Psykiska problem|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

jag har ingen som helst aning om nånting inom det här egentligen, bara en uppfattning man fått från filmer å sånt 😛 + att ja e trött å säkerligen formulerar mej skumt..

problem/sjukdomar: problem är tillfälliga, sjukdomar bestående.

gränsen: när man inte klarar sej själv utan att försöka skada sej själv eller andra eller så..

min syn på psykiatrin: kom å tänka på såndära psykhus där alla patienter bara stå å hänger iklädda såndära vita dräkter 😛
å jag kan ju säga att det nog ska mkt till innan jag går till nån psykgubbe för å få hjälp.. känns så skambelagt för min del.

Well here goes nothing.

Låt folk hoppa ifall dom vill. Deras val.

Gräns: Så länge man inte skadar nån annan än sig själv så gör vad fan du vill, men pillar du nån annan... då jävlar... där vill jag ha gränsen.

dreamweaver wrote: Som jag nämnt tidigare i någon tråd har jag jobbat en hel inom psykiatrin, liksom obelix. Läste nu precis denna artikel på Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/vss/.....52,00.html

[quote=Aftonbladet]Varför har Sverige varit så dåligt på att hantera självmord?
- Psykiska sjukdomar har alltid varit skambelagda och nedprioriterade.

Psykiska problem/sjukdomar?
Vad gör ni för skillnad på psykiska problem och psykiska sjukdomar? Vad innebär de olika begreppen för er?

Problem - Något tillfälligt som man oftast själv kan lösa, men att få professionell hjälp kan oftast hjälpa.
Sjukdom - När det gått så långt att professionell hjälp eller/och mediciner är ett måste för att kunna komma tillbaka till ett normalt liv.

Gräns för psykiska problem?
Det som jag tänkte ta upp är just synen på psykiska problem/sjukdomar. Vad är det ni ser som undre gräns för att man kan kalla det för ett psykiskt problem?

Har man psykiska problem om man har svårt för att släppa förlustsorgen av en flickvän/pojkvän som gjort slut t ex?
Skulle jag inte kalla det, man kanske är psykiskt belastad eller stressad dock... men om man fortfarande hänger upp sig på det 5 år senare borde man nog se det som ett problem.

Eller har man psykiska problem om borstar tänderna 8 gånger om dagen?
Tvångsbeteende är väl ett ganska bekräftat psykologiskt problem, men det kan ju finnas i olika grader. T.ex. för många är det säkert ett tvångsbeteende att borsta tänderna 2ggr om dagen, men det märks inte lika tydligt och det är knappast något man måste rätta till för att kunna fungera som människa.

Det här med vad folk har för uppfattning om var gränsen går är ju ganska viktigt. Vissa problem är ju såpass enkla att man bara behöver inse att man har ett problem, för att kunna lösa det själv genom den nyvunna insikten.

Vad kännetecknar en person med psykiska problem?
Vad tror ni är vanligt förekommande grundläggande egenskaper hos människor som råkar ut för psykiska problem? Har tjejer lättare för att få problem än killar? Är t ex mobbade personer mer benägna att få psykiska problem? Vilka stereotyper tror ni är mest benägna att få psykiska problem? Har singlar lättare för att hamna i depression än t ex de som kilar stadigt, eller är singlar friare att agera och således mindre ångestfyllda? Vad tror ni?

Beror väl på den psykologiska sjukdomen, men har för mig att mellan åldrarna 16-45 så är det vanligast. Även för mig att det är lita vanligare för killar då vi har en tendens att inte vilja prata om sådant, medäns kvinnor lever med det dagligen och generellt visar mera psykologiska "problem" så är det vanligare att killar hamnar över kanten så att det utvecklas till en sjukdom.

Allmän syn på psykiatri
Det är ju faktiskt lite skambelagt i Sverige att uppvisa tendenser till psykiska problem. I USA är det ju mångt och mycket en del av kulturen att besöka psykologer bara för att lufta tankar lite och hålla sig på rätt spår, bara i förebyggande syfte. I Sverige går man bara till psykolog om man redan har problem och det håller man tyst om. Skulle ni erkänna att ni gick hos en psykolog? Att besöka en kurator är ju ofta mer ok att erkänna, hur ser ni på det?

Jag skulle erkänna det för de som stog mig nära, men det skulle till att personen i fråga kände mig ordentligt innan jag berättade det, och även då skulle jag förmodligen ägna en ganska mycket tid åt att rättfärdiggöra mina besök.

Vad skulle krävas för att ni skulle besöka en psykolog på eget bevåg?

Det skulle krävas att jag kände att jag inte kunde bära mina psykologiska problem, men förmodligen skulle ngn behöva tvinga mig dit... lite svårt att svara på då jag aldrig haft minsta behov av psykolog, nog en av de absolut lyckligaste och mest bekymmerslösa personerna jag känner (vilket dock inte betyder att jag inte rannsakar den person jag är och alltid är medveten av mina val och dess följder).

Skulle vilja höra vad ni tycker och tänker. Så svara på! 🙂

Obelix, du har halv munkavle här, ok? 😛 Du är alltför internt färgad som jag, och det är ju den allmänna bilden jag vill ha ut. 🙂

...so how did i do :)?