Razer Huntsman V2 TKL är ett tangentbord som följer marknadstrenden men som ändå utmärker sig med unika funktioner. I vårt test framgår det att Huntsman V2 TKL är välbyggt med bra brytare men att konceptet inte är helt genomarbetat.
Be the first to leave a review.
Betyg 9-10 använder vi för de allra vassaste funktionerna på marknaden, perfekt och pålitlig prestanda och något unikt; utöver det vanliga. Betyget 7-8 använder vi för välfungerande tangentbord som erbjuder någon form av extrafunktionalitet. Betyget 5-6 är för tangentbord som har pålitlig funktionalitet, men erbjuder inga extrafunktioner som står ut från mängden – mellanmjölk. Betyg 1-4 använder vi för lågpresterande- och defekta tangentbord med uppenbara brister.
Kvalitetskänsla – Byggkvalité väger tungt i våra tester och det utgör en stor del av kvalitetskänslan. VI ser över de komponenter som har använts i tangentbordet samt andra faktorer som exempelvis texturerade ytor som inger en känsla av kvalitet.
Betyget 9-10 är för tangentbord i premiumsegmentet, här är det dyra och tåliga material som huserar – exempelvis metall. Tangentbordet är väl sammansatt och tillverkaren har inte snålat in på komponenterna. Betyget 7-8 är för tangentbord som kanske inte har de allra dyraste komponenterna, men inget ändå en känsla av kvalitet genom väl uttänkta material- och konstruktionsval. Betyget 5-6 är för tangentbord utan uppenbara brister, men som inte utmärker sig som varken extra tåliga eller kvalitativa. Betyget 1-4 är för tangentbord med undermålig byggkvalité och konstruktionsbrister.
Komfort – Vi använder tangentborden i minst 6-8 timmar dagligen under en längre period för att bilda oss en övergripande uppfattning om hur tangentbordet känns vid bruk. Här ser vi över brytarprofiler, ergonomiska funktioner som exempelvis justerbar höjd, brytarlock och brytarprestanda. Vi ser även över medföljande tillbehör som exempelvis handlovsstöd.
Betyg 9-10 är för att kategorisera exceptionellt ergonomiska tangentbord, de har en extremt skön känsla och brytar-egenskaperna känns väldigt bra. Betyg 7-8 är för tangentbord som är bekväma att använda under längre perioder, men saknar den lilla extra egenskapen för att nå högre. Betyget 5-6 är för tangentbord som inte utmärker sig som sköna vid drift eller erbjuder en bra skriv- och spelupplevelse av olika skäl. Bottenbetygen 1-4 är för tangentbord som är eventuella hälsorisker på grund av dålig ergonomi, brytarna är svampiga och du kan knappt vänta att skriva klart det sista stycket text så att du kan resa dig från tangentbordet.
Stäng
Sammanfattning Razer Huntsman V2 TKL
Razer Huntsman V2 TKL är ett gediget bygge med unika brytare som känns bra. Razer har förbättrat flera svagheter som vi uppmärksammat i tidigare test av Razers produkter, bland annat keycaps och resonansutrymmet inuti chassit. Huntsman V2 TKL är väldigt likt en stor mängd andra tangentbord, både när det gäller design och prestanda. De unika brytarna är intressanta men tillför egentligen inte en känsla som står ut, sett till lenhet. Tvärtom känns inte konceptet riktigt utarbetat, då både brytare och stabilisatorer skallrar på grund av designmissar. Med prispunkt och marknadsläge i åtanke så utmärker sig inte Razer Huntsman V2 TKL tillräckligt mycket för att få en rekommendation, trots att det i grunden är ett bra tangentbord.
Egenskaper
- Bra, unika samt tysta brytare, något svampigt nedslag
- Skumfyllt chassi
- Dov ljudkaraktär
- Välbyggt
- Skallrande stabilisatorer
| Razer Huntsman V2 TKL | |
|---|---|
| Formfaktor | TKL |
| Brytare | Razer Linear Optical (Röd linjär) |
| Keycaps | PBT |
| Keycaps-tjocklek | ~1 mm |
| Keycaps-profil | OEM |
| Media-/makrotangenter | Ja, via funktionslager |
| Inbyggt minne | Ja |
| Anti-Ghosting | Ja |
| N-key Rollover | Ja |
| Tangentbelysning | Ja |
| Mått | 362 x 140 x 38 mm |
| Vikt | ~700 g |
| Kabellängd | ~2 m |
| Anslutning | USB C |
| Lägsta pris på Prisjakt.se |
Design och konstruktion
Razer Huntsman V2 TKL är ännu ett tangentbord som är designat med en exponerad aluminiumplatta och en plastbas. Under de senaste åren har vi sett den här designen så många gånger att vi börjar tröttna – vart tog kreativiteten vägen? När det var nytt så marknadsfördes det som en premiumdesign, då användare fick se och känna på metall. På den tiden var vi vana vid att bara se plast på konsumentmarknaden. Eftersom den gamla plast-designen ändå redan var monterad på en metallplatta, tog den nya ”premium”-designen bort material och var därför i regel billigare, inte dyrare eller mer exklusiv.
Utöver sin TKL-formfaktor och exponerade design, finns det inte många egenskaper som står ut rent designmässigt på Huntsman V2 TKL. De dagar då Razer hade aggressiva linjer och kanter i sin design är långt förbi. Nu är minimalism inne och även om vi föredrar en enkel och ren design så börjar det bli lite tröttsamt, när en majoritet av alla tangentbord på marknaden ser exakt likadana ut. Den detalj som står ut här en inlasrad logotyp ovanför piltangenterna.
Plastchassit är format i två steg, där den övre delen täcks av lite överhäng från metallplattan och därefter smalnar ned mot botten. Botten är prydd med fyra små gummitassar, en i varje hörn. Tassarna är av en smalare typ och de får inte riktigt grepp på underlaget. Vi kan, utan att använda överdrivet mycket kraft, få tangentbordet att glida på underlaget. På undersidan av tangentbordet ser vi första antydan på karaktär i designen, en mönstrad textrad över hela ytan. Här har vi även utfällbara fötter med två lägen samt en USB C-anslutning.
Med tangentbordet får vi ett handlovsstöd som har sex tassar av samma typ som tangentbordet. Eftersom handlovsstödet saknar tangentbordets vikt, är det stödet ofta på vift och håller sig sällan på plats. Det finns ingen magnet eller annan form av anslutning till tangentbordet, vilket betyder att det ligger löst på skrivbordet. Handlovsstödet är skramligt, lätt, böjbart och håller låg kvalitet. Ytan som vi vilar handlovarna mot är gjorda av ett bekvämt och mjukt material. Även om fyllningen inte är särskilt generös, duger det gott och väl till ändamålet.
Huntsman V2 TKL känns kvalitativt och robust i handen. Razer har för första gången imponerat på oss i hur bygget känns. Resonansen i chassit är minimal och när vi knackar på chassit är det ett djupt och fast ljud, till skillnad från det tomma eko vi hört i tidigare tester av Razers tangentbord. Vi hör ett rasslande ljud när vi skakar tangentbordet men det är till följd av brytarnas design och har inget med chassits strukturella integritet att göra. Det är kort sagt lätt att falla i fällan och anta att plastbyggen inte kan kännas kvalitativa. Utförande är allt och Razer har gjort ett bra jobb med Huntsman V2 TKL.
Kabeln är en flätad och styv USB C-kabel. Vi mäter kabeln till cirka två meter. Kabeln är en detalj som vi inte lägger mycket vikt vid och trots avsaknad av lite finare detaljer, såsom spole, håller Huntsman V2 TKL-kabeln måttet.
I form av belysning så bjuder tangentbordet endast på upplysta tangenter. Här hittar vi inga ljusslingor längs chassit, som har kommit att bli trendigt hos andra tillverkare. Belysningen är jämn över våra keycaps, vilket är ovanligt för vanliga MX-baserade brytare. Anledningen är att MX-brytare har en liten LED-lampa i änden av brytarhuset som gör det svårt att fördela ljuset jämnt över större keycaps eller keycaps med tecken som sträcker sig över flera rader. Razers egen brytardesign har en betydligt större lampa och keycaps på Hunstman V2 TKL har välplacerade tecken, vilket leder till jämn upplysning av tecknen.
Den exponerade designen som Huntsman V2 TKL använder brukar i regel leda till mycket resonans och ett gällt ljud vid användning. Vi möts istället av en dämpad och dov ljudkaraktär. Chassits strukturella integritet, i kombination med att chassit är skumfyllt, gör mycket för ljudet som även framhävs av brytare som har inbyggda dämpare.
Tangentbordet väger exakt 700 gram på vår våg, vilket inte är särskilt tungt. Tyngre tangentbord känns i regel mer stryktåliga och kvalitativa men med Razers bra utförande är vi inte särskilt oroliga.
Demontering
Vi tar oss enkelt in under huven på Hunstman V2 TKL genom att lossa 13 skruvar. När skruvarna är lossade är det inte svårare än att vi lyfter isär metallplattan från chassibotten. Vi behöver bara vara försiktiga med dotterkortsanslutningen, som sitterpå tangentbordets högra sida – ovanför piltangenterna.
Vi möts av en skumplattas, som Razer inte har specifikationer för. Bakom skumplattan ser vi att plastbotten är gjord av ABS-plast, samma plast som LEGO använder. Det ser inte särskilt imponerande ut i botten, vilket talar för hur mycket upplevd byggkvalitet en skumplatta kan tillföra till ett billigt bygge. Utan skumplattan upplevs tangentbordet som ett ekande lågkvalitativt resonansbygge.
Om vi tittar närmre på PCBn, märker vi snabbt att det är specialanpassat för de optiska brytarna. Brytarna är enkla att ta ut genom att trycka från baksidan och de sitter inte fastlödda. De klickar in på plats och är enkla att ersätta, förutsatt att vi får tag på extrabrytare, då de ej säljs löst. Vi ser även att tangentbordet ser ut att ha projektnamnet Maya, en rolig detalj. Det finns lite överblivet kladd vid processorenheten men i övrigt är kretskortet stilrent.
Vi kan montera tangentbordet igen genom att återansluta dotterkortet, därefter placerar vi monteringsplattan på chassit och skruvar fast det igen. Inga krussiduller.
Brytare, stabilisatorer och keycaps
Det är svårt att hitta mycket detaljer kring tillverkningen av Razers optiska brytare, som används i Huntsman V2 TKL. Historiskt sett har Razer använt tredjepartstillverkare för att tillverka Razer-märkta brytare, men de röda och linjära optiska brytarna är mer mystiska.
Vad vi kan läsa oss till på produktsidan, så ser brytarna ut att bottna vid cirka 65cN, vilket är ett par gram högre än vad vår preferens är. 60cN brukar vara en populär viktning på dagens konsumentmarknad och 5cN upplevs som tyngre än vad siffrorna talar för. Vi skulle inte påstå att 65cN känns tungt men det är inte många cN ifrån den känslan. Aktiveringspunkten är vid 45cN, vilket inte betyder särskilt mycket för linjära brytare, då det saknas taktil feedback i nedslaget.
Brytarna känns lena och går att likna med en standarduppsättning valfri brytare ur Gaterons billiga linjära utbud. De är inte helt friktionfria till känseln, som vissa andra brytare vi fått möjligheten att testa, men de är tillräckligt lena för att vi inte ska lägga märke till friktion vid användning. Brytarna har en något svampig bottning, vilket sannolikt går att härleda till den inbyggda dämpningen. Dämpade MX-brytare leder alltid till en svampig bottning, då nedslaget absorberas med gummi eller något liknande. Dämpade brytare brukar också ha en förkortad slaglängd, då dämparen tar upp plats i brytarhuset. Det rör sig ofta om cirka 0,2 mm. Razer ser inte ut att ha löst gåtan och vi hittar samma karaktärsdrag i Razers dämpade brytare. Nedslaget är enligt Razers grafer 3,5 mm, vilket kan jämföras med 4 mm, som är det vanligaste avståndet.
Brytarna är inte dåliga och trots en något svampig bottning, är det en kompromiss många användare är villiga att ta för en tystare skrivupplevelse. Vi föredrar dock en brytare som inte är dämpad, där brytaren får andas fritt. Trots att nedslaget är något svampigt, bottnar vi relativt fast, utan att det känns styvt. Det är inte en mjuk och studsig skrivupplevelse, som vi vanligtvis föredrar. Det är ett mellanting som vi uppskattar, trots att det inte är riktigt vad vi personligen föredrar.
En detalj som vi inte riktigt förstår oss på är att varje enskild brytare har en inbyggd stabilisator – en stålvajer som följer våra nedslag. Om det är tänkt att tillföra någon form av stabilitet, så märker vi inte det i praktiken, då brytarna är lika stabila som vilka MX-brytare som helst. De tillför istället skrammel vid användning, eftersom de ligger löst.
Om vi manuellt tar bort stålvajern märker vi ändå förbättringar. Brytaren är lika fast men blir istället lenare, då vi tar bort en källa av friktion. Brytaren blir även tystare och får en mer dov ljudkaraktär. Då till frågan: Razer, varför är varje brytare stabiliserad?
Brytaren är optisk och behöver därför inga kontaktlöv, som en vanlig MX-brytare har. I praktiken är det endast ett hus med en stam som rör sig upp och ned med hjälp av en fjäder. Brytarna aktiveras genom en glipa som bildas mellan hus och stam vid nedtryck. Den glipa som bildas låter optiska sensorer få kontakt. Sensorerna finns monterade på kretskortet på vardera sida av brytaren.
Färre delar som skapar fysisk kontakt, borde i teorin innebära färre friktionspunkter. Som vi nämnt tidiagre är de ändå inte mer lena än osmorda kinesiska Gateron-brytare. Razers brytare ser för övrigt inte heller ut att vara smorda. Vi hittar dock inget sätt att öppna en brytare för att inspektera komponenterna närmre.
Razer slår på den stora trumman i sin marknadsföring för brytarna och menar att de är tio gånger snabbare än vanliga kontaktbaserade mekanisk brytare. Det må vara sant, i teorin, men det rör sig om så små fördröjningar att ingen användare vid faktisk användning kan märka skillnad. Vi hittar inget applicerbart scenario där vi kan varken mäta eller märka skillnad i jämförelse med en vanlig brytare. Det finns flera faktorer som skapar fördröjning, inte minst USB-protokollet och uppdateringsfrekvensstödet hos värden. Har du någonsin upplevt att tangentnedtryck i ditt mekaniska tangentbord är för långsamma? Vi känner inte till någon som har haft det problemet.
Det finns däremot en fördel med optiska brytare över vanliga kontaktbaserade brytare: livslängden. Vanliga kontaktbaserade brytare brukar mäta sin livslängd till 50 eller upp till 100 miljoner tryck. Vi har aldrig, trots intensiv användning över många års tid, kommit till den punkt att vi märkt att en brytare dött för att den nått sin slutstation sett till specificerade tryck. Av den anledningen ser vi inte heller livslängden som en praktisk fördel, även om optisk teknik i teorin har längre livslängd, då det finns färre delar som kan fallera.
Stabilisatorerna i Huntsman V2 TKL är unika. De använder sig inte av vanliga MX-stabilisatorer. De har istället en exklusiv design från Razer. Stabilisatorerna skallrar vid användning men tangenterna är väl balanserade.
Stabilisatorerna är uppbyggda som om vi vände på en vanlig stabilisator. Komponenterna är oförändrade: ett stabilisatorhus, en vajer och stammar som ansluter till vajern. Istället för att stabilisatorerna är exponerade från kretskortet, är de dock monterade i botten. Det finns betydligt mer spelrum för vajern, vilket är den komponent som producerar allt skaller som vi hör. I vanliga MX-baserade stabilisatorer har vajern inte mycket utrymme att röra sig i, och det utrymme som finns kan smörjas för att dämpa hur hårt vajern slår mot plastväggarna. Razer har konstigt nog valt att endast ge sig på att smörja mellanslagsstabilisatorerna, och även det är så snålt att det inte har effekt på skallret som bildas.
Vi skulle kunna modifiera stabilisatorerna för en tystare upplevelse. Vi kan exempelvis tejpa vajern i ändarna så att metall inte slår direkt mot plast och vi skulle även kunna smörja vajern med fett för att dämpa kontakten mot plastväggarna. Trots modifieringar så ser vi inte att Razers tillämpning av stabilisatorer är en förbättring på en existerande design. Det rör sig snarare om en försämring.
Om vi tittar vidare på tangentbordets keycaps, så noterar vi att det rör sig om dubbelskjuten PBT. PBT är en mer tålig plast än ABS, som brukar husera på konsumentmarknaden. Det finns dyr och bra ABS, precis som det finns billig och dålig PBT. När vi pratar konsumentmarknad så är PBT dock ett generellt bättre material, då det inte slits ut på samma sätt som ABS. PBT tål även högre värme, fler kemikalier och är styvare än ABS. Texturen på dessa keycaps är finkornig och liknas bäst med ett fint sandpapper.
Vad innebär det att keycaps är dubbelskjutna? Det finns flera sätt att trycka bokstäver och siffror på keycaps, vissa mer stryktåliga än andra. Just dubbelskjutning anses vara den mest stryktåliga varianten, då tecknen är ett helt separat plastlager, därav namnet. Lasrade tecken kommer att slitas ut med tid och användning, precis som med färgsublimering, även om det rör sig om betydligt längre tid. Färgsublimering är när keycaps utsätts för hög värme och tecknen sublimeras in och tränger genom plasten. Färgsublimering kan endast utföras på PBT-keycaps, då värmen som krävs är högre än smältningspunkten för ABS-plast. Färgsublimering håller i teorin inte oändligt länge men är oerhöst svårt att slita ut.
Problemet med färgsublimering är att det inte är genomskinligt. Om Razer vill att lysdioderna ska tränga igenom deras keycaps, behövs en annan typ av plast. I detta fallet rör det sig om polykarbonat. Genom dubbelskjutning uppnås en keycap som både är stryktålig och som samtidigt låter ljus passera.
Typsnittet är av enklare drag och skiljer sig mycket från de krokigt gameriga tecken som Razer la ut på marknaden för ett par år sedan. Det nya tyopsnittet är enklar men vi ogillar hur inkonsekventa Razer är. De blandar gemener och versaler vilt mellan olika delar av tangentbordet och använder ikoner för backspace samt Enter, men inte för Shift, Tab och Caps lock. På nedersta raden är meny- och windowstangenterna ikoner men Alt, Control och Fn är utskrivna. Det sänker helhetsupplevelsen för oss.
Vi ogillar även centrerade tecken ofta inte är centrerade på riktigt på de flesta tangentbord som huserar på konsumentmarknaden. De är centerjusterade, vilket innebär att de börjar i mitten och sträcker sig till höger. Det skapar en obalans och vi föredrar faktisk centrering eller högerjustering. Razer ser ut att ha centrerat sina tecken på riktigt, åtminstone med ögonmått mätt.
Profilen ser ut att vara en så kallad generisk OEM-profil. Dessa följer ungefär Cherry-profilen i vinkel men är inte standariserad och är generellt högre än Cherry-profilen. De har en tjocklek på ungefär en millimeter, vilket är en bit under vår gräns för kvalitativ tjocklek på 1,5 mm.
Mjukvara
Som alltid så dras Razer med sin mjukvara Razer Synapse. Det är en resursintensiv programvara som drar cirka 300 MB RAM i bakgrunden när det är igång. Det finns inte många inställningar att tillgå, utöver det vanliga. Vi kan ändra RGB-belysningen samt ställa om tangenter enligt önskemål. Vi ser även att vi kan höja uppdateringsfrekvensen för rapportering av tryck, sannolikt då brytarna aktiveras snabbare än en vanlig brytare. Som vi nämnde innan kan vi inte se det som en applicerbar nytta vid faktisk användning, men alternativen finns. Brytaroptimerings-alternativet har två lägen: skrivläge, där repetition av samma tangent har en längre fördröjningk, och ett gaming-läge, där det inte finns en spärr för hur snabbt tangenten kan återaktiveras efter en aktivering.
