När det kommer till astronomi är det enkelt att känna sig liten. Vår planet må kännas stor ibland, speciellt när man får cykla hem i regnet från jobbet, men allt är relativt i detta massiva universum. Sist jag kollade håller vi till i utkanten av Vintergatan som är en spiralgalax i vars mitt det finns ett massivt svart hål som vi roterar omkring. Ett varv tar ungefär 226 miljoner år.
Vintergatan är ungefär 90 000 ljusår i diameter (9.4605284 × 1012 kilometer). Vårt solsystem är ungefär 12 miljarder kilometer i diameter, men det är en ganska flytande gräns eftersom Pluto räknas hit, även om det inte är en planet längre. I en av våra granngalaxer, bara 160 000 ljusår bort, har ett internationellt forskarlag studerat två nya och relativt unga stjärnkluster.
Det Stora Magellanska molnet, som är vår tredje närmsta granne, har en något mindre definerad struktur. Det finns spår av en spiralstruktur, men det sägs att Vintergatans enorma gravitation ska ha slitit sönder organisationen och lett till det kaos vi ser idag. I detta hittar vi de två kluster som blivit närmare studerade, varav det mest intressanta finns i Tarantelnebulosan (en nebulosa är ett moln av gas och rymdstoft).
Nebulosor fungerar som rena fabriker för stjärnor och är därför väldigt intressanta att studera när man vill lära sig mer om hur stora och tunga stjärnor kan bli. Det är precis var forskarlaget gjorde och under sina studier kom de fram till att stjärnan med namnet R136a1 är den tyngsta och starkast lysande stjärna vi känner till.
Den lyser med en styrka som är 10 miljoner gånger starkare än solen. När den föddes hade den en vikt 320 gånger tyngre än vår sol, men är nu nere på bara 265 solmassor. Ytan har en temperatur på 40 000 grader, vilket är i runda slag 7 gånger varmare än solen. Totalt räknar de med att finns runt 100 000 stjärnor i samma kluster, men tillsammans med de tre i ordningen största stjärnorna står R136a1 ändå för runt hälften av den solstrålning som kommer därifrån.
{youtube width=”640″ height=”385″}ejgaJd5szpg{/youtube}
Tyvärr har vi nästan ingen som helst aning om hur dessa massiva stjärnor bildas, men vi lär oss mer och mer hela tiden om dessa massiva himlakroppar som nästan är för stora för att man ska verkligen kunna få grepp om dom.
Proportionerna mellan R136a1 och vår egen sol är ungefär i samma ordning som att jämföra solen med vår egen måne. Mycket mot ingenting med andra ord. Dess råa massa skulle korta ner ett jordår från 365 dagar till runt 20, och strålningen skulle fulllständigt sterilisera hela planeten från någon form av liv.
Så egentligen är det inte så himla varmt just nu. Passa på och njut. Det kunde vara värre.
Perspektiv var ordet, blir ju inte sämre av att man råkade se nya Star Trek-filmen i förrgår.. 🙂