Log In
Home
July 13, 2004
Offline
Fy fan. Som alla andra normala mäniskor så börjar man nästan gråta. Beklagar vergligen sorgen.
Otroligt starkt av dig att kunna skriva om det så här också.
R.I.P Pontus
May 12, 2001
Offline
Känner verkligen för dig och din familj, värre än så där blir det nog mycket riktigt inte.
*snörvel*
R.I.P.
October 25, 2003
Offline
Jag finner inte ord...
När man läser sånt här i tidningar så är det en sak, men nu när nån verkligen skriver personligen...
Rest in Peace... 
January 4, 2001
Offline
Beklagar verkligen.
Har varit med om en liknande sak och jag känner verkligen igen mig i det du säger om att man verkligen börjar tänka sig för mer och ser vänner och familj ur en helt annan synvinkel. Man tror ju precis som du säger att det bara är sådant som händer andra.
May 17, 2002
Offline
vad ska man säga.. Det värst som kunde hända dig har hänt dig Brännarn. Hoppas du tar dig tid att berabeta sorgen.
Blekagar sorgen.
November 27, 2003
Offline
Va i en liknande situation nyligen, där mamam ringde och sa att lillebror blivit påkörd när han cyklade hem och låg på sjukhus nu, fick panik fanimej.
@-`,----
Krya på dig och ta det lungt.
//Andreas
September 27, 2004
Offline
Mina tankar är med dej.
Jag har själv drabbats för ca 2 verckor sedan då min Farmor och Farfar var med om en bilolycka i vilken Farmor dog och Farfar fortfarande ligger på intensiven.
Tankarna som rör sej i huvudet går inte att beskriva i ord och alla timmar som man ältar vad man skulle, kunde och borde ha gjort kan räknas i hundratal och alla försök till tröst blir bara tomma och ihåliga.
Jag kan bara skriva under på det du sa om att ta tillvara på varje tillfälle att träffa och tala om för vänner och familj vad man känner för dem, man vet aldrig när det kan vara för sent.
September 12, 2001
Offline
Inte mkt man kan säga efter en sådan här sak.
Beklagar verkligen...
RIP
June 5, 2004
Offline
Det är ju verkligen så att ma tänker att ingenting sånt händer någon man känner,bara "andra".
Beklagar sorgen, men blir bättre efter ett tag kan jag tänka mig...
December 15, 2002
Offline
finner inga ord...
sånt här är riktigt skrämmande.. rätt så det är så händer det en själv eller nån man tycker om..
ta vara på dig nu... 🙁
July 19, 2001
Offline
Verkligen tragiskt, beklagar sorgen... Man får bara hoppas att färre trafikolyckor kommer att ske i framtiden.. Dock kan man vara glad över att olyckorna stadigt har minskat med åren.
January 17, 2002
Offline
Jag finner inga ord jag heller... Det du råkat ut för finns inte i min världsbild heller, jag kan inte se någon annan när och kär dö... Det enda som oroar mig lite av och till är att jag själv skulle lyckas stryka med innan man gjort en massa saker i livet och fått verkligen leva. Men det skulle verkligen komma som en chock om det försvann nån innom familjen...
Jag beklagar sorgen... Finns inte mer jag kan säga...
R.I.P
July 13, 2002
Offline
Tänker inte på något sätt påstå att jag kan känna med dig, eller lida med dig... kan bara säga att jag beklagar det.
Fyfaen... mår nästan illa... bara tanken av att någon av mina brorsor (16 och 22... jag är 18) skulle "försvinna" är svindlande. Ingen borde behöva uppleva det.
April 14, 2002
Offline
Inte mycket man kan säga men jag tycker det var grymt starkt av dig att skriva såhär.
Beklagar sorgen..
March 11, 2003
Offline
Jag önskar att jag kunde säga att allt blir bra, men så är det tyvärr inte. Men allt blir i alla fall bättre. Sånt här känns helt overkligt när det händer. När min far gick bort i en olycka, tog det mig tre månader att förstå att det var sant. Det är inte meningen att det skall vara så här, men tyvärr händer det ibland. Jag lider och sörjer med dig.
March 29, 2003
Offline
Beklagar sorgen
Vet hur du känner dig, jag har mist min farfar, och min "extrafarmor" som jag växt upp med ligger just nu i koma och andas genom respirator efter att ha halkat i en stentrappa och spräckt skallen igår.
Chocken har fortfarande inte lagt sig, man kan inte tro att det är sant. Hon var här hos oss i förrigår och var så pigg och glad, och idag ligger hon på sjukhuset och kommer aldrig mer att vakna upp 🙁
March 21, 2003
Offline
Jag fick en liten "wake up call" för 3 veckor sen då min farfar fick en hjärtinfarkt 🙁 detta är iofs mkt värre om tex min bror skulle dö så vet jag inte vad jag skulle göra.. :cy:
Beklagar....
March 14, 2004
Offline
Rörande... :cy:
Tänker just nu på hur det skulle vara att förlora någon i familjen, tom hunden... 🙁
Började typ gråta nu.
RIP, vad kan jag säga, känner mig verkligen skrämd. Stackars dig
May 3, 2001
Offline
tack för all den fina responsen ni givit.
har genom att skriva detta kommit till insikt över att detta språket vi använder, gäller nog dom flesta andra också, verkligen inte är anpassat för att uttrycka känslor med. Den känslan man får i magen några gånger per dag då man helt plötsligt inser att han är borta, att han aldrig kommer tillbaka till jordelivet, såsom jag har känt honom i alla fall. Hur beskriver man sådant, omöjligt skulle jag vilja påstå.
Men på något vis måste man bita ihop och fortsätta med sitt liv. Så som det ser ut nu så kommer jag inte att klara omtentorna och tentorna som jag har nu innan och efter jul. Därför så ligger nog fortsatta lån ganska pyrt till inför nästa läsår om jag inte genast börjar styra up detta. Dock har jag börjat fundera på om det är detta jag verkligen vill. Att plugga i nästan 5 år och leva på så gott som existensminimum för att sedan få ett jobb som man kanske inte ens trivs med. Varför inte skita i detta med universitet och ta ett vanligt industrijobb eller liknande och tjäna lite mer pengar än vad man lånar ihop till nu och leva för stunden. Rätt va det är så finns man inte längre. Vad ska man då med en civilingenjörsexamen till? Men samtidigt kan man inte gå omkring och tro det värsta hela tiden heller, vad skulle man få leva för liv då?
Och med dessa ord har jag helt plötsligt gjort detta till en gnälltråd. ILLA. Men det har jag kanske rätt att göra. Och varför skrev jag sådär? Eh skit samma. Ha en (fortsatt) trevlig natt.
September 12, 2001
Offline
Brännarn wrote: Men på något vis måste man bita ihop och fortsätta med sitt liv. Så som det ser ut nu så kommer jag inte att klara omtentorna och tentorna som jag har nu innan och efter jul. Därför så ligger nog fortsatta lån ganska pyrt till inför nästa läsår om jag inte genast börjar styra up detta. Dock har jag börjat fundera på om det är detta jag verkligen vill. Att plugga i nästan 5 år och leva på så gott som existensminimum för att sedan få ett jobb som man kanske inte ens trivs med. Varför inte skita i detta med universitet och ta ett vanligt industrijobb eller liknande och tjäna lite mer pengar än vad man lånar ihop till nu och leva för stunden. Rätt va det är så finns man inte längre. Vad ska man då med en civilingenjörsexamen till? Men samtidigt kan man inte gå omkring och tro det värsta hela tiden heller, vad skulle man få leva för liv då?
Jag tämligen säker på att din bror mer än gärna innerst inne hade velat att du ska fortsätta att kämpa med det du gör.
Så ja...klart att du ska försöka bita ihop så mycket det bara går och det är bara att kämpa på, vi håller tummarna för att du ska ha den fortsatta orken och viljan . Att plugga 5 år kan vara extrem slitsamt i nuvarande situation men det går alltid att ta ett sabbatsår för att samla kraft och den mödan kan vara mycket väl värd med tiden .
Det är ganska självklart att man genast börjar ifrågsätta ens eget liv efter en sådan här tragedi men tänk efter. Din bror skulle nog knappast tycka att en sådan här händelse ska lägga sordin på allt du gör hädanefter.
Givetvis så är det ditt eget val men kämpa på så mkt du bara kan.
Ett bättre sätt att hedra din bror kan nog knappast finnas .
1 Guest(s)
