Log In
Home
October 25, 2003
Offline
Tja, alla har väl läst min sign.
För att berätta lite kort:
Jag har i ca 2 år mått riktigt jävla uselt. Vart deprimerad, haft panikångestattacker, inte kunnat sova och äta. Skadade mig själv, rakblad, brände mig själv, jag vet inte allt.
För ungefär tre veckor sedan nu (11/9 roligt nog) så fick jag nog. Ringde akutpsyk (Eller tja, BUP då, eftersom jag är under 18 (17 för de som inte vet det).
Där konstaterades det att jag var mitt i en allvarlig depression, hade panikångest, Posttraumatiskt stressyndrom (Över min alkoholiserade mor igenom barndomen), svåra ärstörningar (på gränsen till anorexi), svåra sömnproblem, social fobi och agrofobi.
Jag fick då tabletter som inte hjälpte för fem öre (Theralen och sådant skit), och självklart kom panikångesten mer frekvent, minst en gång om dagen, ofta två. Allting kom ju liksom upp till ytan.
Efter en vecka med verkningslösa tabletter så fick jag iaf Stesolid (Mot ångesten och panikångestattackerna) , Stilnoct och Nozinan mot sömnproblemen. Det hjälpte verkligen, även om panikångesten fortfarande kom lika ofta så kunde den ju nu medicineras bort hyfsat.
De sjukskrev mig iaf direkt från skolan, och jag blir borta i åtminståne en månad till. Antagligen fram till jul. Vet inte ens om jag vill tillbaka.
Nu i dagsläget så har de satt in antideppbehandling (Zoloft), och jag ska få en kontakt på Planerad Vård att gå till istället för att vara hos akut hela tiden. Har vart där mer eller mindre varje dag sedan den 11e.
Som det ser ut i dagsläget så mår jag rent utsagt skit. Antidepp tar ett par veckor på sig att börja funka, och under tiden mår man sämre, vilket märks som fan. Höjde dosen i måndags, och har överskridit min ordinerade dos Stesolid rätt jävla mycket sedan dess. Självskadandet har ökat markant det också.
Fick en attack nu för en timme sedan, petade i mig 15mg stess och nu kan jag iaf skriva även om tankarna inte går att fokusera och jag skakar som fan. Borde kanske ha 10mg till. Vi får se. Inte jag som har hand om tabletterna tack och lov så... Ibland är det bra att ha föräldrar (eller tja, en) som låser in medicinen.
Jag orkar inte skriva så mycket mer nu, men jag tänkte berätta allting för er iaf. Så ni fattar varför jag inte stavar rätt och dyl hela tiden.
Eller egentligen vet jag inte varför jag skriver det här här. Men det spelar ingen roll... Kände för det.
Var inte rädda för att fråga något, jag svara gärna.
Vill ni att jag ska följa upp det här så kan jag göra det.
Inte för att jag fattar varför någon ska vara intresserad av mitt skitliv, men jag vet inte.
Puss på er.
July 27, 2002
Offline
Man har väl vetat om det tidigare men det var ju bra att veta mera.
Varför började det just när du var femton år? Har du tappat kontakten med vänner? I vilka situationer får du ångest?
August 9, 2005
Offline
Inte för att det är mycket till tröst, men det bästa du kan göra är att inte ge upp, utan att fortsätta kämpa så gott du kan. Har själv haft depressioner och liknande (dock inte lika allvarligt) så jag kanske kan gissa hur det är att ha det som du har det. Det är bara att kämpa och ta en dag i taget.
December 13, 2005
Offline
Låter som mitt liv fast ca 1-2 år tillbaka. Går regelbundet hos en psykiatriker nu och mår mycket bättre (tack vare den goda staten :)). Ett par tips i din situation;
1. Ang. din sociala fobi, Jag rekomendear att du försöker att komma ut lite och "socializera" med vänner & andra (Om det går dvs..). Annars blir det som en ond circel dvs du får mer ångest desto mer du isolerar dig.
2. Ta in självmord eller så, har varit mycket nära det i mitt liv och alltid har backat ur i sista stunden och varit tacksam för att jag gjorde det. Du lever bara i den mörka sidan av livet för tillfället.
3. Tänk positivt. (Har du säkert hört några miljoner gånger, men) det kan hjälpa i vissa lägen. Försök att relaxa och vila.
Dessutom så kommer du antagligen må bättre om några månader eller så då medecinen börjar verka mer/bättre (Så länge den är setralin-baserad)
Hoppas att du mår bättre snart, vet vilket hellvete det är.
November 27, 2003
Offline
Skit i skolan nu och försök ha någon att prata med. Att tugga piller hjälper kanske, men utan någon att kunna luta sig mot så är det nog ingen lösning. 🙁
Krya på dig!
//Andreas
January 18, 2003
Offline
Jag lider med dig, själv stoppar man i sig efferox o zyprexa för min deppression så man vet hur det är. har iofs inte skadat mig själv men man har ångest titt som tätt, det är riktigt jävla jobbigt.
hoppas du blir bättre.
November 18, 2003
Offline
Jag känner inte igen mig i eran situation men har en kompis som har upplevt liknande.
Jag uppmanar inte till något nu men jag har hört riktig naturmedicin hjälper mot deppression typ cannabis och liknande.
Kan man inte i en sån situation tänka att man själv är översten över sig själv eller något sådant så att man inte skadar sig sjä'lv?
September 22, 2005
Offline
Mycket trevligt att du delar med dig av din berättelse. Det är inte kul läsning, men det är definitivt inte dåligt att läsa om hur andra människor har det, om inte av annan anledning än att man kanske ser saker lite annorlunda och blir lite ödmjukare. Jag skadade knäet för tre veckor sedan när jag spelade fotboll och har nu en massa veckor på kryckor utan fotboll att se fram emot, men nu verkar ju inte det så jäkla allvarligt om man säger så.
Hoppas du tar dig igenom allt, kan inte tänka mig hur du känner dig.
Förresten, har en fråga. Vad exakt beror depression och sådant som du lider av? Är det "endast" psykiska problem som tillkommit efter år av skadlig påverkan, eller finns det även biologiska effekter som obalans av signalämnen som reglerar ens humör och lyckokänslor och sådant? Om du har någon info och känner att du kan svara... 🙂
Anyways, hang in there. Om det är som du säger kommer väl medicinerna förhoppningsvis ta ordentlig effekt om en kort tid så du har ju i alla fall något att se fram emot även om det är jobbigt just nu.
Håller tummarna för dig!
December 17, 2005
Offline
Hoppas du blir bättre
August 31, 2001
Offline
Det enda jag vet efter att ha bott tillsammans med en kvinna med psykiska problem, är att regelbundna måltider och regelbunden sömn är A och O..
Sömn är bland det bästa botemedlet mot mycket..
ASUS M5A97 - AMD FX-6300 6-core - 12 GB Corsair DDR3 - Gigabyte 7790 2GB GDDR5 - Några TB HDD
Inte så flitig besökare på forum numera, intresset för hårdvara och datorer har minskat rejält. Mer om mej på min SD-kritiska blogg på: http://www.christer.gunnarsson.biz
August 11, 2005
Offline
ilg@dd wrote: Det enda jag vet efter att ha bott tillsammans med en kvinna med psykiska problem, är att regelbundna måltider och regelbunden sömn är A och O..
Sömn är bland det bästa botemedlet mot mycket..
Håller med, sömn OCH sysselsättning.
Att bara sitta hemma är inte bra för varken kroppen eller själen. Menar inte att du ska jobba eller nåt, utan sysselsätta dig med något som du finner intressant, tex läsa böcker, göra program på datorn, syssla med växter etc.
Utöver detta måste du, som sagts tidigare, ha någon som du har förtroende för och som du kan prata med (kanske den lokale prästen, tänker på tystnadsplikten o.dyl.)
Angående medicinen kan jag bara säga att de inte är till för att råda bot på orsaken till dina symptom, utan enbart för att mildra dem, och eftersom alla är olika så behövs det tyvärr lite experimentering för att se vilka som passar just till dig.
@ Cyberdyne: depressioner är psyykiska till största del (finns vissa droger som kan framkalla depressioner, men då rör det sig om latenta depressioner, dvs att personen i fråga för eller senare hade fått dem ändå). Någon direkt biologisk påverkan finns såvitt jag vet inte som man har kopplat till depressionens orsak.
Men när depressionen slåt till så kommer det ge somatiska effekter, så kroppen påverkas av det (slöhet, trötthet etc).
Kan låta som att jag skiljer på psykiska och biologiska saker nu, men så är det inte. Depressioner orsakas av invecklade mekanismkedjor som berör både biologiska och psykiska faktorer.
March 4, 2002
Offline
D3mpa:
Jag uppmanar inte till något nu men jag har hört riktig naturmedicin hjälper mot deppression typ cannabis och liknande.
Knappast, är snarare så att det är farligt att röka om man har psykiska problem, man kan utveckla schizofreni och andra hemskheter.
October 25, 2003
Offline
Tack för alla svar!
Jag lovar att svara persoligen till er alla imorgon kväll, nu är jag så sänkt på sömntabletter att jag missar tangenterna hela tiden.
Men tack för stödet, kanske för någon liten loggbok här i tråden...
May 1, 2005
Offline
Jag ska inte säga mycket. Jag har (som ni kanske känner till) jobbat inom akutpsykiatrin och känner så väl igen det du beskriver, men jag överlåter tipsandet till din läkare/psykiater. En sak skiljer dig dock från så många andra, och det är att du faktiskt så väl och öppet kan beskriva din situation. Din inställning och objektiva syn är få förunnat, så jag tror du har alla chanser i världen att ta dig ur det här och hitta en balans i vardagen. Du hittar nog hälsan igen. Jag tror på dig iaf! 🙂
March 11, 2003
Offline
ilg@dd wrote: Det enda jag vet efter att ha bott tillsammans med en kvinna med psykiska problem, är att regelbundna måltider och regelbunden sömn är A och O..
Sömn är bland det bästa botemedlet mot mycket..
Vadå, försöker du vara förmer än oss andra nu igen? Alla som har levt med en kvinna har väl upplevt det? Utan regelbundna måltider och tupplurar hade man väl aldrig ens klarat en vecka med dessa tokiga fruntimmer?;)
(Ursäkta att jag blev lite fnittrig mitt i en allvarlig tråd....)
January 18, 2004
Offline
So grave, the wounds of cival strife...
January 12, 2004
Offline
Känner igen en del...
Se till att du får folk du litar på inom vårdbiten, byt annars.
När det gäller medicinerna så kan det vara ett abel, det kan ta tid och vara svårt innan man hittar rätt dos och rätt preparat, men dom kommer att få till det.
Det viktigaste, och svåraste är att "få in det i huvudet" att det inte är farligt med panikångest attacker, även om det är ett rent helvete när dom kommer.
Låt det ta den tid det behöver, utbildning finns det alltid tid för senare i livet.
February 4, 2003
Offline
Som någon sa så blev ens egna problem så mycket mindre nu.
Otroligt synd att du behöver uppleva sånt här redan i din ålder, otroligt svårt för mig att ens försöka sätta mig in i din situation. Hemskt att folk ska behöva uppleva sånt där så tidigt i sitt liv.
Hoppas du får all hjälp du kan få. Och ta den tid du behöver för allt, utbildning och allt kan du ta igen senare.
Får man säga, krya på dig? Hur som helst, lycka till. Tror att du , som någon redan sagt har all chans att ta dig ur det är, bara genom att du strongt skrev den här tråden. Det som är skönt med NH lite, det är lite psykolog / präst känsla över allt, man skriver med folk man känner men ändå inte. Så anonymt ofta. (personligen gjorde jag ju bort mig när jag bad Skiroy byta nickname på mig.... från smurfaren... som var lite mer anonymt=)
February 1, 2002
Offline
bra att du skriver av dig, tror det är viktigt!
October 25, 2003
Offline
Callister:
Det var väl inte direkt för exakt två år sedan, jag har alltid haft ett rikt socialt liv och så, mycket vänner runt omkring mig. Men på något sätt så var det då jag började bli mer och mer deprimerad. Jag vet inte riktigt varför. Jag önskar att jag visste.
Den vanliga ångesten ligger alltid där, men det som kan utlösa panikångest kan vara vad som helst. Att jag är ensam, att jag helt enkelt börjar tänka på något "fel", eller framförallt stress. Mycket stress relaterar nästan i panikångestattacker. Det som är så sjukt är att det kan komma bara ändå också, precis när som helst. Hemma framför TVn med lillebror, när som helst som sagt.
Kicking_Kangaroo:
Jag tycker definitivt inte att du har haft det lättare än mig, mobbad från ettan till nian är bland det värsta man kan utsättas för. Jag klarade mig rätt bra från sådant, lite grann på högstadiet bara... Sedan att förlora en mor, det ligger nog väldigt högt upp på listan det med. 🙁
Bra att du aldrig skadat dig själv! Som de sade åt mig på psyk när jag sade att jag inte vågade skära djupare sår, du är STARK som inte gör inte det, inte feg. Sedan om jag tror på just det är väl en annan sak.
Sedan ang din far, om du kan och vågar så be honom att söka hjälp. Efter det du berättar är han onekligen alkoholist, och om det kan stoppas i detta skede så kanske det inte blir värre. Det finns otroligt bra stödgrupper som hjälper,och behandlingcenter finns i de flesta städer i sverige. Men jag kan inte säga hur det ser ut, det vet du bäst,men känner du att du eller han tar skada av drickandet så bör du kansket tänka över det. Det finns hjälp. Men som du även säger; Det är inte ditt problem för fem öre. Se till att du mår bra i första hand. Sedan kan din faders drickade ligga som ett orosmoln över dig, och då kanske du ska försöka?
Jag är ju skickad till planerad vård, där jag ska gå MINST 2 gånger i veckan i... hur länge som helst. Och det ska bli skönt att få en egen "kontakt" att prata med.
Ta hand om dig!!
Nezerv:
Jag har inga större problem att umgås med människor jag känner bra, men inte på stora ytor (Stan) eller i folksamlingar där jag inte känner folk (Fester och dyl). Men jag försöker arbeta själv på agrofobin själv nu genom att försöka gå på stan korta stunder eller åka buss, då iofs med höga doser valium i kroppen, men det är en början.
Jag har aldrig kommit så långt att jag seriöst funderat på självmord. Visst, jag har skurit mig och skadad mig själv, och planerat min "plan" för hur jag ska göra för att ta livet av mig, men det har aldrig vart i närheten av verklighet för mig. Tack och lov.
Jag har en hel bunt papper med tips om hur man motar bort ångest, och det som funkar bäst är faktiskt precis som du säger att försöka tänka positivt. Även om det inte fungerar mot direkt panikångest så fungerar det ju till viss mån mot vanlig ångest (när man ätit och så).
Jo, snart så kommer väl Zoloften (SSRI, precis som du skriver) att börja hjälpa positivt, men just nu gör den bara allt värre. Men så länge jag har mina andra mediciner går det bra.
Tack för stödet!
Delph1:
Självklart försöker jag skita i skolan, men det är en stor ångestfaktor att veta att man kanske måste gå om en hel klass eller liknande. Men självklart försöker jag strunta i den så gott jag kan 🙂
Jag är ju som sagt skickad till planerad vård för att få en riktig kontakt där, och nu när jag är hemma så har jag ju faktiskt min pappa att prata med, han är sjukskriven med mig för att "övervaka"... :/ Men det är trots allt bra, mindre chans att få dumma idéer.
Tack ska du ha, det löser sig nog 🙂
Lindén:
Effexor och Zyprexa, hjälper de verkligen?
Efexor har jag fått för mig bara gör allting ännu värre...
Hoppas det löser sig för dig!!
D3mpa:
Nu vet jag inte riktigt om du är seriös med cannabisen, men om du nu är det så har jag provat att döva ångesten med det, det funkar inte speciellt bra.
Det går liksom på automatik när jag skadar mig. Behöver inte ha någon anledning egentligen, det är som att jag inte bestämmer över mig själv. Blodet/smärtan tar bort något annat som finns där som jag vill bort med.
CyberDyne:
Jag har dålig koll, men kolla http://www.fass.se och sök på Zoloft och läs där. Jag tror det står en rätt bra beskrivning. Annars överlåter jag frågan till någon mer kunnig.
Tack för stödet mate!
Bjornstrom:
Tack ska du ha! Det löser sig väl med tiden antar jag...
ilg@dd:
Jo, den har jag hört på psyk. Och det hjälper. Innan jag gick dit sov jag kanske en eller två timmar per natt, nu med medicin innan sängdags så sover jag nästan alltid 7 eller 8 timmar. Sedan borde jag gå upp i vikt enligt de på psyk, och har fått en matlista med matintag var tredje timme ungefär. Och det är verkligen tungt, men det hjälper trots allt. Jag vägrar dock gå upp i vikt, jag ska ner minst fem kilo till. 😉
Csm101:
Sysselsättning, mitt liv.
Jag måste hela tiden hålla på med något, pilla med datorer, måla något, vad som helst. Sitta still och vänta på att medicinerna ska ta allting fungerar inte.
De mildrar ju bara symptomen som du säger, de tar inte bort problemet. Jag är skickad till planerad vård och ska få prata med en kontakt minst två gånger i veckan, oftare nu i början.
Tack för stödet, och tack för att du förklarade liten för CyberDyne! 🙂
Dreamweaver:
Jag har absolut inga problem att skriva av mig. Prata om det är dock lite svårare, men det går bra att skriva. Det är väl mitt sätt att hantera allting... Skriva av mig skiten. Över allt och alla.
Tack ska du ha, det värmde att höra det där 🙂
Obelix:
Jo, vi får ju se nu vem jag får när jag blir skickad från akut till planerad. Gillar verkligen min psykolog som jag pratar med nu, men hon är på akut och jag kommer att få en ny.. Men det är som du säger, jag tänker banne mig stå ut med någon jag inte trivs med. Då kan jag lika gärna prata med ett träd.
Jo, jag märker det.Egentligen behöver jag högre dos valium (5mg 08.00 5mg 14.00 10mg 20.00), skulle behöva dubbla det egentligen, men min läkare verkade inte så pigg på det. Tur att jag har en farsa som ger mig så mycket jag verkligen behöver vid panikångesten (25-30mg).
Men jag antar att du syftar på SSRIn (Antidepp). Det tar ju sin jävla tid, vi får se vad som händer. Hittills mår jag ju bara mycket sämre, men jag känner ju NÅGOT iaf. Förut kände jag ingenting, i två år har allting vart grått. Nu börjar svarta nyanser framträda, även om det är negativt så känner jag något, och det känns sjukt nog bra.
Jo, jag måste försöka få in det... Det funkar ju fan inte att käka högdoser valium och bli snorhög varje gång jag får panikångest, även om det är det lättaste sättet...
För försöka tänka på det (Utbildning), Tack ska du ha!
Davidhellmyrs:
Jo, det är väl kanske lite psykologstämpel över NH... Ingen vet riktigt vem man är och så, det känns bra.
Tack ska du, många som säger att jag har chans att ta mig ur det nu, så vi får väl hoppas. Det löser sig nog 🙂
Starscream:
Jo, onekligen, jag mår faktiskt riktigt bra efter att ha suttit och svarat på allt det här. Folk bryr sig faktiskt. Det är rätt sjukt...
Hoppas jag inte missade för många, några missade jag faktiskt med flit, men det var pga att jag inte riktigt visste vad de menade...
3 Guest(s)
