MSI Master Overclocking Arena 2009

Tidigare i höst annordnade MSI en överklockningsfinal i Peking, Kina, med flera av världens bästa överklockare på plats. Vår utsände Jonas Klar fanns också på plats och dokumenterade både tävlingen och överklockningscirkusen i helhet.

Överklockning är något som från början ansågs att vara i det närmaste svart magi, men så sakteliga har överklockningskonsten utvecklats till ett kraftfullt verktyg för marknadsföring, vilket de olika komponenttillverkarna tagit vara på. ASUS måste anses ha varit först med sitt Advanced Overclocking Championship, Gigabyte följde efter med sitt Gigabyte Open Overclocking Championship och bara några veckor efter att den första världsfinalen i GOOC höll MSI sin motsvarighet, MSI Master Overclocking Arena. Dessa första upplagor för både MSI och Gigabyte hölls under fjolårshösten, Gigabyte var snabba ut med sin nästa upplaga av GOOC i somras och den 29:e September var det MSI:s tur att arrangera sin årliga “IT-olympiad”, denna gång i Peking, Kina, där vi var på plats.

Om du redan inte gissat dig fram till det kommer vi över de nästkommande sidorna guida dig igenom själva evenemanget, men även lite lustiga detaljer runtom, såsom ovärderliga Holländska fraser man inte klarar sig utan på Schiphol, vad man inte bör göra när man är ute och festar efter tävlingen och liknande. Känsliga läsare ska också varnas då artikeln kan innehålla ovårdat språk och omogna kommentarer, men förhoppningsvis har ni lika roligt som vi hade. Den egentliga rapporten börjar på nästa sida.

Det hela började Torsdagen den 27:e Augusti. En Holländare, Henry “ME4ME” de Kruijf, en i det närmaste Same (norrlänning), Jon “elmor” Sandström och en finne, nämligen undertecknad, Jonas “Mean Machine” Klar. Vilken härlig blandning nationaliteter utvald för att representera Sverige i världsfinalen. Flygrutten var ursprungligen planerad för avfärd kvällen den 28:e, vilket förvisso hade inneburit direktflyg Stockholm – Peking, men att landa på flygplatsen samtidigt som resten av de tävlande redan dragit igång wPrime-delen i tävlingen kändes lite sådär i all ärlighet, vilket gjorde att vi istället fick flyga Stockholm – Amsterdam – Peking istället, fair enough, enda bekymret är att jag verkligen inte känner mig bekväm med flygresor… En blandning bilder från resedagen finner ni nedan.

“Vår” 747:a på Schiphol, Amsterdam

Bilder från själva resan är det ganska sparsmakat med, då resan ur min personliga synpunkt verkligen inte var målet. Det hela blev inte mycket bättre av att piloten på flyget till Amsterdam uppenbarligen var sadist och sa något i stil med “We will shortly be serving you all your last meals before landing at Schiphol Airport”. Vad han förstås menade var att det var det sista vi fick att tugga på under flyget innan landning, men det som flygrädd stackare var det kanske inte vad man ville höra. Vidare tyckte KLM, vilka vi flög med båda sträckorna, att det var jätteroligt med efterrätter märkta med holländska ord och förklarande bilder, exempelvis lärde Jon och jag att “moole” är kvarn, något som underhöll Henry som den holländare han är. Den absoluta höjdpunkten var dock det holländska ordet för träsko, “klompe”. Andra ovärderliga ord inkluderar exempelvis “klant” som betyder “kund” på holländska.

Jon efter sitt “last meal”

Henry “Klompe-klant” de Kruijf

Själva flyget gick utan några som helst problem, möjligen sträckte sig problemen till en stor dos sömnlöshet och till faktumet att Jon fick oväntat mycket publik tack vare sitt filmval under flyget, att kolla på Crank 2 omgiven av ett tjog kineser drog såväl blickar såsom glada kommentarer sinsemellan publiken. Att ha sex på travbanor är förmodligen inte vardagsmat i kinesiska filmer.

Vi landar på Peking International Airport – utan någon som möter oss… Jon utvecklar sitt breda spektra av ansiktsuttryck genom att försöka se förbannad ut.

Bildtexten ovan säger egentligen allting. Efter ett problemfritt flyg, en del värmekameror, pass- och visum-kontroller kommer vi äntligen ut till utgångarna, bara för att mötas av absolut ingenting. Efter en kvarts väntande dyker dock MSI-folket upp, bara för att kunna ingen till väldigt begränsad engelska. Vi får dock ordern “Please, come over here to have rest,” för att eskorteras till ett gäng bänkar för att invänta fler tävlande, eller bussen vi ska åka med. Ingetdera dyker dock upp och efter att ha “vilat” i en timme sätts vi i en taxi och skickas iväg mot hotellet för check-in.

Olympic Sports Centre Hotel

Lobbyn i densamma

Som tidigare nämnt hade MSI snöat in en smula på termen “IT olympics”, vilket gjorde valet av hotell ganska självklart i all ärlighet. Olympic Sports Centre Hotel föll valet på, ett hotell så gott som något. Hotellet är dessutom beläget väldigt nära arenakomplexet där de riktiga Olympiska Spelen hölls förra året, något hotellet åtminstone inte verkar ha glömt eller sticka under stol med. Jag personligen var mest nöjd över att springa på MSI-representanter som både kunde engelska och visste var vi skulle ta vägen.

Vi kom åtminstone rätt till slut…

En eftermiddag med massage, lunch och lite strosande omkring i Peking senare nådde vi till slut det första delmålet, nämligen den första schemalagda händelsen för helgen; välkomstmiddagen som trots namnet var väldigt informell och utan några som helst presentationer och välkomster, däremot fick vi mat som även bleka västerlänningar som jag själv kan äta. Bilder är det dåligt om från middagen, då jag dessvärre är en sådan som brukar respektera ett visst mått av matro, men nedan finner ni åtminstone en bild utanför Hard Rock Café där middagen hölls.

Jon, Henry, Petri “SF3D” Korhonen (Finland) och Sturla “Stoolman” Haukebø (domare/arrangör) strax innan välkomstmiddagen

Själva middagen medfor som sagt inget speciellt förutom lite mat att mätta våra magar, efter denna begav vi oss tillbaka till hotellet för att få oss en smula sömn innan själva tävlingen. En jetlaggad undertecknad gjorde inte mycket annat än att tacka och ta emot och såg fram emot nästkommande dag.

Tävlingsdagen kom ungefär lika fort som man hann sluta ögonen, väckning 06:30 med avresa från hotellet 07:20 var kanske i all ära lite väl tilltaget, speciellt när MSI:s idé om frukost var en smula okonventionell, nämligen att denna skulle avnjutas på bussen på väg till Shangri-La Hotel där finalen skulle hållas. Nedan ett par bilder på trötta överklockare, dels i lobbyn innan avfärd, dels precis innan påstigning i bussen, där både Jon och Henry ser relativt nöjda och glada ut, ovetandes om McDonalds-frukosten, bestående av lika delar bröd, kött och ägg, som väntar på bussen.

En samling överklockare innan avfärd

Självförtroendet sprudlar

En kortare bussfärd, x antal kväljningar efter äggburgar-frukostfrallan och känslan av Coca Cola (jo, det var drickan till frukosten) mot nyborstade tänder senare, anlände vi vid Shangri-La Hotel. Grand Ballroom i all ära, det mest imponerande var nog trädgården vi passerade på väg till den, bilder på den nedan.

Grand Ballroom – Shangri-La Hotel

Shangri-Las “bakgård”

En vacker trädgård

Väl inne i själva Grand Ballroom möttes vi av en löparbana arrangerad runt en cirkel där överklockarna satt med ryggen ut mot själva banan, ett podium i mitten. Utanför denna löparbana fanns flera “Media Zone” utmärkta, varav en skylt roade mig speciellt, då den var placerad i ett hörn. Eventet var dessutom öppet för allmänheten, vilket gjorde att det fanns ett “Spectator Zone”, placerad framför en stor scen där diverse liveunderhållning såsom frågesport, musikaliska framträdanden och annat hölls. Mer om detta senare.

Tävlingslokalen

Ville från Muropaketti

När vi smält våra frukostar och samtliga lag hittat sina platser var det inte dags för öppningsceremoni, utan utdelning av hårdvara, som självfallet bestod av ett MSI-moderkort i X58 Eclipse SLI, ett N275GTX Lightning och ett 3x2GB-kit OCZ Blade-minnen ekiperade med Elpida BBSE-chip.

Jon som vi är vana att se honom – tre kartonger hårdvara i famnen – Henry håller sig på sitt berömda vis i bakgrunden

Efter hårdvaruutdelningen satte lagen självfallet igång med att rigga upp sina datorer och börja testa inför själva tävlingen, mer om själva upplägget på tävlingen och framförallt fler bilder på nästa sida.

I takt med att förtestandet tog fart började vi rostiga journalister undra lite närmare över det exakta schemat, det enda som låg kvar i mitt minne var att en den första delen, wPrime, var innan själva öppningsceremonin, vilket i sig var lite lustigt, men det gav överklockarna lugn och ro att testa hårdvaran och att avverka hela första delen av tävlingen utan större distraktioner. Schemat finner ni nedan.

Tävlingsdagens schema i sin helhet

Utöver själva hårdvaran hade MSI även tillhandahållit skyddshandskar, något som tillförde en lite humoristisk touch till det hela. Handskarna var nämligen inte formade som vilka handskar som helst, utan som ugnsvantar. Dessa var förstås tänkta att användas vid hantering av flytande kväve, men på plats syntes nog ingen förutom finska laget som använde handskarna, dock inte till kvävehantering…

SF3D med MOA-vantar

Den finska lagandan fångad på bild

Om sanningen ska fram blev det flest bilder på de svenska och finska lagen, då de behändigt nog satt bredvid varandra (danskarna kändes inte lika intressanta, av någon anledning), men jag diskriminerar inte för det, nedan finner ni bilder på en del av de andra lagen, där framförallt det polska teamet alltid får fram bra resultat, med dess radarpar Ryba och Chaos. Även Team Korea såg mycket nöjda ut under uppvärmningsfasen, jag önskar verkligen jag kom ihåg deras nicknames…

Team Poland

Team Korea

Efter dessa bilder tagits gick jag in i en koma som främst gick ut på att ha roligt i tävlingslokalen, själva tävlingen var förvisso intressant att följa med MSI:s live-scoreboard, men som vanligt är distraktionerna ganska många vid event som detta. Främst var det en del vackra damer på scen, men även annat roligt, såsom möjligheten att stjäla flaggor som användes vid den officiella invigningen av tävlingen. Självfallet returnerades flaggan senare, men man har åtminstone aldrig tråkigt med Trouffman.

Isaïe från OC-TV planerar flaggstöld…

…och vi smiter ut genom bakdörren med MOA-flaggan

I sann kinesisk stil hade MSI självfallet tidigare nämnda vackra damer på scen, men för att visa att man inte objektifierar damer hade man även några modeller av det manliga könet. Det ska däremot sägas att damerna som uppträdde hade andra kvalitéer än utseendet, de var faktiskt fruktansvärt bra på att spela musik under sina totalt 4-5 framträdanden under dagen.

Framtida moderkortsmarknadsföring?

Bättre underhållning

Mitt i allt detta roliga pågick dock en tävling, den första delen av tävlingen kändes mest som en uppvärmning från allas sida och i det närmaste avslagen, därav avsaknaden från riktiga action shots. Vi lyckades dock fånga det svenska teamet och i synnerhet en poserande elmor in action under de tidiga faserna av tävlingen.

I brist på träskor som maskotar för Team Holland, förlåt, Team Sweden hade Jon valt att ta med sin älg som uppenbarligen bar med sig en del tur. Hur stor del älgen hade i det hela är svårt att spekulera om, men efter en hård förmiddags överklockande var Sverige på topp i wPrime, tätt följt av USA 2. Top-10 finner ni nedan.

Det svenska teamets CPU gick i 5187MHz igenom wPrime vid runt -95C och en spänning på cirka 1.58V.

(Ännu) Mer om tävlingen på nästa sida.

En kortare lunch (bröd med tillhörande banan och vatten) senare skulle såvitt vi på plats kunde förstå 3DMark-delen av tävlingen börja, men ack så fel vi hade. MSI hade nämligen valt att förlägga öppningsceremonin av tävlingen efter wPrime, det var även vid denna tidpunkt publiken började släppas in till själva tävlingslokalen. Själva öppningsceremonin var ganska underhållande, speciellt då vi nordbor inte förstod mycket av vad som hände… Det skulle åtminstone viftas flaggor på scenen. Slutligen kom en man springandes med en MSI-fackla, bestyckad med flytande kväve för att symbolisera de olympiska spel som MSI snöat in på en aning under tävlingen. Den lille mannen med facklan visade sig inte vara någon mindre än självaste Vice Presidenten av MSI, Henry Lu.

MSI:s tolkning av en OS-invigning

Den olympiska LN2-elden

Efter en stor dos förvirring, där bland annat tidigare nämnda flaggor användes och samtliga deltagare skulle kallas upp på scen återgick dagen till det vi alla egentligen var där för, nämligen överklockning. 3DMark Vantage Performance stod på menyn denna gång och sessionen var tre timmar lång. Mycket snabbt visade sig det grekiska teamet vara mycket vassa med resultat långt över 18000 poäng tämligen omgående i sessionen. Ungefär samtidigt hade Team USA 1 valt att lägga ner helt och hållet på grund av tekniska problem.

Team Greece

Underhållningen på scen

Tävlingen fortgick, distraktionerna för en glad journalist som jag själv var dock många; dels var det Trouffman, som är en ganska intressant typ att vara med, dels fanns det underhållning på scen de tävlande hade lite svårt att följa, då de var upptagna med att tweaka deras riggar till perfektion. Som journalist var det dock ganska lätt att bara sätta sig framför scenen och ta en massa bilder på de ganska vackra damer som befann sig där med jämna mellanrum. Underhållningen var relativt märklig med nordiska ögon sett, men det är svårt att argumentera emot lackstövlar var man än kommer ifrån.

Nedan finner ni lite minspel som på ett ungefär förklarar Team Finlands framfart i slutfaserna av 3DMark-delen i MOA.

En timme kvar: det brinner i knutarna

En halvtimme kvar: Sampsa ger upp

Desto längre tävlingen led, desto klarare blev det att det var främst två team som slogs om delsegern i 3DMark, nämligen tidigare nämnda Team Greece, med vårt glada samisk-holländska Team Sweden inte långt efter. När grafikkorten trissades upp emot 1.2GHz klockfrekvens på kärnan med hjälp av temperaturer ner mot -180 grader Celcius började även MSI:s mål för tävlingen uppnås; världsrekord i 3DMark Vantage Performance med en GPU. Längsta strået drogs av Team Greece i slutändan, med elmor/ME4ME knappa 18 poäng efter. En full resultatlista finner ni nedan.

Full resultatlista MSI Master Overclocking Arena 2009

En hemskt odramatisk avslutning med avsaknad av detaljer i denna rapport; tillgången till screenshots från själva tävlingen var knapphändig om vi tar i i överkant, varför sådana saknas. Totalresultaten finner ni dock ovan och en sak stod klart efter en stunds förvirring; Team Sweden hade vunnit, dessutom med en ganska rejäl marginal. Ryba/Chaos på andra plats och det något anonyma Taiwanesiska laget som kvalat in via Futuremarks onlinetävling på tredjeplats. Förutom äran skrapade det vinnande svenska laget ihop 3000$ USD och en plats högst upp på podiet efter tävlingen.

Svensk seger – elmor & ME4ME

Samtliga deltaganden

Tävlingen i sig var väl arrangerad, mycket tack vare vår käre norske granne Sturla “Stoolman” Haukebø som skötte sin roll som en av tävlingens huvudarrangörer alldeles utmärkt. Några direkta screenshots saknar vi dessvärre, men resultatlistan talar för sig självt egentligen. De flesta resultat var av absolut toppklass och endast Team USA 1 misslyckades med att posta resultat över huvud taget.

Utöver tävlingen fanns dock en hel del andra aktiveteter planlagda, mer om dessa på nästa sida.

Efter tävlingen begav sig naturligtvis i princip samtliga deltagare ut för en barrunda i Beijing-natten, men då jag vet hurdana bilder det brukar bli lämnade jag kameran på hotellet av ren respekt. Dessutom var dessa “aktiviteter” inte officiellt planerade, varför vi mer än gärna utelämnar dessa ur denna rapport. Dagen efter själva tävlingen var däremot vikt åt “Panel Discussions”, där vi skulle diskutera MSI-produkter med ingenjörer och marknadsföringsfolk från företaget. Ett intressant inslag förvisso, men ärligt talat var nog ganska få sugna på att gå upp halv nio på morgonen för att lyssna på marknadsföringsmänniskor och diskutera P55 (som då inte var lanserat ännu). Efter detta följde dock betydligt mer intressanta aktiviteter, däribland först lunch på en japansk restaurang som synes nedan, tillsammans med ett par bilder innan avfärd.

Fugger poserar.

SF3D med mord i blicken

Restaurangen

Bleka européer i väntan på mat

Ätandet var inga större problem egentligen, möjligtvis var kanske inte de lokala dryckerna några höjdare (någon blaskig, ljummen historia baserad på vattenmelon), men efter att undertecknad fått beställa in en älskad Coca Cola blev målet genast mycket mer njutbart.

Efter detta mål bar det av mot nationalstadion, Bird’s Nest och hela den olympiska byn. Vi bodde förvisso ett stenkast därifrån, men det hade helt enkelt inte funnits tid att se sig om fram tills denna tidpunkt. Själva nationalstadion var förvisso intressant, men frågan är om inte vår statligt anställda turistguide tog priset i bussen på vägen dit med bevingade kommentarer såsom “Yeah… So tomorrow is Monday” (efter cirka tre-fyra minuters tystnad) och “When we get there, we will park in the purple place”.

National Indoor Stadium

Bird’s Nest

Väl på plats på det gigantiska torget det hela var byggt på var det svårt att låta bli att imponeras av dels hur rent och snyggt stället var och dels hur den stora högen järnbalkar kunde stå upp. Jon passade på att stjäla min hatt för en fotosession, samma hatt hade jag förvisso stulit av en MSI-anställd som i sin tur hade fått hatten av det colombianska teamet. Den stora fotoutställningen hade även den en hel del intressanta bilder från OS 2008, något Trouffman (vid det här laget passlös, då han förlorat det under föregående kväll) tog vara på. Man har helt enkelt aldrig tråkigt med honom.

Jon iklädd en stulen hatt

Trouffman besudlade bildutställningen från Olympiska Spelen

Nationalstadion sedd inifrån

Sejouren i och runt stadion blev ganska kort, vi hade omkring 40 minuter att se oss omkring innan vi skulle fösas iväg till nästa resmål, nämligen Beijings bilköer i en buss för avfärd till de stora IT-köpcentren som fanns. Jag var måttligt road och letade efter kläder att ha på mig istället, då tiden även här var hyfsat kort, runt en timme. Efter att denna timme förflutit begav vi oss vidare mot kvällens och arrangemangets sista schemalagda aktivitet, ett sista mål mat. Vi skulle åka buss igen. Efter vad som verkade vara en evighet landade vi dock i någon utkant av staden framför vår tänkta middagsrestaurang där tidigare nämnda turistguide hade gjort klart att “Peking Duck is world famous… Yeah.”. Detta var vad vi skulle ha till middag alltså, restaurangen ser ut som nedan.

Någon känd restaurang

Vårt bord; Sturla ser nöjd ut

På nästa sida finner ni en kort slutledning.

MSI:s Master Overclocking Arena var den andra tävlingen av denna magnitud jag haft privilegiet att åka till och var i mitt tycke mycket väl genomfört, även om informationsgången alla gånger knappast var optimal, speciellt under tävlingen då det kliades mycket huvuden och trots att väckningarna var ganska tidiga morgnar. I det stora hela var tävlingen helt fantastisk resultatmässigt och mycket väl genomförd, exempelvis tvingades inte vi stackars européer en enda gång trycka i oss fynd från havsbotten, utan det fanns alltid mat för dem som var lite mer kräsna/ovana än andra. Bara detta var guld värt, även om jag kanske inte borde stoppat i mig en grillad kyckling från ett gatukök dagen efter sightseeingen…

“Team Sweden-Netherlands-Finland” stannade kvar i Peking i ett par dagar efteråt. Mina betydligt mer turistande vänner bestämde sig för att besöka såväl kinesiska muren som den förbjudna staden, jag, som den latmask jag är, tyckte att det var helt okej att spendera tid på att sova ut på hotellet och spendera tid med en mycket trevlig MSI-anställd. Jag är ingen människa som är någon überturist som känner att jag måste besöka sevärdheter samtidigt som jag gillar att bara gå omkring i städer, något Sparco nästan omöjliggjorde med tanke på komforten i deras skor och min ovilja att ta med några andra fotdon.

En mindre besvikelse med staden var dock att jag inte någonstans kunde finna hund att äta, eller som i Taiwan, inga skor med hundhår ens en gång. Många spännande lokala rätter som babyskorpioner på pinne fanns dock, något jag gladeligen avböjde. Peking är dock en mycket trevlig stad att vistas i, inte minst de dagar då luften är ren, när smogen var som tätast såg man inte längre än 2-3 kvarter bort. Vår (min och Jons) första reaktion när vi klev ut utanför dörrarna på Arlanda var “aaaah, ren luft” trots kerosindoften, något som säger det mesta om luften där borta.

Jag hoppas innerligt att ni haft en trevlig stunds läsning och att ni har fått en någorlunda kul överblick i tävlingen, även om det mesta är skrivet ur en ganska personlig synvinkel med mer än en dos lite sned humor. Samtidigt vill jag passa på att tacka er läsare för att ni läser detta och inte minst Marco, Thomas och Marga på MSI Holland och hela MSI för möjligheten att närvara vid tävlingen och sist men inte minst gratulera Jon och Henry till vinsten i tävlingen!