MEIZU E2

Då var det återigen dags för en MP3-spelare att testas på NordicHardware och det lagom till den pågående julhandeln. MEIZU E2 är det som får bekänna färg och hur den klarar av trycket får du reda på i vår senaste recension.

MP3-spelare: Aldrig förr har de varit så populära som nu. Nu när den är
utnämnd till årets julklapp och allt så vore det tjänstefel att inte testa de
senaste spelarna på marknaden. Efterfrågan på MP3-spelare märks även utanför
Internet, jag har sett två stycken tidningar som enbart inriktar sig på att
testa just MP3-spelare och de kommer ut sex gånger om året. Jag tycker givetvis
att detta är riktigt kul då portabel musik är min lilla fetisch.

Denna gång är
det bara en spelare som ska in för drabbning i testlabbet. Denna gång är det en
sprillans ny spelare som precis har äntrat svensk territorium tillsammans med
sin lika färska tillverkare, MEIZU. Nu ska vi inte spilla mer tid, dags för lite testning!

MEIZU är ett helt nytt företag i Sverige som än så länge har tre stycken spelare
i deras sortiment. Den droppformade M1 och sen de två till exteriören likadana
E2 och ME. I NordicHardware’s labb ligger för tillfället en E2:a inne för
drabbning. MEIZU E2’s främsta egenskaper är den nätta storleken och den enligt
tillverkaren avancerade chipstekniken från Sigmatel som tar hand om ljudet. Hur
det ligger till på den fronten återstår att se.

E2 har bara stöd för två olika musikformat med denna firmware, det borde inte
vara helt omöjligt att implementera fler musikformat i framtiden med tanke på
att de bytt ut hela det grafiska gränssnittet i den firmwaren jag har fått på
min maskin. Kan ta det på en gång, den firmwaren som jag har fått i min spelare
heter 4.001 och har då ett helt nytt gränssnitt och ska enligt MEIZU finnas att
hämta på deras hemsida när den recension kommer online. Så du som redan äger en
E2 ska omedelbums hämta hem denna nya firmware. Nåväl, mitt testexemplar har
512MB inbyggt flashminne men för den som kräver mer är det bara att hala upp 600
spänn till så får du en 1GB spelare, behöver du inte ens 512MB finns det även en
256MB modell som kostar runt 1700kr.

Displayen är förhållandevis stor om man ser till den totala storleken på
spelaren i övrigt men det roligaste med den är nog att man kan variera
bakgrundsljuset i hela 999 olika nyanser, precis såsom vi kan se på iAudio4 fast
denna gång med betydligt fler nyanser. Batteritiden är angiven till 18 timmar
fast medföljande batteri dog vid en 15 timmars lyssning, mitt eget Duracell
kvalitetsbatteri höll en timme längre så det är ingen fantasisiffra med 18
timmar på ett litet AAA-batteri.USB2 är värt att anmärka, likaså är ljudchipen
värda att nämnas då de är gjorde av välrenommerade Sigmatel och det tillsammans
med den höga uteffekten borgar för en god ljudupplevelse.

Storleken är inget den behöver skämmas för, detta är en verkligt liten
spelare som jag inte har några problem med att gömma i skjortfickan eller
liknande. Den nätta vikten gör mig inte heller direkt besvärad när spelaren
hänger löst och ledigt runt halsen i den medföljande bärremmen.

Vad är med i kartongen?
Ingen riktig spelare utan ett riktigt utrustningspaket, vi ska ta oss en
djupdykning ner i den svarta kartongen och se vad som gömmer sig där.

Väskan som följer med är i mina ögon bara skyddsplast för spelaren i sig, den
förhöjer inte designen eller ökar ergonomin utan den är till för att skydda mot
repor. Påminner om ett såkallat “SnakeSkin” som man har till mobiltelefoner som
man är lite extra rädd om. Hursomhelst sitter väskan slimmat och snyggt och man
kommer åt alla knappar lätt, skyddar mycket bra mot nycklar och växelmynt som
man har i fickan.

Eftersom E2 inte har någon inbyggd USB-kontakt alá Jens Of Sweden så får man
använda USB-kabel. MEIZU har skickat med en ordinär USB-kabel på cirka en meter
och sen en liten kontakt på en cm som är betydligt mycket smidigare än en kabel.
I lådan ligger även en liten Line In-kabel så man kan spela in från valfri
ljudkälla med 3.5 mm utgång.

Halsremmen som skickas med är plastbelagt silverfärgat tygsnöre, kanske inte
så exklusivt men det fyller sin funktion. Infästning mot spelaren är en vanlig
cylinder som skruvas isär och sen sitter det en snodd längst ut som snos runt
spelarens “snoddhål”.

Hörlurarna:


Enligt MEIZU så har de lagt ner extra krut på att få fram ett par fullgoda lurar
så att man inte behöver springa och köpa ett par riktiga lurar det första man
gör utan det ska gå att använda medföljande lurar direkt ur kartong och ändå få
ut maximalt av spelaren.

Specifikationer:
MEIZU E2 hörlurar (PT650)
Frekvensomfång:	18 – 20 000 Hz
THD: (Total Harmonic Distorsion)	< 1 %
SPL: (Sound Pressure Level)	125 dB
Sladdlängd:	1.4 meter
Impedans:	32 Ohm

Börjar vi på det yttre så kan se att precis under
där sladden delar sig till två så sitter det ett clip för att få sladden att
hänga jäms med tröjan och inte hänga och slänga sådär som hörlurssladdar har en
tendens att göra, den går även att plocka bort om man inte tycker att den är
något att ha. Precis under sitter det en mycket slimmad volymkontroll, jag lade
faktiskt inte märke till den först efter att jag fotat klart allt och skulle
plocka ihop allt. Hursomhelst är det inte en traditionell volymkontroll med ett
hjul som man snurrar på, de tänkt till lite och satt en skjutregel i sladdens
riktning. Blir riktigt snyggt och slimmat måste jag faktiskt säga. Självaste
lurarna är inget märkvärdigt utan är skrämmande lika Sennheiserlurar och är helt
symmetriska.

Ljudet då, det som trots allt nog är det viktigaste när vi pratar hörlurar.
Det är bra, men inte riktigt bra. Jag må vara kräsen då jag själv sitter på
Shurelurar men jag tycker inte att dessa lurar gör så att E2 kan släppa lös
ordentligt. Ljudet är riktigt klart men det saknas lite stuns där nere,
diskanten får gå men det kan alltid bli bättre. Nåvål, PT650 är ljusår bättre än
många andra medföljande lurar men jag tycker fortfarande att man ska köpa ett
par ordentliga grejer. Koss the plug tycker jag är riktigt prisvärda men passar
kanske inte alla. Shure E2c som jag personligen kör med kan jag rekommendera
skarpt men kostar nog lite i överkant för de flesta.

Över till en liten redogörelse för hur själva spelaren fungerar och ser
ut.

MEIZU E2 har små yttermått och har ett chassi som är gjort helt i metall. Själva
utformningen är ytterst ordinär, rektangelformad med avrundade hörn och
ingen detalj som skiljer sig från mängden. Flickvännen trodde att det var en
tändare jag hade fått på posten men så är ju inte riktigt fallet. Den minimala
vikten gör det faktiskt lite svårt att tro att spelaren är helt gjord i metall
men enligt mina vetenskapliga biltester och avancerade tappundersökningar kan
jag fastställa att det är ett metallskal utan någon som helst tvekan.

Fronten inhyser en lagom stor display med alldeles för många bakgrundsfärger
och en liten joystick som vi känner igen från många andra spelare på marknaden.
Det finns fem tryckzoner varav fyra är höger, vänster, uppåt och neråt. Dessa
sköter ganska så logiskt volym och spolning mellan och inne i låtarna. Trycker
du knappen rakt in kommer du antingen till menysystemet eller till en låtlista
beroende på hur länge du håller knappen inne.

På den vänstra långsidan sitter det tre stycken ovala knappar som fyller
varsin funktion, den närmast hörlursutgångarna sköter avstängning och play/pause,
den i mitten har hand om equalizerläge och sen kan man byta till
radio/inspelning/line in med den knappen. Den längst ut är inspelningsknapp och
sköter även olika spellägen. Knapparna är små och de är ganska tröga vilket gör
det svårt att trycka in dem utan att man har haft för avsikt att göra det,
knapplåset känns ibland lite överflödigt. Även knapparna är gjorda i metall som
spelaren i övrigt, ger ett gott kvalitetsintryck.

Vänder vi på spelaren hittar vi inte så mycket mer roligt än ett hold-reglage
och alla specifikationer på spelaren. Inget mer att orda om.

På den övre gaveln hittar vi först och främst en liten urholkning för
nyckelsnöre, eget eller medföljande passar bra. Bredvid sitter det två 3.5 mm-kontakter. Den ena är rätt så självklart till för att koppla in hörlurar. Den
andra är för att Line In-kabeln så man kan spela in från bästa vännens
MP3-spelare eller kanske från en stationär stereoenhet.

På den undre gaveln sitter det en USB-kontakt gömd under ett litet gummiskydd
som är aningen sladdrigt, såklart är det mini-USB som gäller här. Till vänster sitter det
en liten lucka som går att skjuta åt sidan, under där hittar vi ett AAA-batteri
som driver hela maskineriet. Aningen skör lucka men så länge den är stängd så
ska den inte gå att ha sönder utan vidare.

Skärm:
Displayen är en färgglad rackare på 128 x 64 pixlar och sitter i en liten
silverfärgad ram mitt i spelaren. Det mest anmärkningsvärda med skärmen är att
den kan byta fäger i 999 olika nyanser, man kan själv ställa in vilka färger som
ska visas beroende på var man är på spelaren, det går även att få ljuset att
ändras så fort du bara trycker på en knapp men det tycker jag bara går en på
nerverna. Det går att justera kontrasten i tio lägen så att få displayen läsbar
även under starkt solljus är inget problem. Storleken är okej för att vara en
såpass liten i spelare i övrigt, allting som man kan tänkas vilja se får
faktiskt plats på skärmen samtidigt.

Handhavande av spelaren, det är viktigt om man ska trivas med spelaren under
en längre tid och detta kommer jag gå igenom på följande sida.

Menysystem:
Lagom till testningen av denna spelare så har MEIZU släppt ett helt nytt
grafiskt interface till E2-spelaren så du som eventuellt redan äger ett exemplar
ska inte bli så konfunderad över varför inte mina bilder stämmer överens med vad
ni är vana vid. Som jag sagt tidigare så ska det bara vara att tanka hem denna
nya firmware direkt från deras sida i samband med att denna recension
publiceras.

Vi välkomnas av en liten kort skanning av filerna på spelarna och kastas
direkt in i MP3-spelarläget eller vad för läge man spelade på sist man stängde
av spelaren. Upplägget är mycket logiskt och det går även att stänga av och ta
bort information som man inte vill ha. Om man tycker det är överflödigt med alla menyer, kan man välja att enbart se titeln på låten. Som på alla andra MP3-spelare av klass så går det att
konfigurera displayen och upplägget på det mesta in i minsta detalj, hastigheten
som låttitlar far fram och kontrasten på bokstäverna är lite av vad vi kan finna
i inställningsmenyn.

Radio och inspelningsdelen är mycket logiskt upplagda, ingen risk att man går
om intet när man försöker lära sig att spela in musik på E2. Allting känns kort
och gott mycket logiskt och smart upplagt. Menynavigation sköts lätt med bara
joysticken och som sagt finns det mycket roliga inställningar för både display
och ljudet. Värt att nämnas är att man klämt in sju olika equalizerlägen varav ett
är helt användarkonfigurerbart.

Mjukvara:

På den medföljande CD finns det två stycken program. Det första är ett
mycket enkelt program som kopplar upp sig mot Internet, kollar om det finns ny
firmware. Finns det en ny så läggs den automatiskt in på spelaren om den är
inkopplad. Enklare kan det inte bli. Det andra programmet som följer med är ett
logodesignerprogram. Det sköna med det programmet är att det är helt på
koreanska så varenda tecken består av ett “?”-tecken. Svårtydligt och absolut värdelöst
program att skicka med eftersom man inte ens vet hur man ska stänga av
programmet, sen ser inte jag riktigt nöjet i att rita nya logotyper med ett
paintliknande program, så fint blir det faktiskt inte.

Sista testet som är kvar är ett litet överföringstest där vi kommer jämföra
mot de tidigare spelarna som vi har haft i testlabbet.

Nu har vi kommit fram till att testa överföringshastigheter. Jag kommer
köra två test, första testet är en stycke hemsida i mapp på exakt 110MB. Tidtagningen
kommer att ske med vanligt stoppur. Andra testet är hur låg tid
det tar att fylla hela minnet, jag har då musik i mappar
som är exakt så stora som minnet är på respektive spelare. Till testet
använder jag mig av ett USB2 PCI-kort från Adaptec. Precis samma test utförde
jag på de förra spelarna så jag tar med dem som referens, står inom kursiverad
text.

Som ni ser så gör USB2 sitt till för att öka hastigheten gentemot de andra
spelarna, det är en fördubbling av hastigheten i jämförelse med de andra
spelarna och i nått fall så är det till och med mer än så. USB2 vill jag se på
varenda high-end flashspelare nästa år.

En slutsats skulle sitta rätt fint nu, finns att läsa på nästa blad.

Denna singelrecension har nu nått sitt slut och MEIZU E2 kan ta en lättnads
suck. Den har klarat det mesta med bravur. Med priset i baktanke så har den alla
funktioner man kan vänta sig och lite därtill. Ljudet är riktigt bra men inte av
absolut högsta klass, kan tilläggas att det bara är monolith som enligt mig har
hållit högsta klass när det gäller ljudet. Lurarna som följer med är helt okej
trots att E2 inte kan sträcka ut sina vingar helt med dem, kräver lite vassare
grejer. Det lilla som är negativt med E2 är att det är vanliga batterier som
används så man kan inte ladda spelaren via USB utan när batteriet tar slut så är
det bara att stoppa in ett nytt, sen hade man kanske kunna ha önskat sig en inbyggd
USB-kontakt.

Rekommenderar denna spelare till i princip alla som är ute efter en prisvärd
512MB spelare och som har ergonomi och ljud som högsta prioritet.