Intel Core i7-3770K – Ivy Bridge och 3D-transistorn är här

Prestandaoptimeringar och lägre strömförbrukning

Ivy Bridge blir inget vanligt Tick av Intel, där de helt “enkelt” krympt arkitekturen till en ny tillverkningsteknik. Intel har den här gången valt att kalla det för ett Tick+, dels på grund av den nya transistorn, men även på grund av de många förändringar vi återfinner i själva processorn – den största är grafikdelen.

Det finns en nackdel med Intels aggressiva Tick-Tock schema. Det svårt att få med allt de vill ha med en gång varje år. Vissa saker får helt enkelt vänta till året därefter, eller helt slopas. Sandy Bridge var en stor chansning för Intel då de försökte sig på väldigt mycket på en gång. Det var till stora delar en ny arkitektur, och man slog på stort med en ny grafikarkitektur som man dessutom valde att integrera på samma bit kisel. Det var många saker Intel planerat med Sandy Bridge som inte hans med, och dessa dyker nu upp i Ivy Bridge. Det är därför Ivy Bridge kommer att få överlag högre prestanda än vad som är vanligt av att krympa en processor till en ny tillverkningsteknik.

Prestandaoptimeringar och Turbo Boost

Processorkärnorna är till stora delar identiska med tidigare, men många små ändringar gömmer sig där, vilket resulterar i många små förbättringar – alla bäckar små. Intel har optimerat prestandan när en tråd används, genom att ändra om i den interna strukturen för schemaläggaren för flertrådstekniken Hyper-threading. Det här gör att när endast en kärna behöver arbeta med en tråd istället för två, så kommer fler resurser finnas tillgängligt än med Sandy Bridge. Det här bör alltså leda till högre prestanda när endast en tråd används.

De ska även ha fördubblat omsättningen i processorns flyttals/heltalsdividerare, men denna skillnad kommer främst att märkas av i flyttalstunga beräkningar som är mer vanliga på servermarknaden än konsumentmarknaden. Prestandaökningen på samma klockfrekvens är inte jättestor och ibland till och med icke-existerande. Men de applikationer som drar nytta av optimeringarna i arkitekturen bör få ett lyft på runt 4 – 6 procent vid samma klockfrekvens som Sandy Bridge. Den stora skillnaden ska dock inte ligga här enligt Intel, utan deras Turbo Boost-teknik ska vara effektivare än någonsin.

Det är intressant att Core i7-2700K som ersätts av Core i7-3770K har exakt samma specifikationer sett till kärnor, Hyper-threading, klockfrekvenser och cacheminne. Vad som egentligen står ut är den nya Core i7-3770K är HD 4000-grafiken. Trots detta så ska den sistnämna prestera upp till 10 procent bättre, dels tack vare optimeringarna i arkitekturen vi tog upp ovan, men till större del då Turbo Boost fungerar mycket mer frekvent än tidigare. Samtliga Ivy Bridge-processorer bör väldigt sällan arbeta på sin basfrekvens, utan nästan konstant kunna arbeta i sin turbofrekvens.

Förbättrad minneskontroller med Power Gating

Power Gating är en teknik Intel för introducerade med deras Nehalemarkitektur, och går ut på att istället för att klocka ned och sänka spänningen på en viss del av processorn så stänger man helt av den. Vad man gör är i princip att lägga en slinga transistrer runt den del man vill kunna stänga av, för att helt enkelt strypa strömtillförseln.

Sandy Bridge introducerade Power Gating på i princip alla delar i processorn, förutom minneskontrollern – det här ändrar Ivy Bridge på. Det innebär också att mer eller mindre varje del i processorn faktiskt går att stänga av helt och hållet vilket i sin tur kommer leda till extra strömbesparingar, speciellt vid lägre belastning och vila.

2 667 MHz är ett tryckfel, upp till 2 800 MHz är det som gäller

Förutom att ha lagt till Power Gating på minneskontrollern, har Intel förbättrat minneskontrollern på annat håll. Intel har ökat standarfrekvensen som de officiellt utlovar ska fungera, från 1 333 MHz till 1 600 MHz. Sett till överklockning finns det även avsevärt mycket större svängrum än tidigare. Sandy Bridge hade bara stöd för upp till 2 133 MHz, plus den lilla bit man kunde röra BCLK-frekvensen. Nu finns överklockningsstöd upp till 2 800 MHz och det går även att överklocka minnen i steg av 200 MHz. För att hålla sig till JEDEC:s standard så finns fortfarande möjligheten att öka minnesfrekvensen i steg av 266 MHz kvar.

Vad som kommer påverka mest bärbara datorer, är det nya stödet för DDR3L. Vanliga DDR3-minnen är specificerade till en spänning på 1,5V, medan DDR3L i grunden är exakt samma standard fast med en lägre spänning på 1,35V. Det här betyder att OEM-tillverkare kommer kunna utrusta bärbara datorer med störmsnålare minnen, för lägre strömförbrukning och därmed längre batteritid. DDR3L-minnen dra runt 15 procent mindre ström än motsvarande DDR3 på samma klockfrekvens.