Varför är man sentimental?|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

Sardaukar wrote: Varför är kråkan som han är? 🙄

..... jag har sagt det innan, Ni borde inte döma kråkans djupa funderingar.

O.T: Jag vet inte, men jag tror det är för att om det inte är "toppen" i nuet kan man gå till en tid då det "Var" toppen, och kan då känna en viss trygghet i kroppen eller dylikt.

övrigt : skön tråd, längesen man såg en sån här skön tråd, keep it up kråkan. 😎

Varför är inte fler svenska som kråkan - kritiskt ifrågasättande till det som antas som självklarheter?

Som både sv_ea och Farbror sagt, så är det nog för att skapa en sammanhållning inom gruppen.

Anledningen till att vi har utvecklats till gruppdjur är ju förstås för att vi ofta är mer effektiva då. Synergieffekterna (dvs. 2+2=5) av att specialisera sig något och samordna sig kan vara oerhörda.

Men för att samordna sig krävs ett ömsesidigt förtroende inom gruppen. Naturliga och artificiella känslor som samvete, kärlek, sentimentalitet etc. hjälper till att bygga upp ett sådant förtroende inom gruppen.

Vi är ju konstruerade för relativt små grupper, och vår sympati sträcker sig ju sällan utöver vårt närområde. Men "artificiella" känslor som nationalism (som visserligen utökar gruppens storlek, men på bekostnad av "en yttre fiende"), eller humanism (som utökar gruppen till att omfatta mänskligheten, utan yttre förenande fiender) kan som sagt användas för att skapa ett ömsesidigt förtroende inom en större grupp.

Problemet med känslor är ju dock att de är indirekta (dvs. man tänker inte på det logiska sambandet mellan det man känner och den funktion känslorna fyller, vilket gör att de ter sig "mystiska" och ologiska) och lätt trumfas av andra mer akuta känslor, såsom rädsla och girighet, som snarare raserar gruppens förtroende om de inte riktas utåt, mot andra mål (vilket förstås är grunden till ex. rasism och imperialism).

Bättre vore att ha en verklig och rationell förståelse för synergieffektens välverkan, så att man inte likt sv_ea börjar betrakta samarbete som enbart ett socialistiskt propagandatrick för att få folk att dela med sig utan att de själva drar någon nytta av det.

Men tyvärr trumfar rädsla och girighet även det rationella tänkandet, vilket leder till att det ömsesidiga förtroendet inom ett samhälle blir en cyklisk affär, som så snart det byggts upp (ex. genom "New Deal" i USA på 50-talet) börjar nötas ned (ex. pga. Reaganismen på 80-talet), osv.

Många överskattar tyvärr polisväsendets förmåga att emulera detta samhälleliga ömsesidiga förtroende, särskilt i de fall då deras funktion är att upprätthålla ett ojämlikt system snarare än att bevara ordningen.

I ett sådant system kommer onekligen den producerande sektorn pga. sin rikedom att få stort ett inflytande över poliskåren, medan konsumentens rätt försvagas.

Det minskade förtroendet hos konsumenterna gentemot producenterna som detta föranleder kommer i sin tur att minska konsumenternas köplust av elastiska varor (de som man inte MÅSTE ha) och försämra ekonomin överlag.

Nä, finns det inget verkligt ömsesidigt förtroende mellan parterna inom en ekonomi så kommer ekonomin att bli lidande, och allt för stora resurser kommer att gå åt till varor och tjänster som inte direkt förbättrar vår levnadsstandard, såsom säkerhet, rättskostnader, försäkringar, etc.

Dessutom sätter den stora misstänksamheten mellan alla aktörer inom samhället ett tak på storleken på a) företag och antalet anställda, b) affärstransaktionerna, c) etc. Det blir en mycket mer småskalig ekonomi, eftersom ingen är villig att lägga alla ägg i en korg, så att säga. Italien är ett typexempel på en sådan ekonomi där småskaligheten inte bara är ett resultat av stark individualism, utan också av en stark misstänksamhet mellan folk (och gentemot myndigheter).

Nu skulle jag iofs snarare kalla småskaligheten för en positiv effekt av misstron, för koncentration av makt och pengar, och monopolisering har en mycket skadlig inverkan på ekonomin. Vilket kan leda till ett minst lika långt resonemang om nackdelarna med gruppdynamik 😉