Vasaloppet|Page 2|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

Här kommer så tillslut min berättelse om Vasaloppet! Hoppas någon orkar ta sig tid att läsa den och kommentera!

Här kommer äntligen den utlovade berättelsen om när jag åkte vasaloppet. (fram med popcorn och sötdricka)

Kl 8 stod man då i starten. Kan erkänna att jag kände mig bra pirrig främst på grund av att jag endast hade 8 timmars längdskidsträning i livet.

Tidigare hade man gått upp i ottan för att få i sig lite gröt innan man åkte till starten. Väl framme fick jag lämna in en väska med duschsaker på ett lastbilsflak och även stå i en toakö för att få komma in på en vidrigt luktande bajamaja.
Efter gemensam uppvärmning gick så äntligen starten. Jag var snabbt iväg kände mig snart duktig då jag åkte förbi många konkurrenter redan på startrakan. Så kom jag då fram till första backen. Där tog det totalstopp. Flera tusen personer som samtidigt ville vara fort uppe i backen gjorde att det blev lång väntan och en utmaning att inte få sina stavar söndertrampade. Jag har varit på en Red Hot Chili Peppers konsert och kan säga att detta var något liknande i trängsel.
Att ta sig upp för denna 2 km långa backen var en pers värre som är svår att föreställa sig. Lång tid fick du enbart stå och vänta och under denna tid fick du hänga på armarna för att inte åka bakåt. Efter en dryg timmas statisk triceps-träning var jag uppe för denna backe. Inte direkt optimalt att börja med en medelhastighet på 2 km/h.

Nu var jag äntligen uppe och kunde börja ta ut staktagen. Jag hade inget bra fäste i uppförsbackarna men jag gled bra, det här skulle gå fint. Jag kände mig stark och pigg. Då fick mitt själförtroende sig en törn. Kommer en skylt där det står: ”87 km kvar till Mora”. ÅTTIOSJUKILOMETER! Det är något makalöst långt. Därefter räknade det ner varje kilometer med en ny skylt. Här var det mycket platt tröstlös stakåkning vilket heller inte gjorde det hela lättare.
Äntligen framme vid den första kontrollen; Smågan. Här stannade jag kort för att skrapa bort snö från skidorna, få i mig lite vätska och få lite välbehövlig vila. Det hade redan gått över 2 timmar och jag hade bara tagit mig till den första av åtta stationer. Skulle jag klara tidsbegränsningen på 12 h? Åker vidare mot Mångsbodarna. Fortfarande väldigt enformig skidåkning och tack vare inblåsande nyfallen snö var glidet inte det bästa. Spår att åka i hade än så länge helt lyst med sin frånvaro.
Enformigt, enformigt och åter enformigt så kändes det. Vägen till Risberg var tråkig och ansträngande. Här kändes det att armarna fått arbeta i den första backen. När man jämte spåret ser en man sitta framför en varm brasa med en kall Carlsberg blev armarna genast något kilo tyngre.

Efter Risberg kändes det bra, jag hade vallat om skidorna i hopp om att få bättre fäste i uppförsbackarna. Oj, vad fel jag hade. Vallan var antingen fel eller så hade jag för dålig teknik, i vilket fall så kom jag knappt upp för de många små backarna fram till Evertsberg. Jag var nu rysligt trött och min kropp skrek efter vila, mat och vätska. Jag började även känna tendenser till kramp i låren och händerna. Här var det tillfället på loppet då jag var som närmast att bryta. Jag kände mig otroligt trött och hade verkligen svårt att motivera mig att fortsätta. Hur skulle jag klara ytterligare 4 och en halv mil om jag mådde såhär nu? Räddningen hette buljong. Den värmda köttfärsbuljongen jag blev bjuden på i Evertsberg kan ha varit det som fick mig att klara loppet. Den smakade gott, den värmde men framförallt innehöll den lite sälta som motverkade min kramp. Jag åt även en medhavd energikaka som gav lite extra kolhydrater till kroppen. Detta intogs under konversation med en väldigt trevlig funktionär som peppade mig och hjälpte till att lappa mitt sargade självförtroende. Denna räddande ängel i nöden gav mig också lite topografisk information vilket talade om att det nu var en lång sträcka med nedförsbackar. Något jag uppskattade oerhört. Här kommer jag specifikt ihåg att jag tänkte ”Jag kanske bryter, men då kan jag i alla fall åka ner för backarna innan jag gör det”.
Härifrån gick det betydligt bättre. Med nyvunnet hopp och lite mättare i magen tog jag mig utan problem till Oxberg. Här började jag få riktigt ”I fäders spår” känsla då Oxberg på något sätt alltid varit speciellt för mig. Hit hade det dock tagit sju och en halv timma vilket började kännas i kroppen. Spår fanns det nu till och från, man blev alltid lika glad när man kunde åka en stund utan att behöva tänka på att hålla ihop skidorna.
Efter en bra bits uppför till Hökberg kände jag ändå att nu kan jag ändå klara mig ända i mål. Det började stå tal under 30 på skyltarna och jag hade 4 timmar till på mig att komma i mål. Det BORDE gå. Bara jag tog mig till Eldris.

Denna strecka mellan Hökberg och Eldris var den värsta jag varit med om i livet. Det var så tungt, och mina armar började bli så tunga. Alla uppförsbackar var en plåga och jag fick gå över till att saxa uppför eftersom jag inte orkade trycka ner skidan tillräckligt för att diagonala. Det som fick mig att kämpa vidare var löjligt nog att jag hunnit ikapp en av de personer som stått framför mig i starten. En man i en lila bingolotto-dräkt som åkte i ungefär mitt tempo. Honom skulle jag banne mig slå. Att tänka på Mormor och Farmor som satt hemma och följde mig via dator och TV gav också en lite extra kämpaglöd. Kan säga att vad gäller min kondition och styrka så räckte den ungefär till Evertsberg, sen dess gällde det att gå på vilja.
Äntligen framme i Eldris. Hit tvivlade jag starkt på att jag skulle komma. Nu smärtade det i armarna för varje stavtag jag tog, men numren på skyltarna hade å andra sidan kommit ner på ental. Ental var det bästa som fanns. Här bjöds det på apelsin, köttbulle och dextrosol vilket gav välbehövliga sista krafter.

När skyltarna signalerade 5 kilometer kvar spurtade jag. Jag ville om Bingolotto-mannen som jag så länge åkt efter. Så här i efterhand fattar jag inte vad jag tänkte med. Att det nu bara stod fem kilometer på skylten gjorde mig så glad att det försämrade mitt omdöme. Fem kilometer må vara kort jämför med när det stod 87 km på skyltarna med det är fortfarande en halv mil. Inget du direkt kan spurta efter att ha åkt tio timmar skidåkning. Vilket jag också fick erfara. Efter ungefär två kilometer när jag började inse att det var bra mycket längre än runt nästa krök till Mora tappade jag fart. Jag var förbi Bingolotto-mannen men kände hur jag sjönk som en sten genom fältet. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle bli omåkt av honom. Nu långsamt, långsamt stakandes börjar jag ta mig in i Moraparken och närma mig mål.
När jag kom till den sista svängen innan målrakan var jag så trött att jag inte orkade sluta staka. Kroppen gick av sig själv och hjärnan var helt bortkopplad. Trotts detta lyckades jag få på en lite målspurt de sista 50 metrarna. Jag åkte allt vad jag orkade men på bilder jag sett efteråt ser det inte ut som jag åkte speciellt fort, men jag tog mig i mål. Tio timmar 32 minuter och 34 sekunder efter starten i Sälen hade jag så klarat mig första vasalopp.

Min första tanke efter målgången var: ”Om det är något som skall stå i mitt CV, så är det detta!”