Speltest: Dark Souls III

Prepare to die. Den här gången i hög fps! Dark Souls-seriens sista del är här och levererar äntligen en närmast huvudvärkslös upplevelse även på PC.

Jag fastnade aldrig för Dark Souls eller Dark Souls II när de släpptes. Jag fann alltid spelen överdrivet kryptiska, bandesignen ångestladdad och vissa fiender orättvisa. Detta tillsammans med fans som knappast gjorde det roligare att försöka uppskatta titlarna. Men åren har gått, termer som “git gud” är inte längre lika nedlåtande och spel som Bloodborne har fått mig att lättare komma in i Fromsoftwares typ av spel. Det är lite bitterljuvt att det är vid resans slut som jag lärt mig uppskatta serien.

För Dark Souls handlar i slutändan inte om att vara svårt. Meningar som “prepare to die” är egentligen bara marknadsföring ganska orelaterat till produkten i fråga. Det är utmanande, utan tvekan. Men tar ni er tiden och respekterar både omgivningar och fienderna så kan de flesta klara spelet efter ett tag.

För de som kanske inte har koll på vad Souls-serien är för spel så är det kort och gott ett actionrollspel designat för att testa ditt tålamod på alla sätt och vis. Världen som Fromsoftware designat är en tragisk och deprimerande värld av död, förfall och återuppståndelse. En odöd får för evigt återupplivas och fortsätta vandra på denna värld. Men denna era är på väg att slockna om karaktären vi spelar som, The Ashen One, inte återförenar de så kallade Lords of Cinder och åter tända den eld som bevarar denna ordning. Varför vi nu skulle vilja bevara detta är bortom mig men det är knappast den värsta för att göra något i ett spel.

Spelet är designat för att vara kryptiskt. Inte bara i sin bandesign som i sitt berättande. Medan jag rör mig framåt genom slott, träskmarker och byar, ständigt i jakt på bonfires (spelets variant av checkpoints) eller genvägar som kortar ner resan tillbaka till den vi senast var hos så finns det bitar av världens bakgrundshistoria. Det har sedan seriens första spel varit populärt för fansen att utröna vad det är som pågår omkring deras karaktärer och hållit igång många forumtrådar. För de som ofta vill ha något mer konkret i sitt berättande kan spelet vara frustrerande att förstå narrativt.

Läs på Eurogamer.se: Dark Souls 3 är det största släppet i serien

Något jag ofta hade problem med i början var till exempel sidokaraktärer som jag sprang in i. Den ena efter den andra talar ofta i gåtor eller lite smått charmigt nonsens som ofta kan kännas utan kontext eller be mig göra olika saker. Efter ett antal timmar (och lite Bloodborne-vana) så lärde jag mig att filtrera bort detta och istället fokusera på själva resan för det är vad spelet gör bäst. Resan som kantas av det ena mardrömsmonstret efter det andra som kan krossa de oförsiktiga om och om igen.

Känslan av utmaning

Tålamod och nerver är dina viktigaste resurser här. Att lära sig när det är bäst att gå på offensiven och dela ut lagom med skada på ett groteskt monster och för att snabbt fly undan för vänta på nästa chans är ofta viktigare än att bara maximera skadan hela tiden. Vi behöver fortfarande ha koll på saker som vikten på vår rustning då det påverkar vår mobilitet, och det finns en mycket större mängd av olika och unika vapen för olika spelstilar, men allt sådant är bara hjälpmedel medan din attityd är det som avgör om du klarar dig eller inte.

Fromsoftwares tredje spel har också vissa tempomässiga förändringar och lånar lite från studions konsolexklusiva Bloodborne-titel. Spelet känns lite snabbare och jag lockas ofta att försöka vara lite mer rörlig och aggressiv jämfört med tidigare. Det är fortfarande Dark Souls i rötterna men det känns också skönt att studion lånat lite av det jag uppskattade med Miyazakis andra spel.

Det som för mig särskiljer sig från andra spel är också något jag kallar för en “Fromgasm”. Det är den upprymmande känslan av att ha överkommit något som till synes verkade omöjligt i början. När en bosstrid om och om igen slutat med att krossa mina patetiska försök och maler sönder min moral till grus bara för att något till slut ska klicka och vinner. Den känslan är nästan oslagbar.

Samma känsla infinner sig när jag försöker ta mig genom världens flertalet svårare sektioner med tusentals själar som jag samlat på mig och till slut lyckas nå en ny bonfire. Då kan jag till slut andas ut och med ett leende passa på att förbereda mig för nästa sträcka. Det är var som till slut säljer Dark Souls för mig.

kan jag inte låta bli att ibland ställa mig och spana in de vackra landskapen.

Designen är strålande. När the Ashen One rör sig genom Lothric i jakten på Lords of Cinder så kan jag inte låta bli att ibland ställa mig och spana in de vackra landskapen. Det är inte just det tekniska som skiner här egentligen utan designen som är förstklassig. Västerländsk fantasy genom en japansk lins ger något som känns bekant men samtidigt eget.

En sak jag dock fortfarande inte är helt såld på är att spelet fortfarande kan vara väldigt kryptiskt med många saker. Som hur Covenants, olika brödraskap som erbjuder fördelar och förmågor, fungerar eller det ganska komplicerade sättet för att komma åt flerspelarläget. I början kan att försöka spela antingen med eller mot någon framstå som en vetenskap i sig. Såklart är det något jag lärde mig med tiden, men det är knappast något jag fann direkt logiskt eller självklart.

Klart godkänd PC-upplevelse

Något jag inte förväntade mig med Dark Souls III var att faktiskt kunna spela det på PC. De två tidigare spelen var alla ökänt dåliga portningar som båda krävde moddar för att fungera på acceptabla nivåer. Bilduppdateringslås på 30 bildrutor per sekund tillsammans med påtvingade konsolupplösningar gjorde spelen nästintill ospelbara för många.

Men efter att jag startat trean och direkt kör upp alla inställningar till max så märker jag att Fromsoftware faktiskt verkar ha lagt ner i alla fall lite tid på PC-portningen av spelet även om spelet fortfarande inte placerar sig ljusår framför konsolversionerna grafiskt. Maxinställningar för belysning, texturer och effekter är näst intill identiska med Ps4-versionen. Det är väldigt få skillnader mellan spelen som knappt märks. Utan det som skiljer mest är bilduppdateringen som får en väldigt uppskattad ökning för mig.

Läs på Eurogamer.se: Galning har klarat ut Dark Souls 3 på under två timmar

Spelets inställningar involverar det mesta som vi faktiskt vill ha i en godkänd port. Texturkvalitet, Ambient Occlusion, effekter och belysning är bara några av inställningarna jag kan pilla med här. Det saknas dock till exempel möjligheter för texturfiltrering (Anisotropic Filtering) och kantutjämningen ger mig inte mer än vara av och på. Spelet verkar använda en efterbehandlingslösning för sin kantutjämning (i still med FXAA eller liknande metoder) vilket ger bilden en ganska mjuk och lite suddig känsla. Spelet verkar också vara direkt låst till 60fps då det inte finns en inställning för att stänga av Vsync eller helt låsa upp bilduppdateringen. Detta har jag dock inte kunnat bekräfta helt då min skärm inte har stöd för mer än 60Hz.

Spelets ganska sparsmakade uppgraderingar gör att mitt Nvidia GTX 980-grafikkort aldrig behöver anstränga sig så hemskt mycket utan levererar något som Souls-spelen varit i behov av från första början: En mjuk och skön bilduppdatering som i princip aldrig dippar under de 60 som min skärm stödjer. Med alla inställningar på max så får jag överlägsen respons och slipper även de problem med Frame Pacing som konsolversionerna lider av.

De enda gångerna mitt spel droppar under 60 sker nästan slumpmässigt och bara med någon enstaka bildruta åt gången. Jag har inte lokaliserat exakt vad det är som sker, men ibland verkar det vara som att dipparna jag upplever har att göra med att jag antingen rör mig mellan två områden och omgivning ska laddas in eller när något ska synkas med spelets online-komponent. Det är som sagt ganska sporadiskt och något jag knappt märkt om jag inte stirrade mig blind på min mätare under tiden jag spelade. För under majoriteten av tiden jag spelar så är spelet stabilt.

De riktiga enda nackdelarna jag stött på medan jag spelat är enstaka buggar som när en av knapparna på handkontrollen helt slutat fungera. Detta löste sig med en omstart men jag fann det ändå frustrerande. Sedan så har spelet inget 16:10-stöd. Så när jag spelar på min 1920 x 1200-skärm får jag svarta kanter både uppe och nere av bilden. Det hade kunnat vara mycket värre (hade kunnat vara som i Quantum Break på PC) men fortfarande synd att det saknas ett riktigt stöd för andra skärmformat. Detta går att lösa med egna manuella modifikationer i spelets installationsfiler men är varken en vattentät eller acceptabel lösning för traditionella spelare.

Sedan har vi även kontrollerna. Vissa kanske rynkade på näsan när jag nämnde att jag spelade med en handkontroll, men med det här spelet är det en ganska viktig komfortfråga. Spelet har såklart fullt stöd för både mus och tangentbord där vi också kan binda om dess genvägar hur vi vill, men det känns ändå tydligt att spelet designats efter handkontroller först och främst.

Spelet är inte i behov av en mus för att sikta då det mesta ändå är baserat kring att låsa kameran på specifika fiender och rörligheten är viktigare än att kvickt vända sig om. Standardkontrollerna involverar också både scrollhjulet och Shift-knappen för att växla mellan vapen och föremål, något jag känner är långt ifrån intuitivt när en 20 meter stor boss gör sitt bästa att stampa på mig. Sedan så är menyerna också konstant märkta med ikonerna från Microsofts Xbox-kontroller. För den som absolut måste spela med mus och tangentbord går det att själv klartlägga en mer bekväm lösning, men för mig personligen och många fans av serien så är en handkontroll den föredragna kontrollmetoden för spelet.

Ett värdigt avslut

Dark Souls III är i slutändan ett värdigt avslut på serien äntligen kommer till sin rätta på PC. Självklart hade jag gärna haft lite mer glans och visuella förbättringar som hade fått min dator att börja flåsa lite men med tanke på kvalitén på tidigare delar av serien kan jag knappast klaga. Jag är glad över att spelet fungerar så pass bra som det gör.

Om ni är fundersamma över vilken plattform ni ska köra spelet på så kan jag inte göra annat än att rekommendera PC-porten med föredragen kontrollmetod som enda frågetecknet. Responsen och känslan av hur allt bara flyter på är något som serien väntat på ett bra tag. Så har ni hårdvaran och är intresserade av att prova på spelet så finns det inte längre en anledning att låta bli.

Speltester på NordicHardware.se levereras i samarbete med Eurogamer.se.