Iriver H10

Sedär, nu var det dags igen. NordicHardware testar MP3-spelare och denna gång är det Iriver H10 som synas ordentligt i sömmarna. Kan iRivers senaste skapelse leva upp till de förväntningar vi fick efter dess lanseringen på CES?

Jaha, ni slipper inte mig även fast ni kanske vill det. Återigen är det dags för en MP3-spelarrecension på NordicHardware och denna gång är det av lite intressantare karaktär än den förra. Iriver har aldrig gjort den dålig produkt i mina ögon och därför är många väldigt spända på att se vad de har hittat på denna gång. Nu rör det sig inte om en spelare i mängden heller, detta är Irivers första spelare i det kanske hetaste segmentet idag.

Mini-HDD spelare tror jag kommer vara det som ligger på mångas önskelistor detta år. Storleken av en flashspelare men nästan lika mycket plats som en biffig hårddiskspelare, det låter väl underbart? Tyvärr ligger oftast prislappen närmare hårddisk hållet än flash-hållet men det kommer justeras vartefter det kommer mer kombattanter på marknaden.

Väl mött och trevlig läsning.

H10 har lite tunt ljudstöd och det är faktiskt lite konstigt eftersom de tidigare modellerna har haft bra ljudstöd. Det är trots allt en del som använder sig av OGG-formatet. Nåja, vi får väl vältra oss i den ytterst läckra färgdisplayen som spännar 1.5 tum och kan visa 260 000 olika färger, jag räknade alla färger och fick bara ihop 258 975 färger, men det duger.

Batteriet är löstagbart men ändå uppladdningsbart via USB. Detta är enligt mig den ultimata batterilösningen på en MP3-spelare. MP3-spelare med vanliga löstagbara AA/AAA batterier går oftast inte att ladda genom USB, de med inbyggt batteri som går att ladda över USB har oftast inte löstagbart batteri. Iriver har kombinerat det bästa av två världar. Det kommer att släppas extrabatterier i sinom tid, har dock inga prisuppgifter på dem. En laddare för bara batterier vore önskvärt, kanske kommer. 12 timmar är en normal livslängd för en MP3-spelare anno 2004/2005, med den låga vikten och storleken i åtanke så är detta ett mycket bra värde.

Storleken ja, yttermåtten är ganska så lika med ett cigarettpaket, fast bra mycket tunnare. Finns faktiskt många flashspelare som är större eller åtminstone lika stora som H10 och rymmer då bara en tiondel av H10. Tunnheten gör spelaren underbar, passar i skjortfickan eller i den ack så tajta jeansfickan.

Vad är med i kartongen?
Alla spelare av klass har givetvis ett högklassigt utrustningspaket och med tanke på kartongens vikt och storlek så misstänker vi att Iriver har detta.

Jag måste bara få anmärka på något så trivialt som kartongen, Iriver har alltid haft rätt läckra och (om nu möjligt) ganska avancerade kartonger. På något sätt andas den stilrena layouten kvalitet, inbillning kanske, men jag tycker så. Jaja, som alltid börjar vi med att slänga ett öga på väskan, eller jag vill hellre kalla det spelarskydd i detta fall. Detta är ingen väska, det är en kroppskondom för MP3-spelare. Bra eller dåligt? Snygg är den definitivt inte, men ruggigt funktionell. Stötar och vassa ting klarar den med glans men tyvärr finns det inget som helst skydd för displayen så man får passa sig för repor där. Den har en bältesclip på baksidan.

USB-kabeln som följer med H10 är nog den märkvärdigaste jag skådat. Det är en vanlig stor USB-hane i ena änden och två andra lustiga kontakter i den andra. Nummer ett är Irivers superspecialkontakt som är inkompatibel med allt annat på marknaden. Passar i botten på H10 och på självaste kontakten finns det små krokar som hakar fast i H10 och du får inte loss den om du inte trycker på knapparna på sidan. Nummer två är ingången för transformatorn, den är till för att du ska kunna ladda batteriet utan dator. Jag undrar fortfarande om det inte hade varit så mycket bättre med ett mini USB-jack och en vanlig ingång för 5V transingar.

Transformatorn är av standardtyp och har 1 meter kabel, 5 volt utspänning.

Hörlurarna: Lurarna som hänger med har vi sett med alla tidigare Irivermodeller utom N10 som hade lite läckrare grejer. Jag tar då helt enkelt den gamla lur-recensionen så bli inte förvånad om du känner igen dig.

Specifikationer:
Iriver H10 hörlurar.
Frekvensomfång:	18 – 20 000 Hz
THD: (Total Harmonic Distorsion)	< 1 %
SPL: (Sound Pressure Level)	125 dB
Sladdlängd:	1 meter
Impedans:	32 Ohm

Modellen finns att köpa ute i handeln så det är inte tal om någon specialproducerad lur bara för Iriver. För den som är intresserad heter just denna lur Sennheiser MX400 och kostar i handeln cirka 200 kr. Första saken som slog mig är att det är små, väldigt korta och de ser diskreta ut när det väl sitter på plats. De är tillverkade helt i plast, föga förvånande då vikten måste hållas nere. Komforten är skaplig, de kan skava lite då delen man har i örat är helt symmetrisk och passformen är inte helt perfekt. De sitter i alla fall still och ramlar inte ut i första taget. De medföljande öronkuddarna träs på ganska enkelt, de trillar lika lätt av och det hände fler än en gång att kudden satt kvar i örat när man tog ut luren. Hursomhelst blir snäckorna lite större och mjukare med kuddarna på, det slöt bättre om och lurarna satt som gjutna i örat. Kabeln är utformad så att ena snäckan får en längre sladd så den kan dras runt nacken och sen in i örat. Den bästa lösningen enligt mig då man slipper ha sladden hängande runt halsen och det ser mycket diskretare ut om man kan gömma sladden bakom nacken.

Ljudet är ändå det mest väsentliga när det väl kommer till kritan. Det har Sennheiser verkligen lyckats med och gjort ett par lurar med lagom av allt. Basen är acceptabel och de högre frekvenserna får högt betyg. Högt ljudtryck är inget problem, distorsionen kommer inte förrän vid de högsta volymstegen. Beror givetvis på vilken typ av musik som du lyssnar på men lite halvhård heavy metal är inget problem.

Men nu är det så att H10 kan SÅ mycket mer bara du byter lurar. Iriver har alltid haft riktigt bra ljud och hög uteffekt i deras spelare så att inte köpa ett par nya örondon är som att åka Subaru Impreza med däck från din mormors gamla Amazon. Jag körde med mina Shure E2c och har du råd, köp sådana. Eller åtminstone köp Sonys Ex71-lurar.

Iriver H10 är en liten spelare, i alla fall med tanke på att man kan klämma in runt 60 skivor på hårddisken. De skivorna är inpackade i ett mörkblått (finns fler färger) stålskal som andas kvalitet och byggkvalitet lång väg. Risk för repor finns men då kan man använda den inte alltför vackra silikonväskan.

Den underbara färgdisplayen pryder framsidan av displayen tillsammans med den läckra touchpaden. Äkta laptopkänsla på touchpaden förövrigt, skulle inte förvåna mig om det är Synaptics som står bakom den, vågar inte skruva upp och kika efter direkt. Mellan dessa två sitter det två knappar som du kommer använda mycket flitigt.

Den till höger är “OK”-knappen och används för att välja låtar och helt enkelt acceptera det du gör, sköter även lite equalizerlägen när du sitter i spelarläget. Knappen till vänster är MP3-spelarens motsvarighet till backspace, den både ser ut och fungerar på samma sätt. Den tar dig bakåt i menyerna helt enkelt. Tyvärr är de inte gjorda i det läckra chassistålet men i skaplig plast.

På den högra sidan av displayen sitter det tre knappar som styr tre huvudfunktioner, play/pause och framåt/bakåtspolning. De tre tillsammans med de två knapparna på framsidan och med lite ackompanjemang från en touchpad gör detta till en oslagbar kombination av enkelhet och ändå kraftfull navigation. Till vänster om displayen är det bara en endaste knappt och den sätter på spelaren. Sidorna är gjorda i stenhård plast och så är även knapparna. Det gör inte så mycket att dessa inte är i samma aluminium som front och baksida, plast bryter upp designen lite och eftersom Iriver valt en såpass grov plast så märks det knappt att det inte är metall.

Över gaveln inhyser en hold-knapp för att låsa spelaren så det inte går att fippla upp ljudet till max eller byta låt av misstag när den ligger i fickan. Mitt i sitter ett uttag för fjärrkontroll, det fanns ingen sådan i kartongen men kommer att gå att köpa löst lite senare, håll koll i Irivers forum för skvaller och nyheter angående tillbehör. Längst ut sitter en vanlig 3.5mm-kontakt för hörlurar.

På understa gaveln under sitter det en specialkontakt alá Iriver, har inte sett någonting som liknar detta förutom möjligtvis på iAudio M3. Du kan med andra ord inte använda vanliga USB-mini kablar utan det är den medföljande som gäller. Detta är garanterat för att det ska bli lättare att använda vaggan (som du får köpa löst senare). Det ska bara vara att trycka ner H10 utan nått passande och måttande, jobbigt om du absolut inte tänkt att använda vaggan men bra om du tänkt att köpa en sån.

Baksidan är skapligt slät med bara två fula klistermärken uppe i hörnet, lätta att pilla bort som tur är. Batteriet hittar vi även här, går att klicka bort och byta ut. Det är denna konstruktion som är den överlägset bästa, ladda via USB men ändå vara utbytbart.

Skärm:
Färgskärm är morgondagens melodi i MP3-spelare, det kan vi fastslå. Jag tycker konstigt att vi inte sett fler efter testet i somras av Iriver iFP-1090-spelaren. Betänkt att du får en mobiltelefon med färgskärm och kamera för runt 1000 spänn, då är det väl inte helt fel tänkt att fler MP3-spelare under 2000kr också borde ha färgskärmar nu?

Nåja, denna skärm är hursomhelst en riktigt liten sötsak med överhängande blått som färgprofil. Det är en mycket bra färg, titta bara på vilka färger som används i Windows XP, det är faktiskt inte av slump det är blått i XP utan det finns ergonomiska undersökningar bakom färgen. Storleken på skärmen är bra anpassad till övriga storleken på spelaren och

Ja, dags för oss att knalla vidare. Hantering och handhavande på nästa sida.

Menysystem:
Färgskärm och touchnavigering gör mer än vad man kan tro för användarvänligheten på en MP3-spelare. Touchpaden gör att det går fort att ta sig runt i djupa och långa spellistor eller menyer och färgskärmen hjälper till med navigering och till viss del igenkänning om vart man är någonstans. Används på H10 flitigt, är färgtonerna lila så är du troligtvis i radioläge och är det windowsblått så är det MP3-uppspelning.

Vid första påslagningen kan man tycka att H10 tar lite väl mycket tid på sig att skanna hela hårddisken, vilket den måste göra innan man kan börja lyssna på musik. Som tur är så stänger man aldrig av H10 på riktigt utan man lägger den i viloläge, från viloläge till “ready to go”-läge tar bara en sekund. Nu kanske du tror att den ligger och suger massa ström trots att du “stängt av den” men det är faktiskt inte riktigt sant, stänger du av den helt och hållet (aka ta loss batteriet) så går det åt mer ström för första skanningen av låtar än att låta den ligga i viloläge. Hursomhelst, huvudmenyn har sju sektioner. Music, Radio, Record, Photo, Text, Browse och Settings. Ter sig rätt självklart vad som finns under varje kategori.

I inställningsmenyerna och i browseläget kan du se sju alternativ/album i taget och du tar dig lätt framåt i listan med touchpaden. Det funkar helt enkelt skitbra och jag kan inte hitta något att klaga på. Layouten på Radio/MP3 och inspelningsdelen är också klockren med mycket mellanrum mellan sakerna men allting som man vill veta ryms ändå. Färgerna används bra överallt och du har till och med en klocka längst upp på skärmen.

Mjukvara:

På den medföljande skivan hittar vi ett praktexempel på bloatware. Iriver plus är fult, rätt onödigt och operativsystemsberoende och en redig kopia på iTunes. Men visst, det gör vad det ska även om det är aningen överflödigt då jag föredrar att använda H10 såsom man ska göra, drag’n’drop med utforskaren. Jag är inte mannen som använder spellistor så jag behöver inte ha detta program egentligen men eftersom programmet gör precis vad det är tänkt för så kan jag inte klandra det.

Sista testet som är kvar är ett litet överföringstest där vi kommer jämföra
mot de tidigare spelarna som vi har haft i testlabbet.

Nu har vi kommit fram till att testa överföringshastigheter. Jag kommer köra
ett test där jag har en mapp som är exakt 110MB stor. Tidtagningen
kommer att ske med vanligt stoppur. Till testet
använder jag mig av ett USB2 PCI-kort från Adaptec. Precis samma test utförde
jag på de förra spelarna så jag tar med dem som referens.

I jämförelse med en flashspelare så ser vi att H10 är betydligt snabbare, de stora hårddisk-spelarna låg på betydligt mer men jag tycker att denna siffra är ganska så lagom, en låt på ungefär två-tre sekunder är acceptabelt.

Då var vi klara då med recensionen av Iriver H10. Vad tycks om den då? Jo, detta kan mycket väl vara den bästa MP3-spelaren som har gjorts hitintills. Den har ingen negativ punkt om man ser till funktion, handhavande eller tillbehör. Möjligtvis lite för mycket saker som går att köpa till som tillbehör och inte följer med som standard, men det kan jag leva med sålänge spelaren i sig fungerar så klockrent. Priset sticker kanske lite i ögonen men med tanke på att du får 5GB, färgskärm och en läcker design så tycker jag att det är ganska så skäligt pris. Framförallt med tanke på vad du får ge för en iPod mini eller en Creative ZEN micro, du behöver lägga ut 400kr till för att byta upp (observera ordet upp) dig från iPod mini till H10 och för 700kr till så får du en H10 istället för en ZEN. Det är det fasiken värt.

Vem ska ha denna maskin då? I princip alla som vill ha lite klass på sina saker och tycker att flashbaserade spelare inte rymmer musiksamlingen och sen givetvis för den som vill ha läckrast grejer i kvarteret.