Saknad, sorg och den krassa verkligheten|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

För en och en halv vecka sedan så ringde telefonen. Inte kunde jag då ana att min värld skulle ställas på kant då jag läste ”Pappa mobil” på displayen. Han frågar först om jag är hemma och om jag har möjlighet att prata. Då jag för tillfället var hemma så gick detta ypperligt. Han uppmanar mig först att sätta mig ner och sen säger han något ungefär såhär: ”Fredrik, Nu är det verkligen illa…… Det är så illa det kan bli…… Det är nämligen så att vi har tappat lillebror”. Jag kunde inte tro mina öron, jag började skaka i hela kroppen och frågade honom med panikkänslorna bubblandes inom mig, Vad sa du nu? Han upprepar vad han nyss sagt och börjar så smått förklara vad som hänt.

Saxat från Expressen http://expressen.se/index.jsp?a=210177 :
När skolbussen stannade vid vägkanten i Västersel, utanför Örnsköldsvik, klev Pontus Brändström och tre skolkamrater av.
– Då såg de först en bil som kom mot dem, som blinkade och svängde in mot samma avtagsväg de skulle gå in på, berättar Pontus pappa Ruben Brändström.
Däremot såg de inte bilen bakom.
– En flicka hann över, Pontus och en kompis höll på att korsa vägen, den fjärde kamraten stod kvar vid hållplatsen, säger pappan.
Föraren av olycksbilen försökte bromsa – men det var för sent på den vinterhala vägen.
– Jag försökte lägga bilen i diket men fick syn på killen som stod kvar där. Då styrde jag mot luckan som höll på att bildas mellan barnen, har föraren berättat för pappan.
– Framför mig såg jag hur Pontus och hans kompis liksom stannade upp när de upptäckte bilen. Sen small det...
Pontus släpades med en lång bit innan bilen till sist stod still. (han omkom omedelbart)

Sen ville pappa att jag skulle kolla upp när jag kunde ta mig hem. Jag bor trots allt över 40 mil därifrån. Flyttade nu i höstas för att börja på universitet. Konstaterade efter lite surfning att tidigaste bussen jag skulle kunna ta ner gick kl. 08.00 morgonen därpå. Då klockan då visade 18.30 så hade jag några timmar innan jag skulle vara hemma med familjen, en familj som nu efter olyckan bestod av mor och far, syster 17, syster 15 och så jag 19 (samt tre äldre halvsyskon med familjer). Att timmar kan gå så otroligt sakta har jag aldrig varit med om. Kändes som en evighet innan klockan tillsist blev 22.00 och jag lade mig på sängen. Kring 04.00 somnade jag, klev upp och tog den sex timmar långa bussresan ner till Övik. (försökte skriva något om dessa 16 timmar men lyckades inte, blev för långt och för er, ointressant).

Väl hemma så var det folk som grinade och kramades överallt, små kusiner, morföräldrar osv. Dagen efter så åkte jag till bårhuset för att en sista gång få se min lillebror. Eller lille och lille, en snart 14årig kille som nog skulle ha vuxit om mig inom ett år, och jag är ändå 192cm, en riktigt intelligent och omtänksam ung man som hade hela livet framför sig. Men ändå min lille lillebror, där låg han på en säng, stora blåmärken och delvis intryckt ansikte. Man kunde dra slutsatsen att bilar är ganska så hårda, dock så såg man att det var brorsan. Efter detta åkte jag och mina föräldrar till begravningsbyrån och började titta på kistor/urnor och kolla in lämpligt datum för begravning osv, allt det praktiska helt enkelt.

Vart vill jag då komma? Här skulle jag i och för sig kunna avrunda och så kommer ni som orkat läsa igenom detta att skriva ungefär såhär: ”beklagar verkligen sorgen, vill du prata så kan du höra av dej till xxxxx”, men snälla ta inte detta på fel sätt. Klart att jag finner viss tröst i sådana meddelanden och det gör nog dom flesta andra också. Men det jag vill uppnå med denna tråd nu en dryg vecka efteråt är ungefär såhär:

Innan denna olycka träffade min familj och mig så hade jag aldrig någonsin tänkt i några djupare banor angående livet och döden. En tragedi av denna storlek har mig veterligen inte inträffat i släkten eller i kompisars familjer eller inom den egna familjens bekantskapskrets. När pappa sade att ”nu är det så illa det kan bli” så for tankarna genast till att mormor eller morfar har dött i hjärtinfarkt, hjärnblödning eller liknande, i värsta fall så skulle mamma ha omkommit på väg hem från jobbet. Inte så att en människa som var yngre än mig skulle vara borta. Och speciellt inte inom familjen, en kusin eller liknande är givetvis en jätteförlust men så kan man nog distansera sig och stå lite utanför. Att ens lillbrorsa som man spelat både starcraft och counter-strike med, har tagit med sig på lan, diskuterat både fantasyböcker och vardagligt tjafs med (se nu är jag på väg med en jätteutläggning igen, bäst att lugna ner sig) helt plötsligt skall brännas upp och borras ner i jorden för att aldrig synas mer igen, förutom på bilder och i våra minnen har ALDRIG ens funnits i min världsbild. Trots att man ser på nyheter för jämnan och liknande olyckor händer jämt så händer alltid detta andra personer, aldrig en själv. Så fel jag kunde ha. Inte för att säga att detta kommer att hända dej, då chansen nog är ganska liten, men det KAN hända. Tror att det kan vara bra att någon gång tänkt i dessa banor. Vad kan man då göra? Ge tex syrran eller brorsan en kram eller på något sätt visa att du bryr dig om dom, försök att inte ha saker osagda eller att skiljas åt förbannade på varandra, tänk om det kanske är sista gången du ser dom i livet, eller kanske sista gången dom ser dej.