetet som försöker komma till plus på kontot igen.

Nu har jag verkligen biktat mig här. Vad har ni för erfarenheter? Jag har bara sett och upplevt psykisk mobbning, men man har ju hört talas om toalettdop, misshandel och förstörelse av andras saker med mera. Och hur ska man komma underfund med detta så att all mobbning slutar?

Usch vad mycket det blev 😮
Behöver väl knappast påpeka att jag är väldigt engagerad frågor som rör orättvisa med andra ord...