Processorkriget fortsätter i allra högsta grad efter att AMD har släppt sin Athlon XP serie, men Intel är fortfarande de enda med en processor på 2,0 Ghz klockfrekvens. Skillnaden i klockfrekvens är Intels största trumfkort mot AMD som har 1,6 Ghz klockfrekvens på deras för tillfället snabbaste processor (Athlon XP 1900+).
Hur mycket effekt detta har på försäljningen kan man tydligt se på AMDs nya märkningssystem. Frågan är då om det verkligen skiljer så mycket i prestanda som klockfrekvensen påstår. Vi har som första steg i svaret på denna fråga tagit en närmare titt på Intels flaggskepp, Intel Pentium 4 2.0Ghz.
Många frågar sig just hur Intel har lyckats få upp sin Pentium 4 processor i så höga hastigheter som 2.0Ghz. Det var ju inte mer än drygt ett år sedan när AMD slog Intel på fingrarna genom att komma först över 1.0Ghz (även om det bara skiljde några dagar mellan releasen av 1.0Ghz modellerna av Athlon och Pentium 3). Men Intel hade mycket stora svårigheter med att få tillräckligt många chip som verkligen klarade av 1.0Ghz, AMD hade inte samma problem utan deras Athlon 1.0Ghz var mer lättåtkomlig i affärer osv.
Anledningen till detta var helt enkelt att Intel Pentium 3 coren inte kunde klara av mycket högre hastigheter. Intel försökte släppa en 1.13Ghz modell av Pentium 3 Coppermine men den drogs tillbaka efter att flera internetsajter som Tomshardware, Hardocp och Anandtech haft stora problem med processorn. Den var inte stabil och klarade helt enkelt inte en så hög klockfrekvens.
Intel förstod att det inte fanns någon möjlighet för dem att fortsätta använda sig av deras 0.18mircons Pentium 3 arkitektur i högre hastigheter och beslöt sig för att koncentrera sig på deras nya NetBurst-arkitektur. Den första IA-32 processorn som skulle använda sig av denna mikroarkitektur var just Pentium 4.
Eftersom deras Pentium 3 kärna inte kunde klara högre klockfrekvenser med dess 0.18microns tillverkning och Intel inte hade någon möjlighet att massproducera 0.13microns processorer för tillfället så var den nya NetBurst-arkitekturen tvungen att gå runt problemet på annat sätt.
För att man ska förstå vad det hela går ut på behöver vi först förklara vad IPC är för något.
IPC är en förkortning av ” Instructions Per Clock” och det är ett värde på hur många instruktioner en processor kan utföra för varje klockcykel.
Detta grusar alltså alla tankar om att processorns klockfrekvens skulle vara det enda som avgör prestandan. Om man slår ihop det hela till en formel skulle det se ut ungefär såhär.
 |
Det betyder alltså att en processor som t.ex jobbar i 1.5Ghz med ett IPC-värde på 2.5 inte har bättre prestanda än vad en 1.0Ghz processor med ett IPC-värde på 4.0. Det är precis likadant på andra hållet, det behöver inte vara en snabbare processor bara för den har högre IPC-värde det beror på skillnaden i klockfrekvens. Det går alltså inte att räkna ut prestandan om man inte använder sig av både och.
Detta har inte varit något större problem innan eftersom AMD och Intel har använt sig av liknande IPC-värden vilket gjorde klockfrekvensen ett bra val som jämförelse på processorernas prestanda.
Men det fungerar inte längre att jämföra t.ex en Intel Pentium 4 2.0Ghz med en Athlon XP 1900+ (1.6Ghz). Eftersom Intel medvetet har utvecklat NetBurst arkitekturen så att Pentium 4 klarar färre instruktioner per klockcykel (Lägre IPC värde).
Även om det låter som ett väldigt konstigt beslut så finns det såklart en tanke med det hela. Tanken är den att när processorn inte behöver göra lika mycket jobb per klockfrekvens då kan den skala upp i mycket högra klockfrekvenser istället. Teoretiskt sett ska man i längden mer än väl kunna uppväga prestandaförlusten per klockcykel genom möjligheten att köra i mycket högre klockfrekvens. Men det är en bit kvar innan Intel verkligen får se om deras beslut var det rätta eftersom NetBurst-arkitekturen måste sträcka sig en bra bit över 2.0Ghz i klockfrekvens innan de verkligen kan tjäna på sin ‘Hyper Pipelined Technology’.
Vi går nu vidare med mer information om Intels NetBurst-arkitektur och dess egenskaper.
