Vill ni bli Imam?|Allt mellan himmel och jord|Forum|Nordichardware

sPaZz wrote: Ganska intressant att se att vänstern som historiskt sett alltid har förkastat religion helt plötsligt förespråkar religiösa utbildningar på sveriges högskolor. Känns mer som ett sätt att locka nya väljare än vänsterpolitik.

De kanske håller på sina demokratiska och fördelningspolitiska principer.

bjorne wrote: [quote=Vitamin-C][quote=bjorne]Tycker inte staten ska bidra med ekonomisktstöd på något som helst sett.

till kurserna då eller menar du till allt?

Till någon som har med religion att göra.

utan kunskap blir det mer konflikter, det är bara bra att det finns utbildningar innom området.

Hitta en artikel av illustrerad vetenskap, något intressant och läsa kanske 🙂 för att minska alla dagens fördomar..

Illustrerad Vetenskap nr 2 / 2004

Koranen blev vetenskapens räddning

Idag förknippas många i västvärlden den arabiska världen med religiös fundamentalism. När medeltidens mörker låg över Europa var Arabien emellertid en oas för vetenskapen. Den nya religionen, islam, uppmuntrade de troende att studera Allahs verk - och vetenskapen bygger än idag på deras resultat.

På 1100-talet kallades vid ett tillfälle den arabiska läkaren Thabit till en kristen barons läger, där man bad honom behandla en riddare med en böld på benet. Enligt Thabits egen redogörelse gav han riddaren ett omslag, men precis när patienten började känna sig bättre, dök en fransk läkare upp. Han knuffade Thabit åt sidan och frågade riddaren: ”vad vill du helst: leva med ett ben eller dö med två?”. Han gick därpå till verket med en tung yxa, men benet gick inte av vid första hugget. Resolut högg läkaren en gång till. så att benmärgen sprutade åt alla håll. Riddaren dog omedelbart, och den arabiska läkaren skakade på huvudet, och mumlade ”så var det med de kristnas medicinska kunnande”.
Historien är karakteristisk för relationen mellan européer och araber under medeltiden. Kulturerna var oerhört skeptiska gentemot varandra, eftersom båda ansåg sig representera den sanna tron. Den ansträngda relationen gav Europa upphov till myter om araber och grymma mördare, medan araberna betraktade européerna som primitiva vildar. Även om båda parters framställning var kraftigt överdrivna, var den arabiska bilden av européerna dock närmast sanningen. Vid den tidpunkten då läkaren Thabit besökte baronens läger befann sig den arabiska världen mitt i en imponerande kulturell blomstring, till följd av den nya tron Islam, som spred sig i mellanöstern, Nordafrika och ända upp i Europa. Under denna guldålder, som varade från cirka 900-1300 e f kr, var den arabiska civilisationen mycket mer avancerad än Europas, och araberna bestämde dagordningen inom alla vetenskaper. I medeltidens Europa hölls vetenskapen i ett järngrepp av den kristna kyrkan, som inte såg med blida ögon på studier av skapelsen. Tvärtom betraktades de till exempel som kätteri att göra anatomiska studier på lik. Samtidigt gjorde arabiska läkare, astronomer och matematiker ett antal vetenskapliga landvinningar. Även om de sällan erkänns idag, präglas den så kallade ”västvärlds” vetenskapen i hög grad av tankegångar och metoder som utvecklats av arabiska lärda.

Kultur var starkare än vapen
När Islams vetenskap på allvar började blomstra på 900-talet, utgjorde den arabiska världen och islam redan ett världsrike. Profeten Muhammeds död 632 e kr blev början på en regelrätt erövringsvåg runt arabiska halvön. Och på mindre än hundra år intog araberna ett område som sträckte sig från Indusfloden i öster till norra Spanien i väster. Muslimernas fantastiska framgångar berodde inte primärt på deras krigarkonst. De hade kraftigare vapen i form av sin religion och kultur. I förhållande till andra religioner och kulturer i Medelhavsområdet framstod islam och de arabiska samhällena som mycket mindre förtryckande gentemot befolkningen. Till skillnaden från medeltidens ökande kristna inkvisition brukade de muslimska härskarena inte hota eller bränna oliktänkande
- de var tvärtom väldigt toleranta.
När den arabiska härföraren Tariq år 711 förde sin arme över Gibraltar sund till Spanien, blev soldaterna i det närmaste besvikna. De arabiska krigarna mötte förvånansvärt lite motstånd, och på vissa ställen hyllades de till och med som befriare. Det arabiska världsrike som på det här sättet konsoliderades på 700-talet ledde till ökad handel och välstånd, och med tiden växte de arabiska stadssamhällen sig stora och samlade kolossala rikedomar innanför sina murar. En av pärlorna i det Arabiska riket var Cordoba i södra Spanien, som när den omkring 950 e kr stod i sitt flor lär ha haft mer än 500 000 invånare. Enligt samtida beskrivningar hade staden 600 moskéer, otaliga offentliga vad, och fler bibliotek, bland annat Kalifens privata mer än 400 000 böcker. Alla stadens gator och torg var stensatta och upplysta nattetid. Som jämförelse kan nämnas att stora västeuropeiska städer som paris och London i låg i mörker om natten fram till 1800-talets början, då gaslampor infördes.

Vetenskap gav kalifer Prestige
Den Stora rikedomen och de blomstrande städerna blev betydelsefulla element i utvecklingen av den arabiska vetenskapen. För förmögna köpmän, prinsar och kalifer låg det nämligen stor prestige i att ha ett litet hov av vetenskapsmän och filosofer omkring sig. Under den arabiska guldåldern blev det i princip en stor sport att ha så många vetenskapsmän som möjligt, och därför strömmade lärda män till städer som Bagdad, Kairo och Cordoba. Städerna blev Vetenskapsmetropoler, där stora tänkare diskuterade på bibliotek och i sina välgörares salonger.
På 800-talet grundade kalifen Al-mamuns i Bagdad det berömda ”Visdomens hus” som en akademi för vetenskap och forskning. Där översatte lärda Araber de nästan glömda verken från antikens grekland och bevarade dem därmed för eftervärlden. Den monotona översättningsarbetet fick avgörande betydelse för uppblomstringen av arabisks vetenskap, eftersom denna i hög grad byggde vidare på grekiska tankegods.
Minst lika viktig som översättningarna, städerna och välståndet var den progressiva tolkning av koranen, Mutazilismen, som uppstod under 800-talet. Mutazilisterna hyste stor tilltro till människans möjligheter och det mänskliga förnuftet, och framför allt lade de vikt vid koranens entusiasm för kunskap. koranen uppmanade faktiskt de troende att vara nyfikna och betonar det ändamålsenliga i att studera naturens mekanismer. Under den arabiska guldåldern betraktades vetenskap och rationalitet därför inte som kätteri, utan tvärtom ansåg man att det var ett sätt att förstå världens och därigenom Allahs, storhet.
Trots att araberna betraktade islam som en Vidarutveckling och förfining av både judendomen och kristendomen, var de generellt toleranta gentemot andra trosinriktningar. Den fria vetenskapliga miljön tillät sålunda skickliga kristna och judar att arbeta med vetenskap vid arabiska hov. Även om vetenskapsmännen kom från olika länder, kunde de kommunicera och utbyta resultat på ett gemensamt arbetsspråk. Arabiska var nämligen dåtidens världs- och vetenskapsspråk, precis som engelska idag. På så sätt koncentrerades all världens kunskap och de största tänkarna i den arabiska världen med förbluffande resultat som följd.

Dagliga bön krävde astronomi
Som matematiken skedde först genombrottet redan i början av 800-talet, när matematikern Al-Khwarizmi gav ut en handbok om talsystem. Boken blev en revolution, eftersom den visade hur tecken för ingenting, noll, kunde användas i ett talsystem som var överlägset alla andra. Talsystemet, som vi idag känner som det arabiska systemet eller postionstalssystemet, var en revolution, eftersom det kunde uttrycka alla tänkbara tal, samtidigt som det var mycket enklare att använda. Medan europeiska köpmän slet med de opraktiska romerska siffrorna och kulram, kunde deras arabiska kolleger nu räkna med några pennstreck.
Utvecklingen av matematiken var också av stor betydelse för astronomin, som de muslimska akademikerna var upptagna med. För att kunna följa koranens bud om att be fem gånger om dagen med ansiktet vänt mot Mecka var man tvungen att känna till himlakropparnas positioner, så att de troende kunde ta ut riktningen mot den heliga staden överallt i riket. Den religiösa motivationen ledde med tiden till stora upptäckter inom astronomi. Till exempel räknade arabiska astronomer ut jordens omkrets och längden av en breddgrad.
Först och främst satte araberna emellertid astronomin i systemet. De nöjde sig inte med att göra slumpmässiga Observerationer utan studerade himlen systematiskt. För det ändamålet byggde de ett antal imponerande Observationerier, som blev förebilder för senare astronomier. Araberna var också de första som bestred den antike egyptiske astronomen Ptolemaios geocentriska världsbild, där solen och stjärnorna snurrar runt jorden. Araberna kunde inte få Ptolemaios beräkningar att stämma, och därför Vidar utvecklade de hans modell. Även om det var den polske astronomen Kopernikus som 1530 en gång för alla satte solen i centrum av solsystemet, bidrog arabernas astronomiska beräkningar på ett betydande sätt härtill. Faktum är att det råder så stor överensstämmelse mellan Kopernikus tidigare verk och arabiska att en del historiker anser att Kopernikus utan tvekan måste ha känt till dem.

Sydde med tarmar från katter
Den största arabiska vetenskapen var dock medicinen, där araberna var långt före européerna under hela medeltiden. Redan år 1000 e kr kunde arabiska läkare amputera lemmar och sy ihop sår med tarmar från katt. De kunde även sätta brutna näsor på plats, och senare under 1000-talet uppfann den arabiska ögonkirurgen Al-Mawsili en teknik för behandling av grå starr. Tekniken, som bland annat innebar att man sög ut skadliga vävnad genom ihåliga nålar, återupptäcktes 1846 av den franske käkaren Blanchet.
Genom undersökningar och experiment fick de inblick i människokroppen och lärde sig att särskilja och behandla sjukdomar. På 1000-talet var läkare Arrazi till exempel den förse som diagnostiserade och behandlade smittkoppor. På 1200-talet upptäckte Ibn Al-Nafis lungkretsloppen, medan en av hans elever, Ibn Al-Quff, beskrev kapillärnätet. Arabiska läkare grundade helt enkelt den moderna medicinen.
Mest berömd av de muslimska läkarna var persen Ibn Sina, som på 1000-talet samlade allt medicinskt vetande från grekerna, indierna och araberna och kompletterade med egna observationer. Hans verk ”Medicinens Canon” är utan jämförelse historiens viktigaste medicinska publikationer och var fram till omkring år 1700 obligatorisk på alla stora europeiska universitet. PÅ vissa håll i den arabiska världen, bland annat i Pakistan, används den fortfarande i undervisning.
Även det moderna sjukhus väsendet har arabiska rötter. Omkring 1100 hade Adudi-Sjukhus i Bagdad redan vunnit stor berömmelse. Det fungerade som ett modernt universitetssjukhus med 24 anställda läkare och lärare. Det hade stora auditorier och ett stort, välsorterat bibliotek. Begåvande unga människor reste gärna fler hundra kilometer genom fientliga ökenlandskap för att studera där. Adudi-Sjukhus fick med tiden stort inflytande, och nya stora sjukhus sköt upp som svampar överallt i den arabiska världen. Det största av dem alla vara Kairos, där man kunde behandla i stort sett alla sjukdomar och där det fanns cirka 1000 sängplatser - nästan lika många som Karolinska sjukhuset i Stockholm har idag.
Även om de arabiska uppfinningarna och vetenskapliga landvinningarna var många, är det som har fått störst betydelse för eftervärlden dock uppfinnandet av den vetenskapliga metoden. Araberna genomförde systematiska försök, klassificerade objekt och tillämpade strikt logisk argumentation, precis som man gör idag. Alla resultat registrerades dessutom omsorgsfullt på papper, som araberna fått kunskap om redan på 700-talet.
De arabiska tankarna och idéerna kom till Europa framför allt via Spanien under den kristnas återerövring av landet på 1200-talet. Redan vid 1100-talets mitt satte Toledos ärkebiskop Don Raimundo en grupp språkkunniga munskar att översätta arabiska verk till latin, och under Kastiliens kung Alfonso X (1252-84) tog översättningarna fart på allvar.

Religionen kvävde vetenskapen
Medan kristna skrivare satt och översatte från arabiska till latin, höll guldåldern redan på att avta i den muslimska världen. I slutet av 1200-talet och under följande århundraden gick den arabiska civilisationen kraftigt tillbaka. Forskarna vet inte exakt vad som fick snett. Många har påpekat på att det var muslimska dogomatiskm som satt stopp för guldålderns fria tanke. Koranens budskap, som en gång varit drivkraft för kunskapstörst och forskning, tolkades nu på ett mer restriktivt sätt, och vetenskapen trängdes undan av att religösa påbud. Exempelvis rasade den arabiske imamen Al-Ghazali redan på 1100-talet mot matematiken, som han kallade en kraft vänd mot islam och ett rusmedel, som försvagade tron.
Andra forskare har pekat på ofred och dålig ekonomi. Blodtörstiga mongoliska ryttarskaror härjade den östra delen av riket, och 1258 inträffade katastrofen, när metropolen Bagdad plundrades och raserades. Samtidigt kvävde krig, skatter och statsmonopol Handelselivet. Som den arabiske historikern Ibn Khaldun utryckte det på 1300-talet, upphör stödet till kulturell aktivitet, när skatterna stiger och förtjänsterna uteblir.
Samtidigt som det muslimska riket gick under, öppnade sig en helt ny värld av kunskap för européerna. Översättningen av de arabiska texterna blev början på renässansen, där Europa återupptäckte antikens lärdom. Lika viktigt var dock att den kristna kyrkans världsbild. De nya tankarna bidrog till att frigöra vetenskapen från tron - en process som var en förutsättning för den moderna vetenskapens blomstring på 1700-talet. Även om den arabiska guldåldern ebbade ut för 700 år sedan, har den lämnat bestående spår ända fram till idag.

Illustrerad Vetenskap nr 2 / 2004

edit: En imam utbildas för sitt yrke liksom en präst. Omfattningen av den utbildningen vet jag inte. I vilket fall är imamer numera oftast mycket mer än en tillfällig böneledare. Meningen med denna utbildning som vp förespråkar är förmodligen att imamen även ska lära sig vissa saker om vårt samhälle för att kunna hjälpa församlingen.

Lite spännande att kalla VP för kommunistpartiet, visst? Apropå att vara seriös.