Tindy - Den psykiskt sjuke|Page 3|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

csm101 wrote: Jag tyckr att du ska införskaffa dig ett husdjur, OM situationen tillåter det.

En liten hund tex som alltid ställer upp för en, är ju rätt välkänt att husdjur har en positiv effekt på människans psyke.

Som sagt, allergiskt lillebror 🙁

Mår för tillfället ok, fick en panikångestattack vid 7 och stoppade i mig precis varenda tablett jag fick tag i. Vilket var 5 valium, 2 nozinan och 1 zopiklon. Mao, inga doser som dödar. är lite borta för tillfället och ska nog försöka sova snart.
Sedan, självklart, hittade Tindy rakblad... Skitbra. Rolig ångest imorgon.
Skriver då.
Vi hörs.

Ni som verkligen vill veta hur jag mår, läs följande. Ni som är osäkra, eller bara klagar på mitt självskadande, låt bli. Innehåller en hel del som kan uppfattas som stötande, så jag förminskar texten. Vill ni verkligen veta så kan ni göra er besväret att kopiera in det in anteckningar.
Den första delen skrevs igår kväll. Den andra skrev nu för en timme sedan

Del 1:
Känner mig så jävla emo.
Vill bara skära sönder mig.
Sitter och lyssnar på kent och röker på altanen i stugan.
Mår så jävla dåligt.
Vill inte leva längre.
orkar inte med skiten mer.
De här jävla skitzoloften hjälper ju fan inte.
Jävla fobier och skit.
Deprimerad, panikångesten tar överhanden.
Får inte bli inlagt.
För lite söndersuren.
Det ska jag fan ändra på.
Nu jävlar.
Rakblad fixade.
Jag ska fan i mig skära mig så att skinner förvinner från mitt redan söndersargade kropp.
Jag skiter i allt.
Dra åt helvete med allting.
Jag har ingen anledning att leva.
Alla skulle må så jävla mycket bättre utan mig.
"Du är snygg" "Du är bra" "Vi tycker om dig" "Vi bryr oss", dra åt helvete allihopa.
Ni ska fan få se.

Jag har några få personer som förstår mig. Tror jag.
Emma (TACK för att du finns), Josefin (Du förstår mig), Emma (Kusin, hon förstår också).
Ni är fan det enda som betyder något.
Ni förstår.
Alla ni andra, ni får ursäkta, men ni som inte vart i min (vår) sits fattar fan inte.
Ni förstår verkligen inte.
VERKLIGEN INTE.
Ni försöker säkert, jag blir arg att ni inte förstår. Jag önskar att ni kunde förstå min smärta.
Min jävla smärta.
Jag hatar det här.
Jag vill inte mer.
Jag orkar inte.

Ingen aning om varför jag skriver det här.
Ska lämna det till min kära far så fort jag är klar. Så kanske han fattar hur dåligt jag mår.
Ska nog ta bort delen om att jag har nya rakblad då. Det får han fan inte veta.
Jag skiter i det här nu.
Vi får se vad som händer ikväll. Blir jag ensam så vaknar jag i en blodig säng. Som vanligt med andra ord iofs.

Tända en ny cigg.
Vet inte ens varför jag röker så jävligt. Det smakar faktiskt bara skit numer. Behöver det dock för att överleva. Valiumet och cigg. Mitt älskade valium. Jag behöver det. Och Stilnocten. Fan, hela mitt måeende nu (Som går så jävla upp och ner) tabletterna. Och det känns fan. JAg vet att jag egentligen mår så jävla dåligt. Jag vill inte leva mer.
Nu askar jag cigg över hela jävla altanen. Det skiter jag så JÄVLA snett i. Fyfan.

"Det blir bättre". Fuck off, det blir aldrig bättre. Jag ger upp nu.
Jag skiter i det här. Får jag inte upp medicinväskan (Portfölj med lås) så köper jag fan benzo på gatan. 25 spänn för 10mg stess. Hoppas den jäveln har Xanor. Jag har fått 15mg stesolid nu. Kan iaf skriva. Men ångesten sitter kvar. Jag behöver mer. Ska be om mer så fort jag skrivit klart.
Det kan ta ett tag.

Som jag sagt, vet inte ens vad jag skriver, skriver rätt av utan att tänka, det här är mina innersta känslor, jag skiter i vilka som får veta det. Det här ska jag fan lämna till psyk också. Så de förstår. Jag vill bli inlagt. Eller jag vet inte. Jag tror det. Jag klarar inte det här.
Jag måste fan i mig ha någon sjukdom. Bipolär eller borderline.
De får fan droga ner mig.
Det är det som får mig att leva. Utan valiumet dör jag. Fortare än jag skulle gjort annars.
Men jag är väl för jävla feg för att våga ta livet av mig. Jag vill inte leva, men jag vet inte om jag vill ta livet av mig.

Jag har ett par planer.
1: Fixa nycklarna till farsans vapenskåp. Ta fram ett hagelgevär. Ta med mig det ner på stan. Sätta mig på en toalett. Skära sönder min kropp totalt med rakblad. Vita kläder. Allt ska vara nerblodat. Sedan gå ut på torget. Ta fram hagelgeväret. Skjuta mig under hakan rätt upp i hjärnan så att hjärnsubstans slängs över stenplattorna och de små äckliga korvkoiskerna. De ner på min döda kropp. Titta på när folk skriker, när barnfamiljer springer från platsen. Skratta högt. Veta att jag inte behöver bry mig. Skratta när polisen och ambulanserna kommer. Skratta när polisen spärrar av halva staden. Gråta när de informerar min familj.

2: Överdosera valfri drog. Heroin eller sub eller någon opiat. PCP vore bra, men det går inte att få tag i. Skära av mig varenda led jag har i kroppen och inte känna någonting. Gråta över tanken att min familj (Pappa och lillebror) kommer att hitta mig. Känna hur blodförlusten tar överhanden. Tona bort. Se på det som är kvar av min kropp. Gråta av sorg till alla runt omkring mig, skratta av lycka för att jag slipper lidandet.

3: Skriva mitt självmordsbrev. Lägga det någonstans där min pappa kommer att hitta det. Be om ursäkt till min mor i ett annat brev. Posta båda breven. Gå ner till tågrälsen, någonstans mitt i skogen. Lägga halsen mot den iskalla rälsen. Skära mig tills tåget kommer och ser mig, försöker bromsa, men inte hinner. Det tar flera kilometer för ett tåg att bromsa från 100 blås. Känna precis när smärtan skär in i min hals. Det sägs att man ser i 10 sekunder efter att dittt huvud blivit avkapat. Det sista jag kommer att se är undersidan av ett många, många ton tungt tåg. Har jag tur kan jag se himlen. Dit jag ska. Kosmos, en annan värld.

Jag har flera planerade, men har inte ork att skriva dem.
Gemensamt för dessa är att jag självklart ska ha HÖG jävla musik i hörlurarna under tiden. Dränka alla idiotiska tankar om att kanske det finns en anledning att leva.
På nr 3 så ska Shpongle - Divine moments of truth med. I väntan på tåget.
Annars ska Kent - Socker med. Sedan vet jag inte riktigt. Jag har en miljon låtar i huvudet.
Trust Company - Hover (Quiet mix) ska med också. Fick den skickad till mig av en som förstår. Eventuellt Cold - End of the world (Acoustic). Den passar bra. Och Demon Hunter - My heartstrings come undone. De måste också med.

Brev innan jag tar livet av mig ska till följande människor.
Emma, självklart. Min livsgnista. Om att hon inte bör sörja mig. Jag är en hemsk människa. Jag är inte värd att bli saknad. Men om hon gör det blir jag lycklig i döden.
Tess, mitt ex. Jag ska berätta att jag verkligen älskade henne. Även om det bara höll sju månader, och vi borde avslutat det mycket tidigare. Sedan även att hon ska ta till sig av det här. Det är delvis hennes fel att allting gick åt helvete för min skull. Jag poängterar delvis. 95% är bara jag. Men någon halv procent eller något är fan i mig hennes fel.
Grannas. Att han var min bästa vän, och att jag vet att han kommer att gå långt, och att min självmord inte ska sänka honom för mycket. Även om jagkanske inte var den bästa vän han förtjänade. Jag vill att han ska vara med på min begravning.
Min mamma. Att hon inte bör ta på sig skulden för det här, och att hon fan ska lyckas bli nykter för alltid en dag. Och att hon ska ta hand om min lillebror, de gånger hon kan.
Min pappa: Att han är den bästa pappa jag kunde önskat. Även om han som alla andra har mycket att öva på så är han en underbar person. Och att jag verkligen hoppas att han inte klandrar sig själv för mycket.
Min lillebror: Att jag älskar honom, och att han fan ska se till att få bra betyg och komma in på ett bra gymnasium. Jag kommer att stötta honom, även efter min död. Jag kommer att vaka över honom
Nu har jag glömt en massa personer, men dessa är de jag kan komma på nu.

En tanke dock: Jag kommer att sakna så mycket, och jag vet att jag kommer att sakna Emma. Hon är mitt liv. det här låter sjukt, men vi väger upp varandra. Hennes sönderskurna vrister mot mina sönderskurna axlar. Hennes misstro på min kärlek till henne mot min säkra älskan till henne. Jag kommer att sakna allting. Fiska med pappa, plocka bär med mamma, spela tvspel med lillebror... Att bara sitta som liten ute i sandlådan och inte ha ett bekymmer i världen. Det är endast dessa tankar och min medcin som får mig att tveka en sekund att ta mitt liv.

Jag kanske är egoistisk, det finns folk som har det bra mycket värre, men jag klarar inte av det här mer.
Jag vill inte mer.

Del 2:
Sitter här.
Shpongle i högtalarna som vanligt.
I rummet sitter Lillebror och C(K?)ajsa och kollar på något barnprogram.
Rätt intressant, de är 13 och 15 och tycker fortfarande att det är hur kul som helst.
Eller jag vet inte.
När jag var så gammal så var jag redan 30 inombords. Jag låg så långt före min tid.
Jag har inte utvecklats alls psykiskt (förutom negativt, depression med mera) sedan dess.

Undrar varför?
Vet som vanligt inte varför jag skriver, det bara är så. Skriver av mig allting.
Nya sår. De svider. Fast de inte är djupa så svider de. Det gör inte ont. Smärta är någonting väldigt abstrakt.
Jag känner över min vänstra axel och överarm. Där det en gång fanns hud finns nu inget mer än blodiga sår. Iofs har det vart så ett tag, men nu är det verkligen bara sår och ärr. Ingen hud.
Nu ska de jävlarna på psyk få se, jag kan banne mig skada mig själv. Försökte skära sönder insidan av låret också, men det blöder inte där. jag vill ha Blod. Blod. Ingen aning om varför. Det ger väl någon sjuk känsla av... någonting, jag vet inte ens. Jag vet ingenting.

Pappa fyller år imorgon.
Jag och lillebror har inga pengar att köpa något till honom. Mer ångest. Måste komma på någonting. Men det löser väl sig. Om någon har ett svar på vad eller hur så får de gärna telepatera det in i min hjärna. Jag lovar att vara tacksam.

Vi ska baka tårta snart. Fram med leendet och den glada utsidan. Jävla frondalåt, hela min existens finns i den låten. "Jag ställer frågor, som alla vägrar svara på, jag får en karta, men inte vilken väg att gå. Min själ vill iväg härifrån. En fånge länge nog ska världen vara så". Det är ju jag. Det är det. Jag kan inte sätta bättre ord på det själv. Eller jo, det kan jag kanske, jag som alltid haft en bra vokabulär och kunnat prata akedemisk korrekt svenska, fast det börjar tyna bort. Pratar mest när jag är hög på valium och nozinan nu, och då sluddrar jag så jävligt att jag knappt kan prata vanlig svenska och göra mig förstådd.
Jag borde byta förstaspråk till engelska. Finns ingen anledning till att prata svenska. Om 20 år så kommer EU att vara en ny supermakt som kommer att starta tredje världskriget mot USA endå så. Jag drar till staterna och börjar mitt nya liv där. USA vinner endå. De bombar bort det som finns kvar av mitt älskade Sverige. Men Kampen är redan förlorad.
Vi har förlorat.
Men det är inte direkt min första prioritet för tillfället.

Min prioritet borde väl vara mig själv, men även jag är förlorad. Jävla Zoloftfan vägrar ju hjälpa. Det har gått snart en månad, och de hjälper kanske lite, men jag mår sämre än tiden innan psyk. Då fanns jag i min tredjepersonsvärld, där jag såg mig själv med mitt glada leende, längst fram på lektionerna och MVG alla ämnen utom 2 (1 VG, 1 IG (Jävla Italienska)). Jag och Oskar som sprang fram och tillbaka genom klädaffärerna och kollade på kläder för tiotusentals kronor i våra lacoste/gant/armani/pour kläder. Jävligt tråkigt att den världen bara är en färgglad fasad som skyddar en grådaskig själ i ständigt regn. Nu kanske jag skriver i gåtor, men jag vet inte ens vad jag känner, valiumet i min kropp gör mig döv, blind och lam. Jag lever i min värld, medan alla andra lever i deras. Den vanliga världen. Det finns enstaka personer som förstår mig. Enstaka. Inte ens mina bästa vänner förstår mig. Jag vill förklara allting, men det går inte med ord. Vill ge dem en kort sekund av mitt lidande så att de förstår hur det egentligen är, att gå i en värld där färg, blommor, lukter, synintryck och ljud inte finns.

Jag bevakar åter igen mig själv i tredjepersonsperspektiv. Jag ser mig själv sitta och skriva det här. Rätt intressant, jag kan panorera runt mig själv hur jag vill, se mig sitta och skriva och se mitt ansiktsuttryck. Det gör mig äcklad. Äcklad som fan. Jag måste verkligen ner i vikt. Fort. Jag spyr inte upp maten iaf, tack och lov. Men jag äter så lite som möjligt... Det fungerar det också. Jag går ner i vikt. Ligger på 62 nu. Runt 55 någonstans så börjar jag bli nöjd. Kan gärna väga under 50 också. 45 vore intressant. Smala människor är vackra. Ben och skinn och blod. Muskler äcklar mig. jag försöker så gott jag kan att bli av med dem, inte använda dem för fem öre så de förvitnar. De måste bort.
Fettet på min kropp försvinner hela tiden. Dieten jag har på psyk ligger på runt 1800 kcal om dagen. Det betyder att jag går ner i vikt hela tiden. Jag tror de har glömt att höja den.

Tack och lov. Jag ska ner i vikt. Mycket. Och snabbt.

Allting känns lite lättare idag, jag vet inte riktigt varför, om det är såren om lättar allting eller att jag... jag vet inte. Men någonting är det iaf. Dimman ligger över min kropp, som vanligt. Om det är min gamla dimma eller benzodimma vet jag inte. Men det var skitsamma. Jag känner ingenting. Jag ser inget ljus i slutet av tunneln.

Jag vill inte leva mer. Eller jo. Eller nej. Eller jag vet inte. Jag tvekar alldeles för mycket för att genomföra någonting av det jag skrev igår.
Men snart, snart har jag samlat mod.
Fortsätter allting i denna oändliga nedåtsprial så kommer det inte att ta lång tid.

Nu ska jag baka tårta. Pappa fyller som sagt år imorgon, så vi äter lite tårta och shit idag. På med plastleendet och vara glad och lycklig och må bra, precis som the all dancing crap of the world.

(tio minuter senare)
Så lång tid tog det.
Vet inte vad jag ska göra förutom att skriva. Skriva skriva skriva. Bort med allting. Ut med

skiten. Är jävligt nervös inför ikväll. Jävla ACOA(Adult Children of Alcoholics)-möte. Farsan tvingar mig mer eller mindre. Vi får se. Ska träffa Emma efteråt. Hon hade tydligen hånglat upp en massa människor igår. Dimman tar bort alla känslor, orkar inte ens känna någonting. Ska prata med henne, hon får förklara.
Mer skärsår tack. Kan inte skära mig själv mer. Det fungerar inte. Nu för tillfället.