Roundup: Hårddiskbaserade MP3-spelare

Hårddiskar och MP3-spelare, två av de mest underbara tingen på tellus har på senare tid slagits ihop i en enda underbar symbios. NordicHardware tar sig en titt på fem stycken hårddiskbaserade MP3-spelare.

Nu är det dags igen! NordicHardware har tagigt in fem stycken hårddiskbaserade
MP3-spelare i testlabbet. Detta är den första roundupen av hårddiskbaserade
spelare som vi gjort så det är med stor lärlust och glädje vi får äran att testa
dessa spelare. Vad är då en HDD-MP3spelare för något då? Vad skiljer dem från de
tidigare flashspelarna vi testar? En flashspelare består inte av några rörliga
komponenter, det är kretsar som håller musiken. I maskinerna som vi tagit in
denna gång sitter det små roterande magnetiska skivor som all data sparas på,
fördelen är att man kan lagra stora mängder data och nackdelen är att man får
vara extra försiktig med dem då det finns rörliga delar inuti.

Tyvärr har Asienkatastrofer, datorhaveri, kamerahaveri, strul med testexemplar
och oförskämt mycket arbete suttit lite käppar i hjulet för denna recension som
tyvärr blivit försenad. Men som man säger, den som väntar på något gott
väntar aldrig för länge. Väl mött och trevlig läsning.

---

Iriver är ju en av de absolut största aktörerna på MP3-spelarmarknaden och
alla tillverkare med viss aktning har givetvis en hårddiskbaserad spelare i sitt
sortiment, Iriver har två. NordicHardware har fått in deras nyaste skapelse ur
H-serien. Föregångaren hette H-100 och lyckades väl sådär om jag förstått det
korrekt. H-300 serien inhyser två identiska spelare sånär som på hårddiskutrymmet,
och idag är det lillebror H-320 som gäller, storebror heter H-340 och har ganska
logiskt en 40 gigabytes hårddisk istället för den vanliga på 20GB.

OGG-stödet är ytterst trevligt då det nya musikformatet är bättre än jag
trodde. Många som är riktigt insnöade på MP3-spelare skulle aldrig köpa en
maskin som inte kan läsa OGG och då är det ju bra att det går att spela “by
default” så man slipper trassla med nya firmwares och grejer. Displayen är en
mycket söt 2 tums TFT skärm med 260 000 färger. Bättre och större än de flesta
kameramobilerna på marknaden. Batteritiden utan “ryggsäcken” är alldagliga 16
timmar och den angivelsen stämmer bra sålänge du inte har på skärmen mer än
nödvändigt, med batterypack får vi betydligt högre siffror. De siffrorna beror
ju sjävklart på vilka batterier du har. Duracells värstingar räcker längre än
vad Överskottsbolagets märkeslösa gör och jag misstänker att det är
värstingbatterier de använt då jag lyckades få den att spela i 42 timmar med
billiga batterier.

Vikten är okej för att vara en spelare i denna kaliber och med dessa
yttermått, inget du hänger runt halsen men i fickan ligger den bra. 20GB-disken
är enligt min mening lite mer högljudd än de andra testade spelarna denna
gången. Bara marginellt men ändå värt att påpeka.  Den intressantaste
funktionen är USB-Värd, även den föregående Sonyn hade ju denna funktion och jag
kan inte annat säga än att jag gillar den skarpt. Bara att koppla in kameran och
tanka över alla nyplåtade bilder och fota vidare, fungerar förövrigt  lika
bra med vilken USB-enhet som helst, bara dem har UMS-stöd. Det vill säga att den
dyker upp som “flyttbart lagringsmedia” i utforskaren. 

Vad är med i kartongen?
Den förra Iriver-spelaren som jag testade hade ju ett väldigt trevligt
utrustningspaket och jag förmodar att de inte bryter en sån fin tradition.

Om vi börjar på att slänga ett getöga på den lilla väskan. Det är en ganska
hård väska, verkar vara en typ av hårdare kartong inuti som är klätt på båda
sidor med en kraftig syntetisk väv och sidorna är täckta med en förstärkning av
läder. Spelaren skyddas mycket väl och den håll kvar av ett litet spänne med
knapplås på ovansidan, enkelt och funktionellt. På baksidan finns det en clips
så att man kan häkta fast väskan med spelare i bältet eller byxlinningen.

Transformatorn som är här ovan till höger är av standardtyp och har en sladd
på cirka 1 meter. Smidigt att man kan ladda den utan att ha en dator
tillgänglig, det givna “åka på semester” tillbehöret. Mikrofonen bredvid är i
princip ett litet mikrofonhuvud på en skör tråd. Den har ett clipsfäste på baksidan
för att sätta i kragen eller på lämpligt ställe där man vill spela in. Bra
lösning om man vill kunna spela in saker men ändå inte ha spelaren framme, är
nog tänkt för hemliga spionuppdrag i Svea rikes tjänst. Det är då i alla fall
vad jag brukar använda den till, eller drömmer att jag använder den till rättare sagt.

Det medföljer två olika USB-kablar. Den första är en vanlig 1m grå kabel som
funkar precis som en USB-kabel skall. Den andra är lite mer unik, det är inte en
hane – hane kontakt utan en hane – hona kontakt och är då till för att koppla in
en annan spelare till H320 för att använda filöverföringsfunktionen. Fjärren ute
till höger är en gasnka tam sak, ingen rolig display eller läckra funktioner.
Bara tråkig plast och de vanliga standardknapparna som finns på alla
fjärrkontroller. Behöver kanske inte så mycket mer, men med tanke på det annars
monstruösa utrustningspaketet så hade en liten display bättrat på lyxfaktorn ytterligare.

Det följer med en liten batteriryggsäck för H320 som rymmer vanliga
AA-batterier och hjälper till att driva spelaren i nästan två dygn. Detta
batteripack kläms fast på spelaren genom att man vrider runt bottenstycket så
den låser sig på spelaren, strömtillförseln tar den nätadapterliknande kontakten
hand om. När väskan sitter väl sitter där så blir H320 dubbelt så hög och
dubbelt så tung. Ingenting man har i jeansfickan men i en ryggsäck är det inga
problem.

Hörlurarna:
Med H320 medföljer ett par bekanta lurar. Samma lurar användes med den förra
Iriver-spelaren och för att bespara lite tid så saxar jag helt enkelt mina gamla
kommentarer. Åsikten har knappast ändrats på tre-fyra månader.

Modellen finns att köpa ute i handeln så det är inte tal om någon
specialproducerad lur bara för Iriver. För den som är intresserad heter just
denna lur Sennheiser MX400 och kostar i handeln cirka 200 kr. Första saken som
slog mig är att det är små, väldigt korta och de ser diskreta ut när det väl
sitter på plats. De är tillverkade helt i plast, föga förvånande då vikten måste
hållas nere. Komforten är skaplig men inte lika sköna som iAudios lurar, de kan
skava lite då delen man har i örat är helt symmetrisk och passformen är inte
helt perfekt. De sitter i alla fall still och ramlar inte ut i första taget. De
medföljande öronkuddarna träs på ganska enkelt, de trillar lika lätt av och det
hände fler än en gång att kudden satt kvar i örat när man tog ut luren. Det är
svårt att upptäcka och det var kanske inte så kul att traska runt på staden med
en liten kudde i örat, jag sov ensam den natten. Hursomhelst blir snäckorna lite
större och mjukare med kuddarna på, det slöt bättre om och lurarna satt som
gjutna i örat. Kabeln är utformad så att ena snäckan får en längre sladd så den
kan dras runt nacken och sen in i örat. Den bästa lösningen enligt mig då man
slipper ha sladden hängande runt halsen och det ser mycket diskretare ut om man
kan gömma sladden bakom nacken.

Ljudet är ändå det mest väsentliga när det väl kommer till kritan. Det har
Sennheiser verkligen lyckats med och gjort ett par lurar med lagom av allt.
Basen är acceptabel och de högre frekvenserna får högt betyg. Inte lika bra som
iAudios lurar men MX400 ligger inte många steg efter. Högt ljudtryck är inget
problem, distorsionen kommer inte förrän vid de högsta volymstegen. Beror
givetvis på vilken typ av musik som du lyssnar på men lite halvhård heavy metal är inget problem.

 

---

Iriver H320 är en ganska så rejäl kloss med elektronik. Faktiskt testets största
spelare men även testets med innehållsrika maskin så det går lite på ett ut.
All navigering sköts med de sex knapparna på framsidan och det känns som spelaren
är designad efter att man ska hålla den i en handen med tummen på knapparna. Ser
vi till designen på spelaren i sin helhet så är det väl inget märkvärdigt,
fyrkantig och gjord i genomskinlig plast med fusk-kolfiber som syns igenom,
kanske inte den snyggaste lösningen men det ser åtminstone lite unikt och
hightech ut.

På framsidan återfinner vi en knallblå navi-knapp som är tänkt att sköta
menyer och liknande, du kommer bland annat in i utforskarläget om du trycker på
den. Runt den om sitter spol- och volymknappar. På sidorna sitter play, stop,
uppspelningsfunktion och en till menyknapp. Allt är fasligt lätt att styra med
bara tummen och med hjälp av långa eller korta intryck så får knappen en annan
funktion och detta gör så att man fortare kommer dit man ska utan att behöva gå
via långa menyer.

På den övre gaveln hittar vi tre stycken 3.5mm-ingångar. De två första är
linje ut respektive linje in och använda kort och gott när du vill koppla till
din stereo för inspelning eller uppspelning. Den längst ur är till för vanliga
hörlurar och det är väl den som kommer att användas mest. Den lustiga kontakten
i mitten är till för fjärrkontrollen, observera även att fjärrkontrollskontakten
kopplas i hörlursuttaget så att utgången för lurarna hamnar uppe vid fjärren
istället. Nere på kanten hittar vi ett skjutreglage för knapplåset, stabil som
tusan och det finns ingen risk för att den går tillbaka till normalläge när man
har spelaren i byxorna.

På undersidan hittar vi en stycken ingång för nätadapter, det är inte alltid
man har tillgång till USB så man kan ladda och då är det finemang att man kan
ladda direkt i vägguttaget. Bredvid sitter det det två stycken mini-USB, du
frågar dig säkert varför H320 har två stycken? Är det för att det ska gå dubbelt
så snabbt att överföra filer eller vad är det frågan om? Nejdå, den ena är för
att koppla spelaren till datorn eller annan enheter som har USB-värd. Den andra
kontakten är då H320s egna USB-värd, där kopplar man in polarens MP3-spelare och
för över lite schyssta låtar som han har men inte du har eller så pluggar du in
kamerna och tömmer minnet på den så du kan fortsätta fota vidare. Fungerar på
alla enheter som dyker upp som “portabelt lagringsmedia” i utforskaren, använder
enheten speciellt program för att föra över filer kommer det inte gå. Det
ironiska i detta är att nästan alla Irivers spelare kräver i grundkonfiguration
en speciellt program för att föra över filer och detta gör att Iriver-spelare
inte är kompitabla med H320.

Baksidan är helt tom med ett stor klistermärke som undantag där det står lite
info om spelaren, sitter även en liten SRS logga uppe i hörnet. Eftersom vikten
på spelaren är tämligen hög så känns den verkligen robust, misstänker att
batteriet står för stora delar av massan. Alla knappar sitter där de ska och
känns inte som om de ska lossna bara för att man trycker lite på dem. Den kan
kännas något hög för att ha i ett par jeans men då kan man alltid ta till väskan
och hänga fast den i bältet, gillar man inte det så får man gömma den någonstans
och använda fjärren för att styra med. Kan kännas lite plottrigt med alla dessa
kontakter på ovan och undersidan men det är upp till var och en att bedöma, jag
skulle kunna tänkt mig små gummipluppar att sätta i hålet så inte damm och allt
annat mojs i fickan fastnar därinne.

Detta är troligtvis den mest intressanta delen av denna recension, H320s
display. Det är en riktigt stor skärm med en exemplarisk skärpa och ett trevligt
färgschema. Allting är mycket bra förutom på en liten punkt, den är inte så
snabb. Grafiska equalizer-staplarna som är på vardera sidan om displayen blir
riktigt oskarpa och man ser tydligt att de inte hänger med takten i musiken.
Till skillnad från Sony så har Iriver valt ett mycket roligare och sötare
gränssnitt, färger har ingen dött av mig veterligen. Upplägget är även det
mycket trevligt och allt man kan tänka sig finns upplagt på skärmen pedagogiskt
och klurigt. Finns inte så mycket mer att säga än att detta är testets bästa
display, inget snack om saken.

Hur är navigering på H320 då? intuitionen säger att den borde vara kanon i
och med den stora och färgrika skärmen. Vi får väl ta reda på det, klicka
vidare.

---

Menysystem:
Iriver har en stor fördel gentemot de andra spelarna, färgskärm och de generösa
måtten på den densamme tillåter att man kan göra väldigt snygga och smarta
menysystem eftersom man kan skilja på saker och ting med hjälp av färger. Inte
helt oväntat har iriver tagit fasta på det detta och gjort ett mycket smidigt
menysystem som man lär sig på bara några minuter. Man tar sig lätt och snabbt
runt och behöver inte leta sig speciellt långt in i menyerna för att ändra på en
inställning eller navigera sig fram till nästa låt.

MP3-spelare läget är mycket vackert att se på med all information ute på
displayen. Ingen trängsel så det går inte att blanda ihop låtspecifikationerna
samtidigt som man får en trevlig grafisk equalizer som ändrar sig i takt till
musiken. Möjligheten till färger används väl som ni ser på bilderna och man får
ett väldigt hemtrevlig känsla.

Bildvisning och galleri funkar minst lika smärtfritt som alla andra
funktioner på spelaren. Radio, inspelning och filöverföring till annan spelare
går smärtfritt och är inga problem att få en bra överblick i och med den
tilltagna skärmen. Kan inte säga annat än navigering och menyer lämnar inget
övrigt att önska på Iriver H320. 
 

Mjukvara:

Som sig bör så följer det med en CD-skiva till H320. På denna hittar vi
först och främst ett program som uppdaterar spelaren register med alla
ID3-taggar på nya låtar som lagts in. Inget märkvärdigt program och det är väl
så jag tycker det ska vara, UMS och ingen hinderbana för att föra över eller
sortera filer på spelaren. Heja Iriver!

Sista testet som är kvar är ett litet överföringstest där vi kommer jämföra
mot de tidigare spelarna som vi har haft i testlabbet.

---

Sony har nog ingen undgått att höra talas om, de är ju snudd på världens
största tillverkare av hemelektronik. Med grymt teknisk kunnande och trogen
användarskara så borde de kunna slå stort även på MP3-spelarfronten. Varför Sony inte gjort detta tidigare kan man undra. Men det ter sig rätt självklart då
MP3-spelare i mina ögon är övermäktiga Sonys gamla Minidiskteknik, men Sony
höll ut i det sista och släppte NetMD som var en tänkt konkurrent till
Mp3-spelare men det blev tyvärr(?) ingen succé.

Det första vi märker är att VGF-AP1 stöder Sonys gamla Atrac3 format, ser
ingen mening med detta då det tar en hiskelig tid att komprimera om musiken till
Atrac från Ogg, WMA, MP3. Tror nämligen inte att någon har musik i Atrac filer
liggandes på hårddisken. 20Gb hårddisken är riktigt tyst och den känns knappt
när man håller den i handen, jag hörde lite från den när jag låg i sängen och
streamade DVD-film från den i laptopen. Dock blir den väldigt varm om man laddar
tungt ifrån den (streama film, tanka stora filer) och laddar samtidigt, inget
skadligt men värt att påpeka.

USB-Värd funktionen är riktigt supertrevlig om man ska ut på semester med
digitalkameran, bara att koppla kameran till VGF-AP1 och trycka på “copy” så
kopieras alla bilder (eller de du väljer) direkt på hårddisken och du kan ge dig
ut i fotartagen igen. Med den trevliga kan du kolla på alla bilder du tankat
över, samtidigt som det dånar ut tung heavy-metal ur hörlurarna. Fiffigt var
ordet.

Batteritiden är angiven av Sony till 20 när man lyssnar på musik, det är
högst troligt då batteriet höll ut i cirka tolv timmar för mig när jag tankade
stora filer, kollade på film och lyssnade på musik samtidigt. Batteriet lär
hålla betydligt längre om man är snäll med den och bara lyssnar på lite musik.
För den utrymmeskrävande kommer det även komma en modell med hela 40Gb
lagringskapacitet.

Vikten är enligt mig inte så mycket att bry sig om när det gäller en sådan
här spelare, man känner att den ligger fickan och man tappar inte bort den i
första hand, även storleken är godtagbar om man ser till hur stora de andra är.
Touchpaden som nämns ovan är en väldigt speciell liten sak, jag har faktiskt
inte sett något liknande innan och jag måste påstå att jag hoppas att få se mer
av den i framtiden. Hur den fungerar kommer jag gå in på lite senare.

Vad är med i kartongen?
Den stora svarta kartongen borde innehålla en hel drös roliga saker som man
kan ha nytta av, fortsätt scrolla så ska vi gå igenom innehållet i kartongen.

Som ni ser är det bara standard saker i princip som följer med. Inga flashiga
bärremmar eller billaddare, bara det du behöver för att få en fungerande
spelare. Fjärrkontrollen är i och för sig lite speciell, man ser den kanske inte
så bra på bilden men den ligger ovanför nätsladden. Det är en liten söt skapelse
i grå metallicplast med en grön LCD högupplöst display mitt på framsidan.
Allting väsentligt kan styras med fjärrkontrollen och även displayen på densamme
visar allt du kan tänkas dig behöva, låttitel, speltid, albumnamn och volym. En
fjärrkontroll känns ganska nödvändig på denna spelare då man har spelaren i
fickan/ryggsäcken och det är ju lite träligt att gräva fram den så fort som det
ska bytas låt eller ändras volym. Hänga denna spelare runt halsen är inte
rekommendera, den är lite för tung och stor för det.

Mitt i bilden hittar vi en vanlig transformator med ett VAIO märke på som
fyller VGF-AP1 med ström. Längden på sladden från transformatorn är cirka 1
meter och det känns som en okej längd. Som du ser så är det ännu en kabel som
behövs för att få igång laddningen. En vanlig apparatsladd med stickpropp i ena
änden. Om du tittar noga så är den kontakten jag fått inte en Svensk kontakt
utan det är en japansk, dock så ska de modellerna som kommer till Sverige vara
utrustade med en riktig propp.

Den gråa USB-kabeln är precis som alla andra gråa USB-kablar i hela världen, 1
meter lång och en liten kontakt i ena änden och en standard kontakt i den andra.
Vaggan till höger däremot är snäppet intressantare. Det är riktigt smidigt att
man bara stoppar ner spelaren i vaggan och med ett lätt tryck så laddas den upp
och kopplas in till datorn. Kråksången med det hela är att den inte kan laddas
eller kopplas till datorn utan vaggan, den måste med när du ska iväg nånstans
och du vill kunna ladda upp batterierna eller tanka över musik.
Som ni ser finns de fyra ingångar, bara tre är synliga på bilden men den fjärde
gömmer sig under USB-loggan mellan strömingången och USB-utgången. Bakom den
lilla luckan hittar vi en fullstor USB-kontakt, samma som du har bak på datorn,
i den kan du exempelvis koppla in digitalkameran och tanka över alla bilder
eller låna polarens Mp3-spelare och lägga över hans låtar på din spelare.

Hörlurarna:

Specifikationer:
Sony VGF-AP1 Hörlurar.
Frekvensomfång:	10 – 23 000 Hz
THD: (Total Harmonic Distorsion)	–
SPL: (Sound Pressure Level)	–
Sladdlängd:	~30 cm
Impedans:	32 Ohm

Modellen finns att köpa ute i handeln under namnet MDR-E838LP fast då med en
längre sladd. De sitter riktigt bra i örat och de är små och diskreta. Den
extremt korta sladdlängden gör så att du måste använda fjärrkontrollen för att
få dem att nå upp till örat. Det är perfekt om man har för avsikt att använda
fjärrkontroll då den hamnar på en perfekt höjd och man slipper allt överhäng på
sladdar. Går fjärrkontrollen sönder eller om du inte vill/kan använda den av
någon anledning så kan du inte heller använda hörlurarna. Det ni inte ser på
bilden är att ena sladden är betydligt längre än den andra, anledningen till
detta är att man kan dra sladden bakom nacken och på så vis få en diskretare
look. Ljudet är medelklass och för den vanliga användaren så duger dessa
utmärkt. Lite tråkiga basegenskaper och diskant men för att vara medföljande
lurar så är de helt okej. För musikälskaren så är det ju nya lurar som gäller,
men det gäller nästan på alla spelare på marknaden med bara ett få undantag.

På nästkommande sida går vi in lite djupare på själva spelaren.

---

Sony VAIO har har en liten annorlunda design än alla de andra spelarna i testet.
Displayen ligger jämte långa sidan och inte efter den korta sidan som det är på
de andra spelarna. Man håller klumpen till höger i handflatan och slänger upp
tummetott på touchpaden. På något sätt påminner spelarens design om Sonys
välkända VAIO-laptopar, dock kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Framsidan på spelaren är mycket fattig på detaljer. Till höger hittar vi den
revolutionerande touchpaden. För er kanske det ser ut som en drös omärkta
knappar, men så är det inte. Hela ytan till höger om skärmen är en vanlig
touchpad men istället för att ha den helt slät så har Sony kommit på den
briljanta iden att sätta ut punkter på skärmen som motsvarar en yta på skärmen.
Hur navigeringen fungerar tar vi upp lite senare. Eftersom allting på framsidan
är intakt och inga springor förekommer så håller den sig ren och fin, inget
fickludd i springorna som är runt konventionella knappar med andra ord.

På baksidan hittar vi ingenting av värde. Anmärkningsvärt dock är att du kan
skruva bort plåten längst ned och byta ut batterierna plättlätt, perfekt när det
börjar bli lite slitet efter ett års användande. På undersidan hittar vi bara en
enda grej, det är en kontakt som nog ingen känner igen. Det är kontakten för
dockan och det är även genom den laddning och överföring sker. Med andra ord
måste du använda dockan för att överföra filer eller ladda den. Väldigt störigt
om man är ute och far mycket och vill kunna ladda över filer från lite varstans
och även ladda upp den. På ovansidan sitter det ett vanligt hörlursuttag och sen
Sonys ingång för fjärrkontroll, fjärren som följer med har en specialkontakt för
detta ändamål som täcker in båda hålen med en kontakt. Längst ut hittar vi
på-knappen som även agerar hold knapp, enda rörliga externa komponent.

På det stora hela är den så viktiga känslan helt superb, inget gnisslande och
dålig passform på komponenterna utan allt går i hop i en härlig Sony-symbios.
Hela skalet är gjort i aluminium med den batterluckan som undantag och även
detta bidrar till en trevlig kvalitetskänsla. Spelaren känns kort och gott Sony
rakt igenom och den håller nog i många år framåt och ett par golvtappningar
klarar den säkert också (är inte så sugen på att prova det men jag antar). Alla
kontakter passar i varandra hur bra som helst och jag har letat men har inte
lyckats hitta ett enda gjutskägg eller ojämn kant, utmärkt jobbat!

Färgskärmen är testets största skärm och som grädde på moset har den också
bäst upplösning av de alla. Det enda som är riktigt dåligt med skärmen är
färgtema de valt, svart och olika nyanser av grått är kanske inte så upplyftande
i höstmörkret. Iriver har valt ett mycket gladare och trevligare färgtema som
Sony borde apat efter. Inte heller är det någon variation på färgerna utan
bilden nedanför visar faktiskt hela färgspektrat. Som tur är så är displayen
skapligt snabb och det går fort att ändra i menyerna, inte så långa
fördröjningar som blir ytterst irriterande i längden

På nästkommande sida går vi in på djupet i navigations biten och kollar även
lite på mjukvaran.

---

Menysystem:
Sony har som Iriver en färgskärm. Men som vi har konstaterat innan så har de
inte tagit ut svängarna helt vad det gäller skärmens prestanda utan har valt
ganska så monokromt tema som man nästan kunde fått med en vanlig LCD-skärm.
Nåväl, efter en liten tids laddning så slängs man in i MP3-spelarläget (fast här
kanske det borde står “Atrac3spelareläget) och den senaste spelade låten går på,
har man ett cover till albumet så visas den i displayen. Ingen bitrate eller
annat som kan påvisa filen kvalitet finns att se, kan bero på att Atrac3 inte
har den informationen tillgänglig så som en MP3-fil har.

Upplägger är hursomhelst mycket bra med albumnamn, låttitel och artist är
snyggt lagt på skärmen även om det kan tyckas vara lite väl mycket luft som inte
används till något. Detta tomrum blir fyllt såfort du lägger handen på
touchpaden då det kommer fram två menyer från vardera sida skärmen där du kan
styra allting ifrån. Jag måste tillstå att touchpaden funkar riktigt bra med de
små tryckpunkterna med denna typ av menysystem, fort och lätt att navigera.

Tyvärr kan man inte göra så mycket annat än att lyssna på musik med denna
maskin. Ingen radio eller inspelning finns. Men man kan i alla fall koppla in en
annan USB-enhet och föra över filer från dennes minne. Detta sköts snabbt och
lätt med den inbyggda browserfunktionen.
 

Mjukvara:

På CD-skivan finns det två program. Sonic Stage är till för att föra över
musik och konvertera dem till Atrac3. Ett helt ok program som är snyggt och
lättfattar och har som itunes en musikhandelsfunktion i programmet så man kan
köpa sin musik direkt från programmet. Var dock på er vakt, det tar ett par
sekunder att göra om varje låt till Atrac3 och sen tar det ytterligare nån
sekund att lägga över den på spelaren. Så har du all din musik på MP3 (som
nästan alla har) så var beredd på att du får USB1-hastigheter när du för över
låtar. Det andra programmet är bara en värdelös variant på utforskaren som
funkade lite som den själv tyckte, det vill säga alltid tvärtemot mot vad jag
ville. Detta är dock väldigt beta alla program på skivan då jag fick dem på en
vanlig CD-R skiva då inget var riktigt bestämt när jag fick mitt exemplar.

Det var vad Sony hade att erbjuda, låt oss nu ta en titt på Muvo.

---

Creatives MuVo2 är kanske inte den färskaste hårddiskspelaren på marknaden.
Men bara för att den är gammal behöver inte betyda att den är ointressant. Den
är nämligen ganska ensam i sin klass och har bara iPod mini och den nya Creative
ZEN micro som konkurrenter. Det är hårddiskspelare som har en flashspelares
yttermått jag pratar om, det har varit väldigt lugnt i det segmentet under lång tid
men nu börjar det hända saker, vi får se om Muvo fortfarande är något att ha.

MuVo stöder de tre vanligaste ljudstandarderna men har inget stöd för det allt mer populära ogg, kan ha lite att göra med att när denna spelare var ny så
var också ogg ganska nytt. Batteritiden är inget att hurra över men inte heller
något att gråta över, ganska normal livslängd enligt mig, Jag räknade
batteritiden på mitt exemplar till ungefär 13 timmar så det är riktigt angivna
specifikationer. Det är på funktionsbiten vi hittar muvos akilleshäl, den kan
egentligen ingenting annat än att spela upp musik och lagra filer, ingen radio
eller diktafon eller liknande. Bra för den som enbart har den till för musik då
man slipper betala för onödiga funktioner, men detta gör att Muvon får en mindre
potentiell köpkrets då många vill ha dessa funktioner.

Vikten är minst i hela testet och jag kan till och med sträcka mig till att
kunna ha Muvon runt halsen, något som jag inte skulle villja med de andra
testade maskinerna. Även storleken är mycket angenäm, även fast den “bara”
rymmer 4GB med musik/filer/filmer. Det stora glädjeämnet är nog ändå priset, den
kostar hälften så mycket som de andra spelarna i testet och tycker man 20GB är
lite overkill men man vill ändå ha mer än vad en flashspelare rymmer så är detta
ett intressant objekt.

Vad är med i kartongen?
MuVo2 kommer i en plastförpackning och det krävs vasst tillhygge för att få
upp den. Väl inne möts vi av många trevliga saker och tillbehör.

Den lilla väskan som följer med är en trevlig liten krabat. Den är hårt
stoppad och står emot det mesta när det gäller stötar, inte heller lär man rispa
upp det syntetiska tyget mot nycklar och liknande när den ligger i fickan.
Väskan sitter ihop med ett par elastiska band så man får ta i lite för att få
ned spelaren, det är bara bra enligt min mening för då ramlar den inte ut så
lätt och sen sitter väskan så slimmat och snyggt. Som du kan se på bilden så har
de gjort en liten anordning så att man kan fästa den lilla USB-kabeln på väskan
och på så sett få allt på samma ställe. Det har hänt ett par gånger att man
glömt USB-kabeln hemma när man ska spara över allting man gjort på jobbet och
sen fortsätta med det hemma, det problemet blir betydligt mindre nu i och med
att man har kabeln i väskan.

Det följer med två stycken olika USB-kablar till Muvo. En är en kort liten
rackare på några centimeter och får plats på sidan om ovannämda väska, dock
tycker jag den är aningen kort för att har du en vanlig torndator så får
spelaren liksom hänga i USB-kabeln för det finns inte en chans att den når till
backen. Dock kör jag mycket med laptop och då är den lille som klippt och
skuren. Givetvis följer det med en standard svart 1m kabel.

Som synes så finns det även en redig laddare i paketet utifall man inte har
en dator i närheten och kan ladda upp via USB. Många tillverkare har detta som
tillval men Creative har valt att skicka med till båda spelarna och ändå har
kunnat hålla ett såpass lågt pris, det tycker åtminstone jag är riktigt bra
gjort. Laddaren är hursomhelst tvådelad och den totala sladdlängden är ungefär
2.5 meter.

Hörlurarna:
MuVo2 och Touch använder sig av samma typ av hörlurar, finns inget märke på
dem och har inte sett några snarlika förut så jag förmodar att det är
specialtillverkade lurar för just Creative

Designen är inte riktigt som alla andra lurar. Till att börja med är
färgtemat genomgående melerat grått och sladden är vit, ovanliga färger för att
vara teknikprylar (om man bortser från iPod). Tyvärr måste jag säga att
ergonomin på dessa lurar inte är den bästa, för mig är de allelens för stora,
även om man tar bort skumgummi skyddet så sitter de inte skönt i mina öron. Kan
nämnas att jag aldrig haft problem förut med snäckor som varit för stora.
Utformningen känns lite 90-tal också, helt symmetriska lurar är inte den
optimala lösningen enligt mig.

Ljudet är inget man kan hurra för heller. Det saknas udd på stora delar i
registret och det finns ingen tyngd i de lägre frekvenserna, inte heller får jag
någon respons i de högre frekvenserna. Slätstruket var ordet. Distorsion kommer
tidigt och man får hålla sig på låga volymer. Muvo2 har dock inte sådär
jättemycket mer att ge även om du har andra lurar. Visst, det blir lite bättre
med ett par riktigt lurar men det är inte så att det är ett absolut måste för
att få valuta för Muvon. Om inte annat så tycker jag att du ska köpa nya lurar
för bekvämlighetens skull.

---

Creative MuVo2 är den minsta spelaren i hela testet men även den spelaren som
har minst utrymme. Egentligen hör den inte till samma klass som de övriga
spelarna i testet men den hör inte riktigt till flashspelareklassen så jag
avgjorde att den passade bättre tillsammans med sina storebröder. Formen på Muvo
är lite annorlunda då den är helt kvadratiskt, nästan alla andra spelare jag har
hållit är rektangulära. Finns inga egentliga nackdelar formaten emellan

MuVo2 har nog den mest sparsmakade designen av spelarna som är med den här
gången. Det finns bara två knappar på framsidan och en liten infälld display.
Den lilla knappen har bara en uppgift och det är att stänga av och sätta på
spelaren, kan vara lite lurig att komma åt då den är såpass liten och sitter
infälld i skalet. Den stora knappen sköter spolning och volym, trycker man den
rakt in så kommer man till menyerna. Lättare kan det inte bli. Man tappar viss
funktionalitet på det i och med att man inte kan ändra equalizer eller
uppspelningssätt utan att gå in i menyerna.

Creative har valt att montera alla kontakter på ovansidan av spelaren och det
har att göra med att man bara kommer åt ovansidan när man har spelaren i
medföljande väska. Längst ut till höger sitter ingången för laddaren. I
mitten sitter USB2-kontakten och till vänster sitter det en ingång för
fjärrkontroll som är integrerad med den vanliga 3.5 mm hörlurskontakten. Det går
givetvis att använda dina egna lurar, ter sig rätt självklart då Creative inte
skickar med någon fjärrkontroll utan det får man köpa separat hos en
återförsäljare eller direkt från dem. Tyvärr finns det inget som helst skydd för
kontakterna så att få in skräp och annat olämpligt är tämligen lätt.

Baksidan hyser egentligen bara en enda sak, en stor lucka som kan dras
tillbaka och då öppnas. Under där hittar vi ett relativt stort vitt batteri på
3.6 volt och det går givetvis att ta bort och byta ut mot ett nytt. Perfekt när
batteriet blir slitet, man behöver inte skicka in spelaren för batteribyte som
man måste göra på vissa andra. Luckan känns robust när den väl är stängd men har
man den uppfälld så kan det kännas som att det man ska bryta av den

Skärmen är den minsta i hela testet, även om man ser till förhållandet
storlek på spelaren/storlek på skärm. Det får tyvärr bara plats med två rader
text så det är ganska svårt att få en bra överblick över menysystem och
navigering i låtlistor. Textstorleken är inte heller den största så man får
koncentrera sig ganska ordentligt för att se vad det står, det är knappt man ser
låttitel om man har spelaren i höjd med byxfickorna. Den blå
bakgrundsbelysningen är i alla fall ganska trevlig att vila ögonen på.

Med den lilla tvåradiga displayen i åtanke går jag lite motvilligt in på
navigeringsbiten.

---

Menysystem:
Muvo har en stor brist, dess display är i min mening inte tillräckligt stor för
att kunna hålla styr på 4GB musik. Så är man inte lite full i fan när man lägger
upp mappstrukturen med all musik så kan man räkna med att man får ta igen det
med att leta låtar in i absurdum. Man ser bara ett album i taget och har ingen
aning om vad som komma skall, man får helt enkelt förlita sig på att man lagt
alla album i bokstavsordning eller sorterat dem efter exempelvis genre.

Menysystemet är upplagt på rad så man kan se ett antal alternativ samtidigt
med illustrativa symboler. Bra att de lyckats med detta i alla fall då jag
annars förutspår att det hade varit helt olidligt att hitta rätt inställning.
Det finns inget radio eller inspelningsläge så det enda du kan göra är att
lyssna på musik och glida runt i menyerna. MP3-läget visar antalet låtar i
mappen, hur långt det har gått i låten, batteristatus, equalizerläge och
givetvis så rullar låttiteln fram i fönstret. Ingen teknisk information om
ljudfilen i sig men det skulle bli för grötigt om det också skulle vara med.

Finns inte så mycket att säga mer än att muvo är svårnavigerad och har en på
tok för liten skärm. Men vi får skylla på att den har nått år på nacken och var
mig veterligen den första mid-size hårddisk-spelaren.
 

Mjukvara:

På skivan hittar vi Adobe reader för att kunna läsa medföljande manual på
skivan. Mjukvaran som följer med är Creatives mediasource som är ett
allroundprogram för Creatives hårdvara. Man får med detta med nästan alla
mediarelaterade produkter från Creative. Du kan göra i princip det mesta med
detta program, bränna skivor, sortera låtar, rippa musik och föra över musik på
spelaren. Dock har jag inte riktigt sett nyttan med att föra över filer med ett
program, “drag & drop” är det som funkar bäst och smidigast enligt mig.
Hursomhelst är detta ett ganska så trevligt program med många funktioner, dock
inget nytt som man inte sett förrut.

Creative har bistått med två spelare till testet och nu är det dags för oss
att gå in på den andra, ZEN touch.

---

Creative är en av de stora aktörerna på ljudkortsfronten och
specialtillverkade högtalarpaket speciellt för datorer. Med den gedigna
erfarenheten så borde de vara ganska hemma på det här med ljud och musik.
Kännetecken på tidigare MP3-spelare från Creative är att de har alltid legat en
bit under andra tillverkare i pris men har haft det lite sisådär på kvalitets-
och innovationsfronten. Förhoppningsvis har de rått bot på det med deras nyaste
maskin, Creative ZEN Touch.

Musikstödet är de vanliga standardformaten, OGG återfinns inte men kanske
eventuellt kommer i en senare uppdatering av firmwaren. Displayen är en skapligt
stor monokrom display med blå bakgrundsbelysning som är skonsam och skön mot
ögonen. Batteritiden är bäst i test och den håller faktiskt ut sålänge om man
inte använder displayen alltför flitig utan bara låter den spela nonstop i
fickan med släckt display. Hårddisken är faktiskt mycket tystare än de andra
testade spelarna, spelar kanske inte så stor roll om man använder den som
musikkälla men jag använder gärna MP3-spelarna som extern hårddisk till min
laptop, och då kan det vara irriterande med ett högfrekvent vinande ljud.

Vikten är acceptabel med tanke på lagringsutrymmet och utseendet, storleken
är heller mycket att klaga på men precis som iRivern är den ganska så hög, syns
bra när man har den i fickan och åtminstone jag tycker inte att det ser vackert
ut . Det kanske mest intressanta är priset på spelaren, priset ligger betydligt
lägre än andra 20GB spelare, ZEN Touch kostar lika mycket som iPod mini som har
16GB mindre lagringsutrymme och en tredjedels batteritid, bara det argumentet
gör Zen till en riktig köpstark spelare för den prismedvetne. Det är väldigt
sparsmakat med funktioner, den kan i princip inte göra något mer än att spela
musik i digitalt format. En diktafon och en radio tycker då jag att man kan
implementera i en sån här pass stor spelare.

Vad är med i kartongen?
Creative har ett gott anseende när det gäller att skicka med trevliga
tillbehör och inte borde de ha ändrat sig nu?

Väskan är i elegant fuskläder med en Creative-logga längst ned. Insidan är
fodrad med fleeceliknande material och på baksidan hittar vi en clips för
bältet. väskan är ganska grov och skyddar spelaren mot det mesta, inget mer att
önska. Strömadaptern är tvådelad varav den transformatorn och sladden som går
till spelaren utgör en del, den andra är en nätsladd som kopplar från
vägguttaget in i transformatorn. På transformatorn finns inte mycket mer att se
än en liten lampa som indikerar när spelaren laddas.

Manualen som följer med är på 15 olika språk och täcker bara in grunderna i
hur man får igång spelaren, den långa versionen får man läsa på datorn.
Medföljande USB-kabel är en svart standardkabel och längden landar på nästan
1meter.

Tyvärr var det ganska så sparsmakat med tillbehör. Bara väskan som var något
utöver det vanliga. Beror väl till viss del på det låga priset så man ska nog
inte anmärka på det. Hade Creative tagit med fjärrkontroll, vagga och andra
accessoarer så hade nog inte priset hamnat under 3000kr.

Hörlurarna:
MuVo2 och Touch använder sig av samma typ av hörlurar, finns inget märke på
dem och har inte sett några snarlika förut så jag förmodar att det är
specialtillverkade lurar för just Creative.

Designen är inte riktigt som alla andra lurar. Till att börja med är
färgtemat genomgående melerat grått och sladden är vit, ovanliga färger för att
vara teknikprylar (om man bortser från iPod). Tyvärr måste jag säga att
ergonomin på dessa lurar inte är den bästa, för mig är de allelens för stora,
även om man tar bort skumgummi skyddet så sitter de inte skönt i mina öron. Kan
nämnas att jag aldrig haft problem förut med snäckor som varit för stora.
Utformningen känns lite 90-tal också, helt symmetriska lurar är inte den
optimala lösningen enligt mig.

Ljudet är inget man kan hurra för heller. Det saknas udd på stora delar i
registret och det finns ingen tyngd i de lägre frekvenserna, inte heller får jag
någon respons i de högre frekvenserna. Slätstruket var ordet. Distorsion kommer
tidigt och man får hålla sig på låga volymer. Tråkigt att lurarna matchar det så
annars fina ljudet som Zen Touch faktiskt klämmer ur sig. Ett par nya lurar för
att ut maximalt av din Touch är ett måste.

---

Creative Zen Touch är en spelare som inte är alltför olik närmaste konkurrenten iPod.
Den snygga vita färgen går igen och det metallfärgade bakstycket känns igen fast
Touch har valt att metalliclacka istället för att blankpolera som Apple har
valt. Jag måste säga att den mattvita framsidan matchar den silvriga bakkåpan
mycket bra, stilfullt så det räcker till och blir över. Färgen verkar även sitta
där den sitter. Skrapade lite med nycklar och liknande, inga tecken på skador i
ytan utav huvudtaget.

Framsidan pryds av en stor display med blå bakgrundsbelsyning och under
hittar vi en liten originell knappsats. Mitt i hela härligheten hittar vi en
avlång touchpad som skulle kunna liknas vid ett steglöst scrollhjul. Fungerar på
precis samma sett också, drar du med fingret upp längs “touchområdet” så kommer
även din markör på skärmen att åka uppåt. En av de absolut snabbaste och bästa
sätten att ta sig runt i stora listor med musikfiler. Bredvid touchpaden sitter
det sex knappar i två grupper med tre knappar i varje. Med dessa kan du sköta
spolning fram/bak, play/pause, menyn och sen en separat knappt för att sätta på
slumpvald låt. Rätt skön knapp som jag faktiskt använde ganska mycket under
testperioden, perfekt när man är sådär lagom slut i skallen och kan inte
bestämma sig för vad man ska lyssna på. Mitt i spelaren hittar vi en rund knapp
där “OK” är inpräntat och den med minsta tekniska vetande kan gissa vad den ska
vara till för…

På höger kant hittar vi egentligen ingenting intressant, ett enda litet
jack för att koppla in laddaren är ensamt på hela kanten. Till höger hittar tre
stycken knappar varav två av dem är lite större än den tredje. De två stora är
till för att styra volymen upp och ner och den tredje är till för att stänga av
och sätta på spelaren, denna knapp lyser även svagt blått när spelaren är
påslagen. Alla knappar på hela spelaren är gjorda med samma snygga silverfinish.
Baksidan och undre gaveln är helt rena från ingångar utgångar och andra ställen
där man kan tänka sig att vara intresserad av.

Övre gaveln är det däremot lite mer komponenter på. Längst till vänster
hittar vi en hörlursutgång med kombinerad utgång för fjärrkontroll. Observera
att man inte behöver köra med fjärrkontroll (den får man köpa till separat
förövrigt) så att alla lurar med rak eller vinklad kontakt får plats utan några
som helst problem. I mitten sitter det en vanlig mini-USB kontakt, givetvis kan
man trycka igenom data i USB2-hastigheter. Till höger sitter det en glidbrytare
som styr knapplåset.

Den 150*104 pixel stora skärmen har en skön blå bakgrundsbelsysning och ett
tydligt svart gränssnitt. Den tilltagna storleken gör så att all information som
man kan tänka sig får plats på en gång. Displayen rymmer 6 rader med högupplöst
text samtidigt och det blir lättöverskådligt om man har långa menyer och
spellistor. Displayen är snabb, märks inte minst när man rullar ned i spellistor
med touchpaden. Finns egentligen inte så mycket att säga, färg kunde ha varit
skojigt men med priset i åtanke så är detta en utmärkt skärm.

Hur påverkar “scrollpaden” handhavandet av denna spelare då? vidare till
nästa blad.

---

Menysystem:
Zen touch har som lillebror en upplyst blå display fast modellen större.
Stor luftig skärm med en trevlig blå bakgrundsbelysning och ett läckert upplägg
tillsammans med den smidiga touchpanelen gör att man får en känsla av total
kontroll och en blixtrande hastighet i menyerna som man inte kan få med knapptryck.
På tal om menyerna, navigationen mellan album och/eller efter genre är riktigt
smidig och man ser många album på en gång vilket gör att man får god överblick
av vad man har på spelaren. Även inställningsbiten är mycket god med många
inställnignsmöjligheter för båda skärm och ljud.

Upplägget i MP3-läget är helt godkänt med låttitel och artist i mitten,
grafisk och textbaserad förloppsmätare i botten, batterimätare uppe till vänster
och spelläge precis ovanför låttitel. Tyvärr har jag drabbats av kamerahaveri
dagen innan displayen på spelaren fotades så ni får hålla till godo med
undermåliga bilder, displayen är skarpare än vad bilderna framhäver. Kan inte
säga mycket annat än att de lyckats med navigationen på alla sätt, mycket tack
vare den blixtsnabba touchkontrollen.

Inget radioläge eller inspelning finns inbyggt men går att få tag på genom
att köpa den fristående fjärrkontrollen som kostar ett par hundringar. Däremot
finns det "on the fly" redigering av spellistor vilket gör att man inte behöver
använda zen media explorer hela tiden för att lägga upp spellistor, perfekt för
långresa utan tillgång till dator. För att bättra på användbarheten ytterligare
så kan man söka efter artist/album eller låttitel med den inbyggda
sökfunktionen, ett måste om du proppar in 20Gb musik.  
 

Mjukvara:

På skivan hittar vi adobe reader för att kunna läsa medföljande manual på
skivan. Mjukvaran som följer med är Creatives mediasource som är ett
allroundprogram för Creatives hårdvara. Man får med detta med nästan alla
mediarelaterade produkter från Creative. Du kan göra i princip det mesta med
detta program, bränna skivor, sortera låtar, rippa musik och föra över musik på
spelaren. Dock har jag inte riktigt sett nyttan med att föra över filer med ett
program, "drag & drop" är det som funkar bäst och smidigast enligt mig.
Hursomhelst är detta ett ganska så trevligt program med många funktioner, dock
inget nytt som man inte sett förrut.

Eftersom ZEN Touch inte är en UMS-spelare så skickar Creative med ett lite
enklare program än mediasource för att föra över filer. Zen explorer är en
identisk kopia på windows utforskare så alla kan känna sig som hemma när de
använder detta program. Dock ser jag ingen nytta till varför de inte kunde
skippa programstödet och bara köra en MP3-spelare såsom den är tänkt att vara,
dyka upp som portabelt lagringsmedia så fort man trycker in den i USB-porten.

Nu är det bara en enda spelare kvar, dags för iAudio M3 att spänna musklerna.

---

iAudio M3:s lillebror iAudio4 testade vi för inte alltför längesen och den
klarade sig riktigt bra då det begav sig. Det är nu upp till den större
hårddiskbaserade spelaren att bekänna färg. iAudio har inte såvitt jag kan känna
till haft någon spelare som har floppat utan alla har kännetecknats av hög
byggkvalitet och riktigt bra ljud. Hoppas personligen att de inte brutit trenden
utan har en fullgod spelare även till detta test.

iAudio har lyckats kräma in varenda ljudformat i spelaren så man behöver inte
vänta på att ny firmware ska komma som aldrig tar sig tid att komma, man kan
köra alla format direkt ur kartong. Det ter sig faktiskt så att M3 har bäst
ljudstöd av alla spelare som testats idag. Var är displayen undrar du kanske nu
efter att ha skummat igenom bilderna för på spelaren sitter den inte i alla
fall. Displayen sitter nämligen på en fjärrkontroll som kopplas in med sladd
till spelaren och om man så önskar så kan man lyssna på musik utan att använda
display utav huvudtaget, strömsparande och utrymmessparande lösning. Batteriet
är ett inbyggt Li-Ion som faktiskt höll utstämplad tid med bara några minuters
differens trots att jag använde displayen flitigt.

Storleken och vikten är ett riktigt glädjemoment, lite större än ett
cigarettpaket och hälften av vikten mot de andra 20GB spelarna i testet. Det
kanske skönaste med yttermåtten är att den är tunn som få. Syns eller känns
knappt om man har den i fickan och det är riktigt bekvämt. Uteffekten är riktigt
hög och det känns ganska viktigt för mig, jag kastar nästan alltid bort
medföljande lurar och sätter på mig nått redigt istället. Med 20mW så klarar man
att driva det mesta i lurväg utan att få oönskad distorsion. 

Vad är med i kartongen?
Kartongen verkar vara välfylld och jag kan inte vänta längre utan måste
öppna den pronto!

Om vi börjar med att titta på bärväskan som hänger med så kan vi först och
främst se att den inte täcker spelaren. Det är heltäckande fram och baksidor men
bara resårband som håller ihop sidorna och ger skydd. Fördelen är att man kommer
åt volymknappen och har mikrofonen synlig, man behöver alltså inte ta ut spelare
ur väskan så fort man ska göra någonting men ger inget slagskydd från sidorna.
Väskan är halvhård med någon form av plast eller kartongskiva inuti och är klädd
med syntetiskt material på utsidan och filt på insidan.

Det följer med två olika dockor för spelaren. Den första och den jag föredrar
och använda är en lite mer stationär modell som står stabilt på bordet och har
gummifötter. När du använder denna docka så kan du koppla in till datorn via USB,
line-in/line-out och transformator för laddning. Ser mycket bra och slimmat ut
bredvid en snygg TFT skärm på skrivbordet, de går i samma ton eller vad man ska
säga. Docka nummer två är en lite mer portabel variant som bara gör om iAudios
specialkontakt till fyra stycken standardkontakter, USB, line-in/lineout och 5v
laddningsingång. Observera att spelaren laddas via USB så en transformator är
tämligen onödigt att ha om du använder datorn mycket.

Transformatorn är av vanlig standardtyp med en meter kabel och 5v utspänning.
Följer med gör Line-in kabel på en meter som används för att koppla spelaren
till en stereo för inspelning eller uppspelning i densamme. USB-kabel är miniUSB
– USB och har en längd på ungefär en meter. Denna är dock inte grå eller svart
som alla andra utan är lite flashigare, transparent skal och en innerstrumpa i
vävt stål bättrar på coolhetsintrycket rätt avsevärt.

Fjärrkontrollen till M3:an är lite mer sofistikerade än alla fjärrkontroller
jag sett till MP3-spelare. Det känns som en väsentlighet i detta fall dock
eftersom spelaren i sig inte har en egen display utan allt får skötas via
fjärren. Hursomhelst är detta en liten krabat på ett par tiotal gram och sitter
på en 70cm kabel som kopplas till spelare via en
special-iaudio-fjärrkontrollskontakt. På fjärren hittar vi först och främst
displayen mitt i smeten. Runt om på kanterna sitter det två vippreglage för
volym och spolning. Holdknapp, inspelningsknapp och en modeknapp återfinns
också. På baksidan sitter det en clips för fastsättning i kläderna och på gaveln
finns det en hörlursingång.

Måtten på kontrollen känns precis lagom och de har avvägt den lagom gentemot
behov av storleken på skärmen. Knapparna känns robusta men jag hade väl kanske
önskat lite mer av metallkänslan som basenheten ger. Detta är plast rättigenom
men jag kan inte annat än tycka om den ändå, perfekt upplägg med ett vippreglare
på varsin sida av displayen.

Hörlurarna:
iAudio kör på samma bana när det gäller hörlurar, Cresyn AXE är det
fortfarande som gäller för iAudio och det var väl inget dåligt val direkt.
Kopierar min gamla recension på Cresyn lurarna.

Kroppen på luren ligger inte emot örat utan de står ut en bit, superskönt
enligt mig men säkert mindre skönt för den som har annan form på öronen då de
säkert ramlar ut lätt. Det är trots allt väldigt lite yta som har kontakt mot
örat och de borde göra de lättare för dem att de ramlar ut. De är inte helt
symmetriska utan den runda delen i örat är lite större på ena sidan, utmärkt
ergonomi enligt mig. Som ni ser på bilden är det tre stycken öppningar i
gummiskyddet och jag upplever inte att det störa ljudet på nått sätt, det är
skönt att inte de kalla stålet ligger mot örat utan att det är gummi emellan.
Jag kan faktiskt inte se någon nackdel med dessa lurar rent ergonomiskt förutom
att det står ut lite mer än vanliga lurar, de är helt enkelt inte lika slimmade.

Tyvärr har jag inte lyckat fått fram några specifikationer, men de heter i alla
fall AXE2.

Ljudet i dessa lurar är faktiskt riktigt bra, de är inget märkvärdigt märke
på dem. Cresyn har tillverkat dem och i ärlighetens namn har jag faktiskt aldrig
hört talas om dem innan jag fick hem iAUDIOn. Som jag sa är ljudet riktigt bra
och häpnadsväckande kraftfullt, för att vara små hörselsnäckor i alla fall. Den
speciella och sköna designen gör så att de sluter om riktigt bra, ger ett litet
lyft i de lägre frekvenserna. Med andra ord är basåtergivningen i toppklass.

 

---

iAudio M3 är testets mest slimmade spelare i förhållande till hårddisk storlek
och det kan vi tacka den externa displayen på kontrollen för. M3:an finns i två
olika färger, först den silvriga modellen som kom först på marknaden och sen den
enligt mig snyggare och nya färgen brunmetallic. Det låter kanske väldigt
dystert, men den är faktiskt riktigt snygg. M3 är den enda spelaren i testet som
saknar en konventionell skärm men vi kan väl se om den tar igen det på någon
annan punkt.

Som jag sa ovan så har inte M3 någon skärm som pryder framsidan utan istället
sitter där tre stycken polerade aluminiumknappar som styr de tre
huvudfunktionerna så man kan köra utan fjärrkontrollen om man nu vill det. Dock
är det tämligen omöjligt att styra helt utan om du inte har koll på varenda
album på hela spelaren och i vilken ordning dem kommer i, rekommenderar skarpt
att inte tappa bort fjärren.

Ovandelen av spelaren pryds av tre statuslampor som symboliserar hur spelaren
mår och beter sig för tillfället. Du kan se om den laddas eller går på batteri,
lyssnar på radio eller på musik, om den läser från hårddisken eller bara ligger
och puttrar. Knappast nödvändig men rätt snygg att se på. På vänsterkanten
sitter hörlursuttaget och precis bredvid är ingången till fjärrkontrollen. Det
går inte att använda andra hörlurar från detta uttag om man har fjärren
inkopplad, man får då köra från hörlursuttaget på fjärrkontrollen istället.
Däremot går det utmärkt att lira med andra lurar om du inte kör med fjärren från
detta uttag.

Andra sidan inhyser lite mer roligheter. Längst upp är ett vipphjul för volym
men fungerar också som lägesväxlare (radio/mp3/line) om du trycker den rätt in.
Under den är inspelningsknappen för radio eller linjeingången och till sist
sitter knapplåset precis under. Vandrar vi neråt en bit till så hittar vi
mikrofonen och ett par tumbredder ner sitter resetknappen för operativsystemet
på M3, kan hända att den låser sig men under min testperiod drabbades jag inte
av det.

Baksidan innefattar bara lite tråkiga serienummer och ett par skruvar om man
nu skulle tappa allt förstånd och skruva upp den. Jag har varit grymt sugen ett
par gånger, blottade skruvskallar bara VILL BLI uppskruvade av mig känns det
som. Men efter lite mental brottning bestämde jag för mig det vettiga
alternativet. Kvaliteten är genomgående god på spelaren, aluminum är verkligen
sött på MP3-spelare, framförallt när den är bruneloxerad. Det knakar ingenstans
i fogarna eller känns instabil, kompakt hård och snygg. Super!

På nästkommande sida får vi lov att ta upp huruvida det går att
navigera på M3an. Du har trots allt 20GB som ska hållas i någorlunda schack och
det är inte det lättaste om man har en liten skärm. 

---

Menysystem:
iAudio M3 har som vi redan påpekat ett antal gånger ingen display på spelaren
utan det är fjärrkontrollen som gäller för detta ändamål. Ytan är kanske inte
den största jag sett men med rätt upplägg så brukar det gå vägen ändå. Vi har
128*96 pixlar att leka med och finfin blå bakgrundsbelysning. Efter ett litet
flashigt intro med en dansande snubbe så kommer vi till MP3-läget på direkten.
Här kan vi se att Albumnamnet åker förbi ovanför artist och låttitel, smider på
bra och är faktiskt inte så rörigt som man kan tycka att det skulle kunna bli.
Grafiskt statusbar är precis under och visar total längd på låten samtidigt som
den visar aktuell tid på låten.

I den understa kolumnen finns alla information om aktuellt spelläge,
equalizerinformation och specifikationer på ljudfilen. Mellan sistnämda kolumn
och statusbaren för tid så finns det två grafiska staplar som går i takt till
musiken, vet inte riktigt nyttan med det då jag inte sitter speciellt länge och
fascineras av dylikt men nog är det rätt fräckt, bättre än tomrum i alla fall.
Ett litet tryck på det understa vipphjulet tar dig till navigationsfönstret,
härinne ser du innehållet på hela hårddisken. Även .avi filer och motsvarande
listats, du styr dig runt med de två vipphjulen och enligt mig funkar detta
klockrent, medger enhandsstyrning.

Radioläget fungerar precis som man kan vänta sig, autosök efter kanaler eller
ställa in dem själv med 0.1MHz intervall. Inspelingslägen är också precis som
man kan förvänta sig, tryck på record så sparas det en inspelning som håller på
tills hårddisken blir full eller du väljer att avbryta den. Även övriga menyer i
inställningsmenyn funkar perfekt, du styr med samma vipphjul som i
albumnavigationsläget. Kan inte annat säga än att M3 har en sofistikerad
hantering trots en liten skärm och att den sitter på en fjärrkontroll. Intuitivt
är ordet jag letat efter. 
 

Mjukvara:

Det är samma mjukvara som till den äldre iAudio4 som jag testade för ett
litet tag sen, lättast för mig är då att helt enkelt klippa in den genomgången.
Värt att nämna är att iAudio skickar med en manual i pdf format också utifall
man tappar bort den vanliga.

De första programmet heter JetShell och är ett
standardprogram för att föra över filer till spelaren. De är ett enkelt program
som är väldigt likt Windows vanliga utforskare. Man har lite bättre översikt och
sen finns de en liten inbyggd mediaspelare längst upp. De finns bra verktyg för
att ändra bitrate och ändra filtyp också. Ett hyfsat program som är snabbt och
lätt, ingen inlärning heller då de flesta lär kunna hantera utforskaren.

De andra programmet är en mycket avancerad
medispelare som klarar alla typer av media. Fungerar även bra som karaokemaskin.
Trots de otaliga knapparna är de ändå ett snabbt program och man kan fort trycka
igång musik. Dock är de inte så överskådligt och om du har mycket musik på
datorn så blir de genast ett trögt program. Hursomhelst finns de hur mycket
inställningar och mer eller mindre bra funktioner. Nya skins finns att ladda hem
från Internet för den som vill ha ett mer individuellt JetAudio. Dock blir jag
inte så övertygad att jag går ifrån de övermäktiga Foobar.

 

Detta var den sista testsidan för idag, dags att prova slanga över lite filer
till spelarna och se om vi kan smälta några USB-portar.

---

Nu har vi kommit fram till att testa överföringshastigheter. Jag kommer köra
ett test där jag för över en film på exakt 700MB. Tidatagningen kommer att ske med vanligt stoppur med tanke på att
ZEN Touch
måste använda sitt eget program för filöverföring, de går då med andra
ord inte att använda ett program som tar tiden. Till testet
använder jag mig av ett USB2 PCI-kort från Adaptec, alla spelare i testet
använder sig av USB2-gränssnittet.

Ingen spelare sticker ut från mängden med nått extraordinärt resultat utan de
ligger mer eller mindre på samma hastigheter allihopa. iAudio är aningen
snabbare än alla de andra och vinner över VAIOn med bara någon KBps. MuVo2
ligger ett par steg efter men det kan vi nästan se förbi, den har inte alls
samma typ av hårddisk och inte riktigt samma krav på att det ska gå snabbt då du
inte har lika mycket plats att fylla upp.

Nej, nu får det faktiskt vara nog för den här gången, dags att resumera allt
det här på följade sida

---

Äntligen! nu är denna långkörare klar. Det tog sin lilla tid men nu är vi
där, testet är klart men vilken spelare är det som vinner? Ja, eftersom inte
alla spelare riktigt spelar i samma division så är det lite lurigt. att
rangordna eller placera någon framför den andra. MuVo2 har inte riktigt samma
förutsättningar som de andra fyra, den har 16GB mindre utrymme och är en generation
äldre. Detta tar den dock igen på priset och storleken, du får skapligt mycket
utrymme och en spelare som gör det som den är tänkt till för runt tvåtusen
kronor, för ungefär samma pris får du en skaplig flashspelare så prioriterar du
utrymme men inte är någon krösus så är detta ett utmärkt alternativ till en
flashspelare.

De andra fyra tåls dock att jämföras ända in på PCBn. ZEN Touch är definitivt
mest Gigabyte per krona men kanske inte så mycker mer, saknar en del funktioner
och ser lite smådassig ut. Trevlig touchplatta dock men räcker inte till för att
bräcka de andra tre. Nummer två, det måste nästan bli Sonys enhet, den står och
faller på det idiotiska påhittet att det inte ska kunna gå att spela MP3 i den
utan man måste använda sig av sunkiga Atrac3. Trevlig spelare annars, med en
MP3-firmware så skulle denna maskin få sig ett redigt uppsving.

Nu blev det lite svårare, ska Iriver H320 knipa åt sig förstaplatsen eller
får iAudio M3 krönas till kungen av hårddisk-spelare. Iriver är den bästa
spelaren teknikmässigt, usb-host funktion, underbar färgskärm, grymma
funktioner, bra utrustning och enastående batteritid. iAudio har det läckraste
utseendet, finfina tillbehör, grym kvalitetskänsla och känns kanske aningen
stiligare än den tekniksvulstiga H320. Fjärrkontrollslösning på M3an är upp till
var och en att bestämma om man tycker det är vettigt, jag har inget emot det men
många bekanta som fått känt på detta exemplar har tyckt det motsatta. H320 är
det givna valet för teknikfetischisten, M3an är för den sobre personen som
prioriterar utseende framför funktion. Jag är gravt teknosexuell så till sist
faller nog min röst på Iriver H320 som den bästa hårddiskspelaren i dagens
tester.

 

Med detta sätter vi punkt för denna gångs MP3-test men ni kan vara mer än
säkra på att jag kommer dyka upp igen, snarare än ni kan ana till och med.