Riktig smärta|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

Det har ju dykt upp en del trådar med diverse blåmärken eller annat gnäll om relativt små saker så jag tänkte sätta det i lite perspektiv. Visst, en rejäl smäll kan lämna ett märke som kan vara en vecka eller kanske t.o.m. fyra, men det är ändå en väldigt kort period.

Det hela började två dagar innan påsklovet '99 (på gymnasiet). Jag vaknade upp med en ganska tung huvudvärk så jag tog två alvedon och gick och la mig igen.
Nästa dag var det bättre, men lite lat som man är så åker man inte buss i 45 min för att han en lektion och sedan tillbaka när man har påsklov runt hörnet.

Allt var lungt och fint tills måndagen då huvudvärken återkom. Jag hade ätit lite taskigt under dagen så jag misstänkte att det hela bara var energibrist. Gick o la mig lite tidigt bara. Huvudvärken var borta morgonen därpå.

Så höll det på under en tid. Huvudvärken kom oftare och oftare och varade längre och längre. Som värst uppemot två veckor med konstant huvudvärk. Jag fick hoppa av gymnasiet. Jag orkade inte. Huvudvärken sög all must ur kroppen helt enkelt.

Från sommaren '99 till hösten '00 var jag på säkert 15 läkarbesök, gjorde fem magnetröntgen, och tre olika expertutlåtanden från överläkare och specialister.

Efter först röntgen fick jag höra att vi vill göra en till och titta närmare. Efter andra samma sak igen. Efter tredje fick jag komma in till RSÖ och träffa överläkaren. Han trodde jag hade en hjärntumör. När han sa det spreds en väldigt skum känsla i kroppen, samtidigt som jag blev ganska ställd och minst sagt deppig så kände jag ändå en viss tillfredställelse med att äntligen veta vad som är fel. Tumören satt långt inne vid den första kammaren som ryggmärgsvätskan rinner genom.
Dom ville dock göra en röntgen till som dom kunde visa för en speciallist från Uppsala. Vid det hör laget började jag undra vad dom gjorde med röntgen-bilderna efter varje röntgen. Dom var ju digitala. 😕

Hur som helst, specialisten titade på bilderna och konstaterade att så inte var fallet. Tillbaka till ruta ett igen alltså. Han vill dock att en ny röntgen skulle göras (men för helvete .... ). Jag fick komma tillbaka till neurolog-avdelningen och träffa överläkaren igen. Denna gång trodde dom att det berodde på att hjärnan helt enkelt var för stor och behövde mer plats (Arnold Chiaris syndrom). Detta skulle kunna hjälpas genom att man skar bort lite ben från skallbenet i nacken och filade lite på nackkotorna, samt möblerade om lite bland nackmusklerna.

Jag fick tre månader på mig att välja om jag ville operera eller inte. om jag valde att inte operera så skulle det innebära att jag skulle få gå och vänta till huvudvärken försvann vilket den kanske aldrig gjort.
Jag valde dock operation, vilket på intet sett hade ett garanterat resultat. Jag kunde i värsta fall rent av få men för livet.

Den 4:e Maj så åkte jag upp till Uppsala. En kirurg hade flugits in från Tjeckien och den 7 Maj 2001 fick jag nacken ommöblerad under 4h.

Jag vaknade upp runt halv tolv i ett kritvitt rum med solen gasandes in genom fönstren .. och jag är extremt ljuskänslig så jag ryckte ju till och då kände jag vad som hade gjorts med nacken. Det var som om någon hade kört in en kniv i nacken och lämnat den där. Minsta rörelse så vreds den om och tårar rann ner för kinderna. Nyfiken idiot som man är så testade jag ju mig fram till vilka kroppsdelar jag kunde röra utan att musklerna i nacken påverkades:

Det fanns inga.

All jävla muskler i kroppen är på ett eller annat sett ihopkopplade med nacken. Inte ens tårna kunde jag vicka på.
En underbar faktor är ju också att var 6h så kom en sköterska och rullade mig ett kvarts varv så jag inte skull ligga still för lännge på samma sätt. Efter att ha legat så i fyra dygn så bad jag faktiskt en sköterska ta livet av mig. Jag orkade inte längre. Ska väl tillägga att dom gav mig en panodil var 4-5h men den hade ju en verkan på drygt en timme högst. Jag hade ju ätit så mycket smärtstillande innan att det hade ingen vidare effekt numera.

Efter en vecka så kunde jag faktiskt gå på toaletten med hjälp av en sköterska. Efter två veckor skicka dom hem mig till RSÖ i Örebro och jag fick ligga där i två veckor. Då kunde jag iaf gå själv. Dagarna gick väl mest ut på att diskutera Ebba Grön med en av sköterskorna, lyssna på musik, läsa tidningar (Kalle Anka så klart) och spela poker.

Efter två veckor i Örebro så fick jag som sagt komma hem. Det blev att strassa runt hemma och hoppas på bättre tider. 6 månader senare började plugga deltid på komvux och träna mycket, mycket lätt. Min nacke var fortfarande mycket svag så det var inte fråga om någon styrketräning utan endast kondition i regel. Det tog ett år lite drygt efter operationen innan jag kunde genomföra ett ordentligt träningspass, men då hade jag fortfarande ont i nacken efterår, men inte alls på samma sätt som innan. Det var en helt underbar känsla att känna att musklerna i nacken var trötta och slitna pga träningen, men det kändes att det var friskt. Jag kunde anstränga nacken!

Jag läste färdigt på komvux och fick mitt slutbetyg. Sökte till universitetet här i Kalmar (NV-sektionen jag är på här universitetsstatus) och kom in på Biomedicinsk kemi.

-

Den här historien har dock haft vissa stora plus. Jag har fått en nystart i livet som är få förunnade. Jag har fått chansen att tänka över saker och ting och jag gör nu precis vad jag vill göra, det är ingen annans val.
Jag har haft viss flyt också måste jag säga. jag lärde känna Anna under tiden på komvux som jag fick en del livserfarenheter av (mycket i stil med allt glimmar är inte guld, skenet kan bedra etc.), samt att jag av en händelse snubblade in på http://www.nordichardware.se en dag, en sida jag inte besökt speciellt ofta innan, och såg att de säkta översättare. Jag chansade och skickade in en ansökan och blev tillslut antagen. Idag styr jag sidan.
Såg även att pricerunner sökte folk med specialkunskaper så jag sökte även dit och kom in. Sa dock upp mig därifrån nyligen för att kunna fokusera mer på skolan och NH.

Jag är tätare med mina småsyskon än någonsin (lillebror mådde så dåligt att han inte var i skolan de sista två vekorna jag var borta) och jag fick också veta vilka mina verkliga vänner var. Det är inte många jag fortfarande umgås med från före operationen.

Har inte riktigt kommit i samma fysiska form som jag hade innan, men jag är på god väg iaf 😉

Hoppas det satte saker i lite perspektiv iaf. 😉

//Andreas