Mountain levererar inte en lika banbrytande produkt som sist men med Everest 60 finns det många förbättringar. Med hög detaljrikedom i utförandet och ett par stulna knep från entusiastkretsarna, är Everest 60 ett spännande hotswap! Vi testar!
Be the first to leave a review.
Betyg 9-10 använder vi för de allra vassaste funktionerna på marknaden, perfekt och pålitlig prestanda och något unikt; utöver det vanliga. Betyget 7-8 använder vi för välfungerande tangentbord som erbjuder någon form av extrafunktionalitet. Betyget 5-6 är för tangentbord som har pålitlig funktionalitet, men erbjuder inga extrafunktioner som står ut från mängden – mellanmjölk. Betyg 1-4 använder vi för lågpresterande- och defekta tangentbord med uppenbara brister.
Kvalitetskänsla – Byggkvalité väger tungt i våra tester och det utgör en stor del av kvalitetskänslan. VI ser över de komponenter som har använts i tangentbordet samt andra faktorer som exempelvis texturerade ytor som inger en känsla av kvalitet.
Betyget 9-10 är för tangentbord i premiumsegmentet, här är det dyra och tåliga material som huserar – exempelvis metall. Tangentbordet är väl sammansatt och tillverkaren har inte snålat in på komponenterna. Betyget 7-8 är för tangentbord som kanske inte har de allra dyraste komponenterna, men inget ändå en känsla av kvalitet genom väl uttänkta material- och konstruktionsval. Betyget 5-6 är för tangentbord utan uppenbara brister, men som inte utmärker sig som varken extra tåliga eller kvalitativa. Betyget 1-4 är för tangentbord med undermålig byggkvalité och konstruktionsbrister.
Komfort – Vi använder tangentborden i minst 6-8 timmar dagligen under en längre period för att bilda oss en övergripande uppfattning om hur tangentbordet känns vid bruk. Här ser vi över brytarprofiler, ergonomiska funktioner som exempelvis justerbar höjd, brytarlock och brytarprestanda. Vi ser även över medföljande tillbehör som exempelvis handlovsstöd.
Betyg 9-10 är för att kategorisera exceptionellt ergonomiska tangentbord, de har en extremt skön känsla och brytar-egenskaperna känns väldigt bra. Betyg 7-8 är för tangentbord som är bekväma att använda under längre perioder, men saknar den lilla extra egenskapen för att nå högre. Betyget 5-6 är för tangentbord som inte utmärker sig som sköna vid drift eller erbjuder en bra skriv- och spelupplevelse av olika skäl. Bottenbetygen 1-4 är för tangentbord som är eventuella hälsorisker på grund av dålig ergonomi, brytarna är svampiga och du kan knappt vänta att skriva klart det sista stycket text så att du kan resa dig från tangentbordet.
Stäng
Sammanfattning Mountain Everest 60
När Mountain Everest släpptes, var det ett av de första tangentborden på konsumentmarknaden som anammade egenskaper från entusiastscenen. Det kändes som en frisk fläkt på att se entusiastsmörja i form av Krytox 205g0, skumfyllda chassin och hotswap. Sedan dess har många andra tillverkare snöat in sig på samma spår och Everest 60 står inte i framkant på samma sätt som storebrodern.
Med det ur vägen är Everest 60 inget dåligt tangentbord när vi summerar vårt test. Mountain har höjt detaljrikedomen när det gäller samtliga komponenter i tangentbordet, från chassi till brytare. Även om tangentbordet inte är banbrytande på samma sätt som Everest Max, finns det tydliga förbättringar på varje plan. Chassit är bättre dämpat, brytarna är smorda med entusiastsmörja, keycaps har genomgått en klar förbättring och anslutningarna är smartare. Tillverkaren har tyvärr inte lärt sig sin läxa gällande stabilisatorerna från Everest Max. Everest 60 har samma inkonsekventa smörjning som storebrodern och vårt exemplar har inte klippta stabilisatorstammar, vilket det ha enligt Mountains marknadsföring.
För priset är Everest 60 mycket tangentbord för pengarna och av den anledningen rekommenderar vi det.
Egenskaper
- Smorda, lena brytare
- Skum- och silikonfyllt chassi
- Dov ljudkaraktär
- Välbyggt
- Hotswap
| Mountain Everest 60 | |
|---|---|
| Formfaktor | 60% |
| Brytare | Hotswap |
| Keycaps | PBT |
| Keycaps-tjocklek | ~1.25 mm |
| Keycaps-profil | OEM |
| Media-/makrotangenter | Ja, via funktionslager |
| Inbyggt minne | Ja |
| Anti-Ghosting | Ja |
| N-key Rollover | Ja |
| Tangentbelysning | Ja |
| Mått | 115 x 307 x 46 mm |
| Vikt | ~760 g |
| Kabellängd | 1.6 m |
| Anslutning | USB C |
| Pris vid publicering | 1569 SEK |
Design och konstruktion
Everest 60 följer sin storebrors design till punkt och pricka. Likt Everest, den fullstora versionen, har den ett enkelt och rent formspråk som många andra tillverkare anammat de senaste åren. Det rör sig om ett plasthus som har aluminiumskiva som agerar som både monteringsplatta och topphölje. Metallplattan har en horisontellt borstad finish, precis som storebrodern.
Vi gillar inte trenden med en exponerad topp som saknar en överdel i chassit. Det är i grund och botten ett billigare alternativ som marknadsförs till konsumenten som ”premium”.
Den största skillnaden mot föregående Everest är layouten, som namnet Everest 60 också antyder. Det är ett så kallat 60%-tangentbord, som innebär att allt förutom den alfanumeriska sektionen av ett fullstort tangentbord är bortskuret. Det leder till ett mer kompakt tangentbord och skapar en mer ergonomisk arbetsyta, då vi inte behöver sträcka oss lika långt åt sidan för att använda musen. Problemet med just den uppsättning tangenter som Everest har valt, är att de två nedersta raderna av tangenter inte är standard. Det innebär att det blir svårare att hitta passande keycaps på eftermarknaden. Användare får i alla fall fysiska piltangenter, vilket normalt saknas på ett 60%-tangentbord. Vi föredrar att använda piltangenter via lager på HJKL (vim) men bottenraderna kanske är en kompromiss som många användare gärna tar i favör för piltangenter.
Sidan av Everest 60 är mycket lik sidan av den fullstora Everest . Den är prydd med en rand av polykarbonat som släpper igenom ljus. Vi hittar även en modul-anslutningsportar för en numpad på sidorna, som nu täcks av en plastflärp. Även om modulanslutningarna använder vanliga USB C-portar, går det inte att ansluta tangentbordet till datorn via dessa. Vi kan istället välja en av tre USB C-portar på tangentbordets bakre sida. Nämnvärt är att multimedia-modulen som fanns tillgänglig för Everest inte är kompatibel med dessa portar, vi kan alltså endast ansluta en Numpad.
Undersidan saknar kabelkanaler, likt Everest. Tangentbordet använder alltså istället direkt en av tre portar på baksidan. Everest 60 återanvänder dock den fiffiga lösningen för att ställa in tangentbordets höjd. I de övre kanterna finns magneter som går att lossa och stapla med fristående magneter. Det är dock lite av en gimmick, då det endast finns tre nivåer som ger tre skrivvinklar. Många andra tillverkare löser detta med smidiga utfällbara ben som går att ställa in i tre olika lägen. För att ställa in höjden på Everest 60 behöver vi lossa alla magneter innan vi staplar, då endast de understa magneterna har en gummiyta. I övrigt finns tre tjocka gummiränder som hjälper till för att hålla tangentbordet stabilt på plats.
Belysningen är ojämn över många tangenter, främst siffer-raden, samt de större tangenterna. Tangentbordets keycaps är dåligt centrerade. Karaktärerna är vänsterjusterade, men justeringen börjar i mitten, vilket skapar den underliga positioneringen. Det verkar vara ett medvetet val med tanke på att Everest Max hade samma fel.
MX-brytare släpper inte igenom ljus på ett jämnt sätt, dels då LED-lampan är placerad i en ände av brytaren men också då brytarna har komponenter som ljus inte tränger igenom. Då brytarna är exponerade släpps ljus igenom på sidorna, vilket vissa användare kan komma att tycka om. Polykarbonatranden som går genom chassits mitt, har också ett ojämnt ljus. I randen finns tydligt mörkare mellanrum som visar mellanrummet mellan LED-lamporna. Det är inte särskilt störande i våra ögon.
Denna typ av design brukar i regel leda till mycket resonans och ett gällt ljud vid användning. Everest 60 har en dämpad och dov ljudkaraktär. Dels då brytarna samt stabilisatorerna är smorda, men också då chassit är dämpat. Detaljer kring brytare, stabilisatorer och dämpning följer i kommande kapitel.
Den medföljande kabeln är okej. Det är en 1,6 meter lång kabel som är styvt vävd och är bättre än en vanlig gummikabel. Riktiga toppkablar har dubbla ärmar och kanske till och med en spole, som den vi testade från Glorious i samband med Glorious GMMK Pro-testet.
På vår våg väger Everest 60 760 gram i sin färdigbyggda standardkonfiguration. Det är inte en tungviktare men överlag känns tangentbordet stryktåligt och välkonstruerat. Mycket av den upplevda byggkvaliteten härstammar nog från att chassit är väl dämpat, vilket leder till att bygget i stort inte upplevs ihåligt, varken till känsel eller hörsel.
Demontering
Everest 60 har ett av de mest komplicerade innanredena vi har stött på i MX-väg på konsumentmarknaden. Det betyder inte att det var svårt att plocka isär, utan att vi gjorde fynd på insidan som vi inte riktigt förstår oss på.
Vi börjar med att hitta skruvhålen i monteringsplattan för att kunna öppna upp tangentbordet. Därefter lyfter vi helt enkelt av monteringsplattan – försiktigt då det finns anslutna dotterkort.
Det finns totalt tre dotterkort. Ett på vardera sida, för modulanslutningarna, samt ett för de tre USB-C-portarna på baksidan. Initialt noterar vi också hur ljusslingan som sträcker sig runt hela tangentbordet är upplyst. Det finns lysdioder med jämna mellanrum längs kretskortets kanter.
Nästa lager består av en skräddarsydd skummatta samt en aluminiumram som agerar separerare.
Nu kan vi få en bättre titt på botten av chassit. Istället för skum har Mountain valt att fylla botten med silikon. Everest Max hade ingen silikonbotten, så detta är nytt. Silikonlagret är betydligt tätare och tyngre sammansatt än skummet. Det sitter även nedskruvat, men vi förstår inte varför, då det verkar vara fastlimmat i bottenchassit. Vi lyckas inte lyfta bort lagret av silikon.
Vi ser även fästpunkter i chassibotten. Likt Everest Max rör det sig om en tråkigare konstruktion där monteringsplattan fäster direkt i botten via små pelare. Detta leder till en styvare känsla vid skrift och användning, då kretskortet inte har utrymme att vara följsamt med våra fingrar. Istället slår vi indirekt ned i botten när vi använder tangentbordet.
Tittar vi närmare på kretskortet så ser vi att de hotswap-socklar som används är tillverkade av Kailh. Kailh hotswap sockets är vanligast i dagens marknad och ses generellt som kvalitativa. Varianten som används i Everest 60 stödjer fem monteringspunkter på brytarna, så kallade PCB-monterade brytare. På kanterna av chassit ser vi även att det finns magneter för att hålla fast plastskydden för dotterkortsanslutningarna.
En findetalj som Mountain plockat med sig från storebrodern är att Mountain även denna gång har lagt skum mellan monteringsplattan och kretskortet, för extra dämpning av vibrationer och resonans vid användning.
En sista detalj vi lägger märke till innan vi monterar ihop tangentbordet igen finns vid chassits bakre del. Här finns två fjädrar på kretskortet som har kontakt med dotterkortet. Vi förstår inte vad de är till för. Det är lite av ett mysterium.
Brytare, stabilisatorer och keycaps
Vi blev imponerade av Mountain i vårt test av Everest Max, tack vare entusiastsmörjan Krytox 205g0 som de använder i sina stabilisatorer. Det är en trend som de nu fortsätter med.
Vårt testexemplar använder Mountain Linear 45, en brytare som kommer fabrikssmord med Krytox 205g0. Namnet härstammar från att brytaren aktiveras vid 45cN kraft, men den bottnar inte förrän vi tryckt ned brytaren med 60cN. Mountains sätt att namnge brytarvikt är lite missvisande, då användare som köper fria brytare och brytarfjädrar är mer vana vid att siffran syftar till vikten som krävs för att nå botten för brytaren, inte aktiveringspunkten. 60cN bottenkraft är i alla fall en populär vikt för linjära brytare i entusiastkretsar.
Vi har frågat Mountain vilken tillverkare de använder för sina brytare men de vill inte delge den informationen. För oss är det lite av ett mysterium varför Mountain väljer att hålla den uppgiften hemlig. Kinesiska MX-tillverkare är numera bättre på att tillverka MX-brytare än Cherry och kloner ses inte som något negativt. Det finns dock många tillverkare i Kina. Vissa håller högre nivå än andra. Ett sätt att tolka Mountains svar till oss är att de använder en mindre känd kinesisk tillverkare som partner.
Ett problem med att brytaren kommer fabrikssmord är att vi har svårt att avgöra hur len brytaren faktiskt är. Krytox 205g0 är en relativt tjock smörja som maskerar många imperfektioner. Det kan nästan göra vilken brytare som helst ren, om det appliceras bra. Ett annat problem är att en så tjock smörja kan leda till inkonsekvent känsla, då det är svårt att smörja samtliga brytare exakt likadant. I vår uppsättning brytare är en majoritet av konsekventa i känsla, med undantag för vissa lite segare brytare.
När vi öppnar upp brytarna ser vi att Mountain selektivt smörjt sidorna av stammen, alltså de delar som glider längs skårorna i brytarhuset. Lite har spillt över till de piggar som aktiverar brytarlövet, men båda långsidor är osmorda. Vi själva föredrar att smörja samtliga ytor, då samtliga ytor är i kontakt med brytarhuset och därmed skapas friktion över hela stammen, inte bara sidorna. Smörjningen är gjord som ett tunt lager, så tunt att den annars tjocka smörjan endast syns i form av att ytan är fuktig. Det är så Krytox 205g0 bör användas. Ett tjockt lager av Krytox 205g0 kan annars leda till att brytaren upplevs seg.
Vi har svårt att bedöma om brytarens fjäder är smord men vi kan konstatera att den inte skallrar eller ger ifrån sig ljud vid användning, vilket skulle vara anledningen till att man smörjer fjädrar över huvud taget. Pluspoäng för dessa.
Brytaren är överlag bra och len. Den är viktad enligt vår preferens och låter helt okej. Det enda vi anmärker på är Mountains val att endast ge brytaren tre monteringspunkter ner i kretskortet. Det kan leda till snedmonterade brytare, då det finns en stor tolerans i de hål som kretskort har när brytarna monteras. Vanligtvis används fem monteringspunkter för att få en konsekvent och rak montering. Mountain resonerar nog att det ökar kompatibiltietsmöjligheten, då inte alla tangentbord stödjer fem monteringspunkter, trots att Everest 60 gör det.
Vi hade önskat att hela brytarhuset var gjort av nylon, det hade gett brytaren en mer dov och djup ljudkaraktär. Vi förstår dock att Mountain väljer ett övre hus av polykarbonat för att tillgodose RGB-fantaster.
Vid faktiskt användning i Everest 60, upplever vi att vi bottnar rätt styvt. Det beror sannolikt på att det inte finns mycket utrymme för brytarna att andas i chassit, då allt hålrum är fyllt samt att monteringsplåten är gjord av aluminium. Många föredrar en lite styvare känsla men vår preferens är en mjuk och följsam bottning. Brytarna låter djupt och bra i chassit, om än karaktärslöst, och de är som nämnt lena. Överlag är det bra brytare i relation till Everest 60. Vi får vänta på en osmord variant för att uttala oss om grundutförandet.
Stabilisatorerna är genuina plåtmonterade Cherry-stabilisatorer. De är alltså inte tillverkade av en kinesisk klonfabrik. Att de är plåtmonterade innebär att de monteras direkt i monteringsplåten, som namnet antyder. Alternativet är kretskortsmonterade stabilisatorer, som är vanligare i entusiastkretsar. Fördelen med plåtmonterade stabilisatorer är att de kan avlägsnas och monteras utan att hela tangentbordet demonteras. De lämpar sig därför för ett hotswap-tangentbord. Även stabilisatorerna är fabrikssmorda med Krytox 205g0, återigen ett populärt val i entusiastkretsar.
Cherry-stabilisatorer har små utstickande dämpare på undersidan av stammen som förs upp och ned. Entusiaster brukar klippa bort dessa och även Mountain har valt att ha de klippta från fabrik, då de kan leda till ett svampigt nedtryck om de lämnas kvar. Enligt Mountains marknadsföring ska de vara bortklippta men så är inte fallet i vårt exemplar, vilket var ett trist fynd.
Här stöter vi även på risken med att fabrikssmörja stabilisatorer. De är svåra att få konsekventa och behöver testas för att säkerställa utförandet. Vänster del av backspace är seg och svampig, medan mitten och höger sida är okej och skallerfri. Skift-tangenten är bra men vår Enter-tangent är seg och skallrar på höger sida och även Space skallrar, framförallt på högersidan. Mountain fick fyra chanser på Everest 60 och tre av stabilisatorerna skallrar eller har andra defekter.
Hur kan det ha blivit så? Smörjan i stabilisatorer har ett primärt syfte, utöver att få nedsänkningen len. Det är att fylla tomrummet som finns i stabilisatorhuset. Genom att fylla huset med smörja, minimeras risken för skaller då metalltråden inte kan hoppa runt fritt och slå mot plasthuset. Anledningen till att dessa ofta behöver handjusteras är att det är lätt att smörja för mycket. Med för mycket smörj blir hela stabilisatorn svampig och seg. I vissa fall kan hela brytaren fastna i nedsänkt läge, då det är för segt för stabilisatorn att studsa tillbaka. Den andra risken är att det är smort för lite eller på fel platser – då skallrar stabilisatorn istället. Mountain har gjort ett tappert försök och det kan vara så att vi har ett olyckligt exemplar, men risken finns att många andra kunder upplever samma sak. Vi anmärkte på samma punkter under vårt test av Everest Max, som också var fabrikssmord med Krytox 205g0.
Vad kan vi göra åt stabilisatorerna? Då de är plåtmonterade kan vi enkelt lyfta bort dem från tangentbordet, rengöra dem och applicera egen smörja. I de fall då stabilisatorn skallrar, kan vi prova att applicera lite mer Krytox 205g0 med en pensel och i de fall då brytaren är seg, kan vi prova ta bort lite av smörjan som redan finns. Frågan är dock vilka kunder som sitter på Krytox 205g0, om de inte är entusiaster, och den bättre frågan är: vem vill köpa ett tangentbord som de sen behöver åtgärda fabriksfel på?
Keycaps som följer med Everest 60 är dubbelskjutna och mäter cirka 1,25mm. Det är okej, men en tjockleksstandard att sträva efter är 1,5mm. 1,5 mm är en tjocklek som de flesta högkvalitativa keycaps har på dagens marknad. Dubbelskjutning innebär att keycaps är uppbyggda i två lager, ett yttre och ett inre som även framställer karaktären. Detta är i regel den mest stryktåliga varianten av keycaps då karaktären aldrig försvinner, såvida inte hela keycapen löses upp. Detta står i kontrast mot exempelvis lasertryckta karaktärer som gradvis slits ut.
Det yttre lagret är i detta fall gjord av PBT-plast. Det är den mest stryktåliga plasten som keycaps brukar tillverkas av, sett till tålighet mot värme och kemikalier. PBT är också styvare än exempelvis ABS-plast och har därför en tendens att spricka i större utsträckning än ABS. ABS är förövrigt samma typ av plast som LEGO använder sig av. PBT-ytor varierar brett men i denna upplaga har plasten en finkornig textur som vi känner med fingrarna. Personer med lite flottiga fingrar brukar generellt föredra grövre gryn i ytan men en finkornig yta är inget negativt i sig. Det inre lagret är gjort av polykarbonat, för att släppa igenom ljus från lysdioderna i brytarna.
Profilen ser ut att vara en så kallad generisk OEM-profil. Dessa följer ungefär Cherry-profilen i vinkel men är betydligt högre och har lite djupare skålning. Till skillnad från Cherry-profilen så är bottenraden i Everest 60 lägre än raden strax ovanför. I Cherry-profiler brukar de två nedersta raderna vara identiska.
Everest 60:s keycaps är överlag godkända i våra ögon. De är helt klart ett steg bättre än de lasertryckta keycaps som finns i tunn ABS-plast på marknaden, men inte i absolut toppklass. Mountain har förbättrat sina keycaps från de vi testade i samband med Everest Max. De som följde med Everest Max var i billig ABS-plast och cirka 0,8 mm tjocka.
Mjukvara
Everest 60 använder sig återigen av Mountain Base Camp, likt storebror Everest Max. Här har Mountain gjort stora framsteg i bakgrundsanvändningen. Tidigare förbrukade Base Camp ungefär 100 MB RAM i bakgrunden, nu är det nere på cirka 30 MB. Det kan bero på att Everest Max hade inställningar för sina moduler, hur som haver är 30 MB RAM-användning godkänt. Base Camp tar numer upp 355 MB diskutrymme, i jämförelse med föregående version som tog upp cirka 300 MB.
Inställningarna som finns att tillgå är de vanliga, som mer eller mindre alla mjukvaror erbjuder. Det finns inställningar för profiler, RGB-belysning, makron och genvägar.
