Mjukvara och spelupplevelse

Spelupplevelse och mjukvara

Specifikationer och funktioner på pappret är en sak – men hur är det att faktiskt spela HTC Vive på hemmaplan (eller i vårt fall, kontorsplan)? Hur är spelkänslan efter en stunds spelande? Hur ser spelutbudet faktiskt ut? Det är några av de frågor vi vill besvara på den här sidan, med ett antal veckors Vive-spelande i bagaget.

Testsystem

Vi satte upp HTC Vive på redaktionskontoret, och som drivande hårdvara användes en av våra arbetsdatorer, som vi konstruerat med just gott om prestanda i ett litet format i åtanke.

Datorerna i fråga är byggda i första hand för videobearbetning och multitasking snarare än spel, men ska möta de rekommenderade systemkraven med god marginal.

Komfort

Komforten är viktig när du spelar spel, vare sig det är på en vanlig plattskärm eller med ett par VR-glasögon, då det har en kraftig påverkan på hur länge du kan spela utan att uppleva obehag. Och när det kommer till elektronik du bär på dig och som är så pass påkostad som Vive är det desto viktigare att komforten håller måttet för att du ska få någon form av valuta för pengarna; den som betalar tusentals kronor för ett par VR-glasögon vill rimligtvis kunna spela mer än bara några minuter åt gången.

Passformen på VR-glasögonen i sig är bra under omständigheterna – Vive är förhållandevis framtungt, men belastningen på nacke och ansikte upplevs inte som påfrestande ens efter spelsessioner på en timme eller mer. Det medföljer två olika ansiktskuddar, ett bredare och ett smalare, där skillnaden ligger i att det smalare främst är avsett för barn eller användare med smalare ansiktsstruktur.

Däremot blir en spelrunda snabbt svettig i lite mer rörelseintensiva spel, och börjar svetten väl rinna ner för pannan kommer den också sugas upp av ansiktsfästet. Utöver den smalare varianten medföljer det inga reserver, så det kan vara värt att tänka på om du tänkt dela Vive med någon annan – risken är att nästa person i kön får ett par dyngsura VR-glasögon när du är klar.

Inlevelse och respons

Någonting som känns väl genomfört är däremot den trådlösa responsen i såväl glasögon som handkontroller. Den digitala renderingen av kontrollerna som syns när du har på dig glasögonen och ska navigera i spel och menyer har mycket snabb respons, så det går i regel utmärkt att sträcka dig efter en handkontroll som ligger på golvet eller på ett bord, även fast du inte kan se din egen hand. Avstånd, skala och rörelse är tillräckligt bra tolkade och representerade för att ögon-hand-koordination ska fungera väl med glasögonen på.

I regel är responsen även bra för huvudrörelser, men det märks snabbt om spelet hackar till eller om Lighthouse-sensorerna tappar sin synkronisering. De eftersläpningar som uppstår kan kännas desorienterande och bryter snabbt känslan av inlevelse. Som tur är sker sådana eftersläpningar förhållandevis sällan, förutsatt att Lighthouse-sensorerna behåller synkroniseringen och din hårdvara klarar av att driva spelen med god marginal.

Kablar och snubbelrisk

Kablarna innebär en överhängande snubbelrisk, även om den oftast går att hålla någorlunda reda på även när du är fullt upptagen med ett spel. Att kabelsamlingen är relativt tung blir både en fördel och en nackdel; det är enkelt att känna hur den löper längs med ryggen eller om den lindar sig runt en fot så att du slipper snubbla, men det bryter också inlevelsen i spelen en aning. Det hände minst en gång att kablarna lossnade ur datorn på grund av trassel under en intensiv runda Hover Junkers, så du gör bäst i att vara på din vakt och ta pauser då och då för att hålla koll på kablarna.

Mjukvara

Det finns två sätt att starta ett spel till HTC Vive – dels via Steam-klienten på datorn (där VR-kompatibla spel får ett “Spela i VR”-alternativ när Vive är inkopplat) eller via menysystemet direkt i VR-glasögonen. Sistnämnda är som väntat smidigast om du spelar själv, då du inte behöver ta av dig Vive för att byta spel eller ändra inställningar, medan styrningen via skrivbordsklienten är smidigt för att hjälpa andra, som kanske inte spelat Vive förut, att komma igång.Via skrivbordsklienten går det också att spegla bilden från VR-headsetet på datorskärmen, så att andra som är i rummet kan se vad dom som spelar ser. Däremot skickas inte ljudet till två utgångar samtidigt – ska andra som är i rummet höra samma ljud får det ljudet manuellt styras om till högtalare istället för Vives hörlursport.

Det är även möjligt för själva spelen att implementera dubbla gränssnitt. I exempelvis Universe Sandbox 2 så finns det en extra uppsättning menyer och kontroller på datorskärmen, samtidigt som den som spelar kan justera samma inställningar via handkontrollerna.

Steam-menysystemet i VR-läge påminner mångt och mycket om Big Picture-läget till PC-klienten, som i sin tur är anpassat för att spela i helskärm på en TV. I VR-läget används samma grundläggande designstuk, men navigering sker genom att peka med handkontrollerna. Via det här läget går det också att aktivera ett skrivbordsläge, så att du kan komma åt ditt Windows-skrivbord utan att ta av dig headsetet, till exempel för att kontrollera en inställing eller snabbt använda något annat program.

Spelutbud

HTC:s och Valves kanske största fördel gentemot konkurrenten Oculus är i nuläget Valves roll som en av världens största speldistributörer. Via Steam har Valve redan etablerad kontakt med en stor del av världens spelutvecklare, och därmed även en välbeprövad plattform för att leverera VR-spel till Vive. Oculus, å andra sidan, har behövt börja från grunden med att locka spelutvecklare till sin distributionskanal.

Det finns därför redan en hel del mjukvara tillgänglig till HTC Vive, dels i form av regelrätta spel men även andra verktyg såsom ritprogram.

Medan spelutbudet i teorin är Vives största fördel mot konkurrenten, så är det samtidigt en av plattformens största svagheter. Det finns en hel del mjukvara att tillgå, men det är mycket få titlar som håller samma klass som ett fullstort traditionellt AAA-spel. Merparten av de titlar som idag finns att spela till plattformen påminner snarare mer om arkadspel eller teknikdemo, som förvisso gör ett bra jobb med att visa vad VR-tekniken är kapabel till men som inte nödvändigtvis lyckas lika bra med att förmedla en historia.

Det innebär inte att vi inte med nöje kan spendera flera timmar i VR-världen som den är idag. Med en turnering i vem som kan nå högst high score i sci fi-skjutsimulatorn Space Pirate Trainer går det lätt att göra av med en kväll eller helg, och för den kreative går det att spendera mycket tid med att rita 3D-världar i Google Tilt Brush. Men de riktigt fängslande titlarna med karaktärsutveckling och en spännande story lyser med sin frånvaro.