Föreställ
dig att våra utomjordiska grannar fösöker kontakta oss, så
letar ju givetvis också vi efter dem. SETI@home är just nu engagerade
i många program som letar efter bevis på utomjordiskt liv i rymden.
Dessa program är samlat kallade SETI (The Seach for Extra-Terrestial
Intelligece). Vi skall med denna första del i artikel serien försöka
ge er en uppfatting om vad SETI egenteligen är, inte programmet Seti@Home
utan vad forskningen ursprungligen är baserad på. Sedan i del två
så kommer vi att beskriva hur Seti@Home fungerar för er och mer
kring just det projektet. I delen därefter så kommer vi att ta
upp mer om kringliggande relaterade delar till just SETI. Bland annat Arecibo
observatoriet där SETI har ett litet hörn för insamling av
datan. Det är för övrigt Arciebo observatoriet som är
grunden till att Seti@Home existerar (Arecibo
Observatoriet).
Nå, för
att återgå till artikeln.
Tänk
dig att våran sol är en av flera hundratals miljarder solar i vad
vi kallar Vintergatan. Även Vintergatan i sig är endast en av flera
miljarder galaxer i universum. Det borde ju då teoretiskt finnas en
del liv ute i universum, eller? Det är en fråga Frank Drake ställde
sig själv och funderade ut en ungefärlig ekvation för det hela.
Ekvationen är numera kallad "Drake Ekvationen". Ekvationen
är inte så svår att förstå så sluta inte
läsa. Här har vi den:
N
= R * f(p) * n(e) * f(l) * f(i) * f(c) * L
I
denna, till synes, knepiga ekvation så symboliserar "N" antalet
kommunicerande civilisationer i Vintergatan. Detta antal beror ju på
flera faktorer. "R" är uppskattningen av antalet beboeliga
solsystem. "f(p)" är bråket av de stjärnor som har
planeter kring sig. "n(e)" beskriver antalet av de planeter innefattas
i en stjärnas ecosfär. En "ecosfär" är ett skal
som inkapslar en stjärna som har sådant tillstånd så
att liv skulle kunna uppstå. För nära blir för varmt,
för avlägset och det blir för kallt. "f(l)" är
bråket av de planeter som innefattas i ecosfären där liv verkligen
utvecklas. "f(c)" är bråket av de planeter där intelligent
liv utvecklar sådan teknologi och försöker ta kontakt. Den
sista men väldigt betydande är faktorn "L". "L"
är tiden en sådan intelligent och kommunicerande civilisation kvarstår.
Vi
tar och går igenom faktorerna lite mer noga.
Antalet stjärnor
som hade möjlighet att utveckla liv bör ju givetvis varit som störst
då våran galax formades. Men, man kan även idag se stjärnor
komma till liv. Vi tar en kik på Hubble Teleskopets momentan bild av
just ett sådant händelseförlopp.
Här ser vi en del av Örnnebulosan där den håller på
att bilda en ny stjärna (Klicka på bilden för
större version).
Ovan
så ser vi stora moln av gas som kolapsar för att bilda just stjärnor.
Låt oss säga att det blir 20 stjärnor per år där.
R = 20.
Många av dessa moln av gas och partiklar snurrar kring sin egen axel.
Under tiden kolapsen pågår så snurrar detta moln fortare
och fortare. Som resultat av det hela så blir molnet en tefatsliknande
skiva (tänk dig uppfattningen om UFO:n för en tid sedan. Ett fat
som är tjockt på mitten och allt eftersom diametern tilltar så
tunnar den ut sig). I centrum av denna skiva av gas och partiklar så
bildas stjärnan, och i längre ut i skivan så finns det möjlighet
att planeter skapas. För inte så länge sedan var teorin om
att planeter utanför vårat solsystem inte tänkbar. Men ganska
nyligen så presenterade flera forskingsteam sina upptäkter om planeter
kretsande kring andra stjärnor (se intervju med Geoff
Marcy och Didier Queloz). Denna upptäkt ökar chanserna för
fler planeter kretsar kring många stjärnor runt om i universum.
Med runda slängar kan vi anta (antagandet är ganska korrekt enligt
ännu nyare rön) att hälften av alla stjärnor skapar planetsystem,
den andra halvan skapar endast stjärnan själv. Därmed får
vi f(p) = 0.5
n(e) faktorn är en mer varierande och knepig sak. Små stjärnor
är ju kalla och röda. Planeter måste kretsa ganksa nära,
för att få tillräckligt med värme, och för att befinna
sig i ecosfären. Ecosfären för en sådan här liten
planet är också väldigt nära själva stjänan
vilket knappt lämnar utrymme för planeter att existera. Säg
ungefär som skalet på en apelsin. Om nu en eller flera planeter
verkligen existerar innom denna lilla ecosfär så finns det risk
för att den är låst, i sin egen axels led, och därmed
alltid har en och samma sida mot själva stjärnan. Atmosfären
på en sådan planet blir som resultat av detta till is på
den bortåtvända sidan (vilket inte är rätt egenskaper
för någon form av organiskt liv). Då tänker sig kanske
flera att en stor, blå, varm och go stjärna passar men till besvikelsen,
icke. En stor blå jätte har en ecosfär som är större
och längre ut. Men, om man kollar på vårat eget lilla solsystem
så är planeterna längre och längre ifrån varandra
ju längre ut de är belägna. Samma sak för en stor blå
jätte, och då så går ju inte det heller för sig.
De stora stjärnorna bränner också mycket mer bränsle
och de blir av den orsaken inte så långlivade. Fakta säger
att de brukar vara så kortlivade så att liv inte ens får
en chans att utvecklas innan den blir en nova eller supernova, grillar planeterna
lite och sedan förstör hela solsystemet 🙁 I vårat solsystem
med våran gula, normalstora sol så finns det ett par planeter
innom ecosfären. Det är ju givetvis våran Tellus (Jorden),
men Venus och Mars ligger också ganska rätt lokaliserade. Ett hyfsat
antagande på detta antal av planeter innom ecosfären är ett.
n(e) = 1
Nästa faktor,
f(l) är ännu värre. Problemet är att vi har så få
exempel på planeter där egenskaperna är de rätta för
att liv skall ha möjlighet utvecklas. Som vi skrev innan så är
Venus, Jorden och Mars planeter där liv har eller har haft möjlighet
för liv att utvecklas. Vi vet ju givetvis att liv på Jorden har
utvecklats :), men det finns nu också relativt starka bevis på
att primitivt liv på Mars har existerat för miljarder år
sedan. En god gissning på just denna faktor kan vi uppskatta till 0.2
för enkelhetens skull. Alltså en av fem planeter med korrekta egenskaper
kommer att utveckla liv. f(l) = 0.2
Hur många
av dessa planeter kommer att utveckla intelligent liv då? Frågan
är en klurig en. Forskare uppskattar dem det till hela 100% eftersom
intelligent liv är en naturlig process på grund av evolutionen.
Som sagt, vi har bara ett enda exempel nämligen Jorden. Alltså
sätter vi f(i) = 1
Men, hur många
av dessa intelligenta varelser kommer då att utveckla en teknologi för
att kunna kommunicera? Om vi tar en titt på Jorden, så ser vi
ju att vi själva gör det. Men vi ser också andra kreatur såsom
valar och delfiner som också besitter intelligens men aldrig utvecklade
någon teknik för att kunna kommunicera med övriga universum.
För att göra det enkelt för oss än en gång så
sätter vi denna faktor till hälften av alla intelligenta varelser
kommer att utveckla rätt teknik för att kommunicera. Det sägs
för den delen också att det är ett ganska korrekt antagande.
f(c) = 0.5
Det svåraste
i hela denna ekvationen är "L". Den går praktiskt taget
inte att bestämma alls och därfär så får vi ta
teorin först och se om vi kommer fram till något vettigt resonemang
och resultat. "L" motsvarar de år en intelligent och teknologisk
civilisation kommer att vara. Vi har bara befunnit oss i denna fasen av evolusion
i ungefär 50 år. Kommer anvancerade civilisationer att förstöra/spränga
sönder sig själva om de finner teknologin för det? Eller kommer
de att försöka ta sig samman och lösa deras problem före
något sådant här fruktansvärt händer? Alltså,
denna faktor återstår att lösa. Men ekvationen får
ändå en rimlig lösning.
Så, nu
till den starka sidan hos oss alla, ekvationslösning :). Låt oss
smäcka ihop ekvationen och se vad som händer.
N
= R * f(p) * n(e) * f(l) * f(i) * f(c) * L
N
= 20 *0.5 *1 * 0.2 * 1 * 0.5 * L
N
= L
Efter
att multiplicerat in alla siffror och bokstäver så får
vi lösningen N = L. Med andra ord så är antalet intelligenta
kommunikativa civilisationer i galaxen lika många som antalet år
en sådan civilisation kommar att existera. Sista variablen "L"
är den som spelar mest roll i våra uträkningar. Många
forskare hoppas att om en civilisation kan klara sig då de finner
ett sätt att förstöra sig sjävla med dess egen teknoligi,
kommer att vara väldigt länge. I vilket fall som hellst så
finns det i varje fall minst 50 stycken sådana här civilisationer
i våran galax. Och om nu den kommunikativa civilisationen vara för
många milljoner år, så finns det gott om civilisationer
som vi kan leta efter.
Drakes
Ekvation har lett till många saker. Spekulationer och riktiga projekt
såsom Seti@Home där flera miljoner deltar dagligen. Förmodligen
så är det det mest spektakulära projektet någonsin
eftersom det deltar så extremt många i sökandet efter utomjordiskt
liv just med hjälp av detta projekt.
Om
nu någon finner resultat på att något kan finnas där
ute i universum. Vad kommer att hända då? Kommer vår värld
att förändras radikalt eller åker vi bara och hälsar
på dem ? 🙂 Kommer FBI att mörklägga hela alltet för
att Scully och Mulder skall få sig ännu ett mystiskt uppdrag.
Frågorna behöver ett svar som ingen kan ge förrän något
positivt verkligen händer, om det nu inte redan hänt. Tills dess
får vi leva med den ständiga frågan "Är vi ensamma?".
I
nästa del, 2, så kommer jag att Seti@Home fungerar. Därefter
så får vi se hur Seti@Home samlar in sin data och skickar ut
den till oss. Alltså vad som händer från dess datan samlas
in tills dess den kryper igenom våran internetuppkopplning och rakt
in i burken för att bearbetas. För er som inte har Seti@Home kan
ladda ner det här.
Glöm sedan inte att joina våran Arbetsgrupp NordicHardware
där vi försöker hjälpa till så mycket det bara
är möjligt. Så låt inte era datorer stå och
tugga till ingen nytta. Kör Seti@Home! Tills nästa del, CRUNCH
TIME!
