Intel lanserar nu sin andra version av Nehalem-arkitekturen. Med Lynnfield riktar man in sig på mellanklass- och prestandamarknaden. Vi ser hur Lynnfield står sig mot storebror Bloomfield och AMDs Phenom II-arkitektur.

Intel har totalt dominerat highend-marknaden sedan man lanserade sin Core i7-arkitektur med sina Nehalem-processorer. Även om AMD gjort stora framsteg och tagit fram en konkurrenskraftig processorfamilj med Phenom II har man fått förlitat sig på sitt pris/prestanda värde. Både AMD och Intel vet att Phenom II inte kunnat konkurrera med Core i7 prestandamässigt, men med smart prissättning på processorer och med billiga moderkort har AMD kunnat erbjuda en prisvärd plattform som konkurrerat med Intels Core 2-arkitektur på mellanklass och prestandamarknaden.

Intels Core i7-processorer och inte minst LGA1366 plattformen i helhet har inte kunnat konkurrera prismässigt. Det är också här LGA1156 plattformen och Lynnfield kommer in i bilden. Även om Lynnfield, som ni snart kommer se, faktiskt innehåller fler transistorer än Nehalem har Intel lyckats sänka produktionskostnaderna för sina processorer och inte minst för moderkort och plattformen som helhet.

Lynnfield-kärnor

Lynnfield skiljer sig i grund och botten väldigt lite från Nehalem-arkitekturen, men de få ändringar som Intel gjort är väl genomtänkta och gör LGA1156 plattformen riktigt konkurrenskraftig, inte bara i jämförelse med AMDs Phenom II familj utan även Intels egen Nehalem-baserade high-end plattform. Det är dags att kika närmare på vad som verkligen skiljer de två processorarkitekturerna åt och vad som gör Lynnfield till en så pass intressant mellanklass/prestanda processor.


Lynnfield skiljer sig inte speciellt mycket från Bloomfield när det kommer till själva kärnorna. Man kan i stort sett sammanfatta skillnaderna till att en minneskontroller är bortplockad och att man har lagt till stöd för PCI-Express direkt i processorn. Om man bara ser till processorn kan man fundera på vad det är för vits med det. När vi studerar hela plattformen inser vi att det kanske inte är en så tokig idé.

Vad det gäller minneskontrollern så är det inte ett så drastiskt ingrepp som man kan tro. Flertalet tester har visat att Nehalem kan nå extremt hög bandbredd mot systemminnet men när det kommer till verkligheten är det väldigt få program som utnyttjar denna förmåga. Lynnfield är inte tänkt att vara den högst presterande plattformen och dubbla minneskanaler duger utmärkt.

Tack vare att man har flyttat in PCI-Express-kontrollen i själva processorn har man gjort nordbryggan helt överflödig, vilket är ett stort plus när man ser till plattformen som helhet. Det har inte bara ekonomiskt positiva effekter utan även lägre energiförbrukning och mindre fysisk yta. Energiförbrukning och fysisk plats är oftast inte något som är kritiskt i stationära datorer men vi kan vara säkra på att tillverkare av bärbara datorer och inbygda system jublar i och med detta.

 


Bloomfield – Ursprungliga Nehalem

Lynnfield – Den nya Nehalem

För att helt kunna eliminera nordbryggan har man också flyttat in gränssnittet DMI som tidigare sammankopplade nord- och sydbryggan med varandra. Så för att sammanfatta: PCI-Express från nordbryggan in i processorn, DMI-gränssnitt in i processorn för sammankoppling med sydbryggan och en mindre minneskanal. I övrigt hänvisar vi till vår tidigare artikel om Nehalems arkitektur som går att finna här:

:: Intel Core i7 synas i sömmarna ::

Innan vi kikar vidare på de olika processormodellerna som Intel presenterar idag ska vi kika närmare på Intels P55 Express styrkrets och LGA 1156 plattformen.


Vi har redan varit inne på hur Intel förändrat sin Lynnfield-arkitektur och bakat in ytterligare funktionalitet i själva processorn från styrkretsen. Med PCI-Express och DMI intryckt direkt på processorn har alltså Intel kunnat kasta nordbryggan åt sidan, vilket gör Intel P55 styrkretsen till kort och gott en sydbrygga. Jämfört med Intels 4-serie av styrkretsar som används på LGA 775 plattformen är skillnaderna givetvis ännu större.


Intels 4-serie används med Core 2-plattformen medan den nya 5-serien används för Lynnfield-plattformen

Styrkretsen pratar med processorn genom DMI-bussen och hanterar kopplingen till plattformens olika gränssnitt som USB, SATA, nätverkskretsar, ljudkretsar med mera.

Men med Lynnfield och LGA1156 plattformen är det nu processorn som skickar informationen inte bara direkt till minnet utan även till grafikkorten tack vare sin integrerade PCI-Express 2.0 kontroller. Bandbredden är begränsad till x16 vilket räcker gott om man endast kör med ett grafikkort men med två kort blir bandbredden endast x8 per kort vilket vid tung grafisk belastning kan bli en flaskhals. Samtidigt som det utesluter stöd för tre eller fler grafikkort på Lynnfield-plattformen. Moderkort med extra PCI-Express bryggor är dock under utveckling vilket kan öppna upp för trevägs SLI eller CrossFireX även för Lynnfield.


Intels P55 Express styrkrets

Intels uppbyggnad av Lynnfield och P55 Express styrkretsen gör det möjligt för moderkortstillverkare att dra ner på tillverkningskostnaderna då man nu kan slopa den så kallade nordbryggan helt och hållet. Utöver bandbreddsbegränsningen för PCI-Express 2.0 kontrollern i processorerna finns det även vissa frågetecken kring DMI-bussens bandbredd. Även om 2GB/s är en hel del ser vi redan idag hur vissa extrema lagringslösningar når överföringshastigheter som närmar sig 1GB/s och med SATA 6Gbps samt USB 3.0 runt hörnet kommer datatrafiken bara öka.

Vår gissning är att Lynnfields DMI-buss knappast kommer bli ett problem den närmsta tiden och för extrema användare finns fortfarande LGA1366 plattformen som ett bättre alternativ.
Intel P55 Express är en betydligt strömsnålare och billigare styrkrets än Intel X58 och det är något som gynnar hela LGA1156 plattformen.

Tyvärr har Intel trots stora likheter med tidigare Land Grid Array plattformar (1366 samt 775) återigen gett sig på att mixtra med nya standarder och format, något vi kikar närmare på härnäst.


Lynnfield liknar i mångt och mycket Nehalem med dess avlånga kontaktytor mot socketens pinnar. Antalet sådana har kunnat reduceras till 1156 från Nehalems 1366 som ett resultat av de förändringar som diskuterades på föregående tidigare sidor.

Även om Lynnfield har fler antal transistorer än Bloomfield har man med en mindre minneskontroller och en smalare databuss helt enkelt inte behov av samma kontaktytor till styrkretsen.

 


LGA1156 Sockeln på ASYS P7P55D

När det kommer till socketen så liknar den förståss också Nehalems och förutom att man har gjort om mekanismen för att spänna fast processorn en aning så fungerar den på samma vis som tidigare. En synpunkt vi hade då Nehalem lanserades var att man hade ändrat håldimensionerna från Socket 775, vilket gjorde att eftermarknadskylare inte kunde flyttas till den nya plattformen utan nya monteringsdetaljer. Det kan finnas en mening med detta för att hindra att gamla och undermåliga kylare inte kan monteras av misstag. Att man återigen gör det från Socket 1366 till Socket 1156 är dock för oss ett mysterium. De nya håldimensionerna lyder enligt följande tabell:

 

Socket: Dimensioner:
LGA775 72x72mm
LGA1156 75x75mm
LGA1366 80x80mm

Utöver Intels originalkylare har vi även utfört tester med NH-U12P som är en av flera kylare som fått stöd för LGA1156 plattformen i efterhand, tack vare uppdaterade monteringsannordningar.

I vårt första test av Intels Lynnfield processorer och P55 Express styrkretsen har vi använt ett moderkort från tillverkaren ASUS som vi ska titta lite närmare på.


ASUS har ett av de bredaste utbuden av Intel P55 Express baserade moderkort och P7P55D är faktiskt ett av de billigaste korten i familjen. Det låter kanske något tråkigt men är samtidigt ett intressant riktmärke för Lynnfield och LGA1156 plattformen som trots allt är tänkt som ett prisvärt alternativ på prestandamarknaden.

ASUS P7P55D stödjer givetvis både Core i5 samt Core i7 processorer ur Lynnfield-familjen men kommer även att husera nästa generations LGA1156 processorer som väntas dyka upp inom kort. Vi har redan sett prov på vad Intels P55 Express styrkrets erbjuder för funktionalitet vilket också är stommen i specifikationerna för ASUS P7P55D.

Specifikationer ASUS P7P55D
CPU LGA1156 sockeln med Intel Core i7samt Core i5 processorer
Chipset Intel P55 Express Chipset
Minnen

4 x DDR3 DIMM, max 16GB. Dubbla kanaler DDR 2133/1600/1333/1066MHz moduler. Med stöd för Extreme Memory Profile (XPM)

Expansions-platser 1 x PCI Express 2.0 x16 slot (singel vid x16)
1 x PCI Express 2.0 x16 slots (@x4 mode, 2.5GT/s)
2 x PCI Express 2.0 x1 (2.5GT/s)
3 x PCI
Multi-GPU stöd Stödjer ATI CrossFireX samt SLI
Lagring 7 x SATA 3 GB/s portar (6st på Intel P55, 1st Marvell JMB363)

1 x eSATA 3Gb/s
1 x IDE 133/100/66/33 för två 2 IDE enheter,

1 x Floppy för en Floppy enhet
LAN Realtek 8112L Gigabit LAN med AI NET2
Ljud VIA® VT1828S 8-kanals High Definition CODEC

Optical S/PDIF, Dolby Home Theater
IEEE1394 VIA® 6308P kontroller med 2 x IEEE 1394a portar
USB 14 x USB 2.0 (6 interna samt 8 externa portar)
I/O-Panel

1 x PS/2 för tangentbord (Lila)

1 x PS/2 för mus (Grön)

1 x S/PDIF (Optisk)
1 x IEEE 1394a
8 x USB 2.0/1.1
9 – kanalers ljud I/O

Interna I/O-anslutningar 3 x USB portar med stöd för ytterligare 6 USB portar
1 x IDE kontakt
7 x SATA kontakter
1 x CPU fläktkontakt
2 x Chassis fläktkontak (1×4-pin, 1×3-pin)
1 x Power fläktkontak
1 x IEEE1394a kontakt
Frontpanel audiokontakt
1 x S/PDIF Out kontakt
CD audio ingång
24-pin ATX Power kontakt
1 x 8-pin ATX 12V Power kontakt
System Panel(Q-kontakt)
1 x MemOK! knapp
BIOS 16 Mb Flash ROM, AMI BIOS, PnP, DMI2.0, WfM2.0, SM BIOS 2.5, ACPI 2.0a, Multi-language BIOS, ASUS EZ Flash 2, ASUS CrashFree BIOS 3
Övervakning CPU/System temperatur detection

CPU/System Power fan speed detection, CPU överhettning, CPU/System/Power fan fail varning, CPU/System fan speed kontroll
ASUS unika funktioner ASUS Hybrid Processor – TurboV EVO
– Auto Tuning, TurboV and Turbo Key
ASUS Hybrid Phase
– T.Probe Technology for Active Cooling
– 12+2 Phase Power Design
ASUS Hybrid OS – Express Gate
ASUS Xtreme Design
ASUS Exclusive Features
– MemOK!
– ASUS EPU
ASUS Quiet Thermal Solution
– ASUS Fanless Design: Stylish Heat-sink solution
– ASUS Fanless Design: Stack Cool 3
– ASUS Fan Xpert
ASUS Crystal Sound
– ASUS Noise Filter
ASUS EZ DIY
– ASUS Q-Shield
– ASUS Q-Connector
– ASUS O.C. Profile
– ASUS CrashFree BIOS 3
– ASUS EZ Flash 2
– ASUS MyLogo 2
– Multi-language BIOS
ASUS unika överklockningsfunktioner Precision Tweaker 2:
– vCore: Adjustable CPU voltage at 0.00625V increment
– vIMC: 97-step IMC voltage control
– vDRAM Bus: 81-step DRAM voltage control
– vPCH: 2-step chipset voltage control
– vCPU_PLL: 4-step reference voltage control
SFS (Stepless Frequency Selection)
– Internal Base Clock tuning from 80MHz up to 500MHz at 1MHz increment
– PCI Express frequency tuning from 100MHz up to 200MHz at 1MHz increment
Overclocking Protection:
– ASUS C.P.R.(CPU Parameter Recall)
ASUS Q-Design ASUS Q-LED (CPU, DRAM, VGA, Boot Device LED)
ASUS Q-Slot
ASUS Q-DIMM
Formfaktor ATX Form Factor
30.5 cm x 24,4 cm
Pris  

Låt oss undersöka själva kortet lite närmare.


Det första man lägger märke till med moderkortet är att den översta PCI-Express x16 platsen ligger betydligt närmare processorsockeln än vad vi är vana vid. Anledningen är som vi tidigare varit inne på att Intel helt enkelt plockat bort nordbryggan ur sin LGA1156 plattform när man integrerat dess sista funktionalitet i Lynnfield-processorerna.

 


Sydbryggan är lämnad ensam och alstrar inte särskilt mycket värme

All action sker istället i sydbryggan som vi hittar under den mycket slimmade kylflänsen nere i höger hörn. Här kan vi snabbt se ännu en fördel med Intel P55 Express styrkretsen, det krävs inga kraftfulla kylningslösningar för att hålla temperaturerna nere.

När vi talar om kylning ser vi även att ASUS täckt en del av strömfaserna med avlånga kylflänsar. ASUS P7P55D är utrustat med en 12+2 fasers strömförsörjning som lär räcka till det mesta, men samtidigt inte direkt imponerar på papper jämfört med andra dyrare P55-modeller vi sett.


MOSFET-kretsarna är utrustade med passiva kylflänsar

Moderkortslayouten på kortet är i övrigt inte mycket att orda om. I vanlig ordning hittar vi SATA och IDE-kontakterna i nederkant av kortet bredvid en laddning av extra USB-ingångar samt frontpanelskontakten. Strömkontakterna sitter ganska välplacerade i utkanten av moderkortet vilket inte ger upphov till onödigt kabeltrassel. Ovan för 24-pins ATX-kontakten hittar vi även ASUS MEM OK! knapp som kan användas vid minnesproblem.

 

Som väntat
är moderkortet utrustat med fyra minnesplatser, två för varje minneskanal. Även om det finns P55-baserade moderkort med fler minnesplatser är detta oftast dyrare lösningar. Just minnesstödet är en intressant detalj med Lynnfield där flera tillverkare matat ut massvis med nya minneskit på marknaden. Vi fick snabbt tag på ett av de första från tillverkaren Corsair.


Som vi nämnt flera gånger är en av de största nyheterna med LGA1156 plattformen att Lynnfield-processorerna endast kommer med en tvåkanals-minneskontroller. Som tur var betyder detta inte särskilt mycket i prestanda jämfört med LGA1366 plattformens trekanaliga minneskontroller men det ger lite extra huvudbry när man bygger sitt system.

Minnesmodulerna ska till skillnad från LGA1366 plattformen användas i jämt antal, 2, 4 eller 6. Vilket betyder att de trekanaliga minneskit som svämmat över marknaden efter Intels Bloomfield-lansering blir ganska värdelösa. Två av dessa kit på ett Intel P55 moderkort med sex minnesplatser är det enda användningsområdet vi kan se, annars skapar minneskit med tre moduler bara problem på Lynnfield-plattformen.

Precis i tid för vår Lynnfield-artikel fick vi ett paket från minnestillverkaren Corsair som innehåll ett av tillverkarens kanske intressantaste DDR3-minneskit för LGA1156-plattformen. Corsair Dominator CMD8GX3M4A1600C8 heter minneskitet och består av inte mindre än fyra stycken 2GB DDR3-1600 minnesmoduler.

 

Specifikationer Corsair CMD8GX3M4A1600C8
Klockfrekvens 1600MHz / PC3-12800
Minneslatenser 8-8-8-24
Minnesspänning 1,65V
Kapacitet 8GB, (4 x 2GB)
Pris ~2500 SEK

Även om Lynnfield inte officiellt stödjer snabbare minneshastigheter än 1333MHz är det inga problem att pressa rätt minnesmoduler bra mycket högre än så och Corsairs 8GB kit lovar redan från fabriken högre klockfrekvenser.

I brist på tid har vi valt att avvakta med detaljerade överklockningstester av minnesmodulerna men vi kan redan nu säga att dessa passar riktigt bra på Lynnfield-plattformen och för en kostnad av runt 2500 kronor har man möjlighet att stilla de största minnesbehov på Intels nya plattform. Corsair har meddelat oss att just detta kit är för dem som vill få maximal minneskapacitet, man har andra modeller för dem som föredrar extrem överklockning. Vi kommer att följa minnesmarknaden för Lynnfield så hålla utkik i våra artiklar och nyheter efter fler tillverkare och minnesmoduler.

Nu är det dags att gå vidare med det de flesta nog är här för, en presentation av Lynnfield-processorerna.

 


Nu i samband med lanseringen av Lynnfield presenterar Intel tre stycken modeller men vi är övertygade om att fler modeller kommer att dyka upp i framtiden. Tabellen nedan sammanfattar var Lynnfield kommer att landa i jämförelse med Nehalem.

 

Modell Kärnor/trådar Frekvens Turbo Boost Cache Process TDP Pris
Core i7 975 4 / 8 3.33GHz 3.60GHz 8MB 45nm 130W
Core i7 965 4 / 8 3.20GHz 3.46GHz 8MB 45nm 130W
Core i7 950 4 / 8 3.06GHz 3.33GHz 8MB 45nm 130W
Core i7 940 4 / 8 2.93GHz 3.20GHz 8MB 45nm 130W
Core i5 870 4 / 8 2.93GHz 3.60GHz 8MB 45nm 95W
Core i5 860 4 / 8 2.80GHz 3.46GHz 8MB 45nm 95W
Core i7 920 4 / 8 2.66GHz 2.93GHz 8MB 45nm 130W
Core i5 750 4 / 4 2.66GHz 3.20GHz 8MB 45nm 95W

Även fast några av de initiala frekvenserna matchar modeller i 900-serien så återstår det att se hur 800- och 700-seriens modeller står sig med sin aggresiva Turbo Boost-funktion. Något som bland annat skulle kunna visa sig mycket lämpligt för spel och andra mindre flertrådade applikationer.

Toppmodellen i Core i7-8xx familjen heter alltså Core i7-870 och det som skiljer processorn mot sina syskon från LGA1366 plattformen är en mindre minneskanal och lite nya transistorer för PCI-Express-kontrollern. Antalet transistorer för Lynnfield ligger för övrigt på 774 miljoner, vilket kan jämföras med 731 miljoner transistorer i Bloomfield (LGA1366 Nehalem).


Intel Lynnfield Core i7-870

Underifrån fyller man på med marknadens första Core i5-processor som med en klockfrekvens om 2,66GHz bjuder på precis samma funktionalitet som sina Core i7-syskon, förutom att Intel kapat stödet för HyperThreading. Vilket betyder att processorn endast kan arbeta med 4 trådar samtidigt, tillskillnad mot Core i7-modellernas 8. Med maximal Turbo Boost når Core i7-750 en klockfrekvens på hela 3,20GHz vilket är tillräckligt för att bräcka de flesta tvåkärniga modeller på marknaden.

Mitt emellan hittar vi Core i7-860 som med något lägre klockfrekvens än Core i7-870 har fått ett betydligt lägre pris. Vi har tills idag endast fått tag på Intels Core i7-870 processor för test men vi hoppas kunna komplettera med övriga modeller inom en snar framtid.

Vi ska kika lite närmare på hur exakt Turbo Boost fungerar och vad vi kan vänta oss av denna spännande teknik.


När det gäller dagens processorer från Intel förtäljer klockfrekvensen inte riktigt hela sanningen. Intel har istället valt att flytta fokus från klockfrekvenser till effektförbrukning. Precis som överklockare vet finns det oftast marginal i processorer, speciellt med effektiva kylflänsar. Intel har tagit tillvara på detta genom att göra så att processorn själv kan överklocka sig om temperaturerna är under kontroll och belastningen inte allt för hög. Intel kallar detta Turbo Boost och introducerade denna funktion redan i Nehalem-arkitekturen. Nehalem kan gå upp en multipel på alla kärnor och ytterligare en multipel i enkeltrådade applikationer förutsatt att vissa förhållanden är uppfyllda. Lynnfield tar detta ett steg längre och kan öka sin multipel flera steg. Detta är förståss en positiv sak för användare men inte helt lätt att testa på ett jämförbart sätt.

I slutändan betyder det att Lynnfield ska kunna arbeta i betydligt högre klockfrekvenser än sin specificerade, så länge en eller flera av processorns kärnor är i vila. Något som optimerar prestandan ytterligare efter användningsområdet. Trots att i7-870 t.ex. kan öka sin klockfrekvens från 2.93GHz till hela 3,60GHz med Turbo Boost är detta endast med en kärna/tråd aktiv, vilket betyder att strömförbrukningen fortfarande inte blir högre än det specificerade TDP-värdet.

När tre eller fyra kärnor är belastade ökar klockfrekvensen till 3,20GHz vilket kan ses i skärmdumpen nedan. Nästa steg är 3,46GHz för två belastade kränor och alltså hela 3,60GHz när endast en av processorns kärnor belastas. Lika hög klockfrekvens som Intel Core i7-975 EE bjuder på i sitt Turbo-läge.

Det är nu dags att gå igenom våra testsystem innan vi fortsätter med prestandaresultaten.


Moderkort ASUS P7P55D (LGA1156)
MSI X58 Eclipse SLI (LGA1366)

ASUS Crosshair III Formula (AM3)
Processor Intel Core i7-870 2,93GHz (LGA1156)
Intel Core i7-965 3,20GHz (LGA1366)
AMD Phenom II X4 965 3,40GHz (AM3)
Minne Corsair TR3X6G1866C9D (3x2GB) @ 1333MHz 9-9-9-24 (LGA1366)
Corsair CMX8GX3M2A1600C8 (2x4GB) @ 1333MHz 9-9-9-24
Grafikkort XFX HD 4890 XXX Edition 1GB (+ HIS HD4890 för CrossFire)
Hårddisk WD Raptor 36GB x2 RAID0
Operativsystem Windows 7 Ultimate 64-bit RTM
Drivrutiner ForceWare 186.18
Intel 9.1.1.1012
Testprogram 3DMark 06
3DMark Vantage
Winrar 3.90 64-bit
Cinebench r10
Call of Juarez DX10
Crysis
HAWX
ATTO
SuperPI 1.5
wPrime
Everest 5.02.1750.0

De tre testsystem vi använda oss av gör det möjligt för oss att jämföra alla tre prestandaplattformar på marknaden idag. Intel Core i7-965 Extreme Edition täcker upp LGA1366 plattformen medan AMDs Phenom II X4 965 processor kämpar för Socket AM3 plattformens ära.

Vi hade planer på att använda oss av fler referensprocessorer genom att simulera andra processormodeller i Intels sortiment. Men tyvärr satte Turbo Boost stopp för detta. Vi hade inga problem att simulera en Core i7-860 processor genom att sänka multipliern på processorn, men Turbo Boost funktionen ville då inte aktiveras vilket gör att vi valt att inte ta med dessa simulerade resultat. Vi hoppas kunna återkomma med ytterligare resultat med hjälp av fler processorer.

En annan notis är att vi i våra tester valt att köra med 6GB resp. 4GB RAM-minne i våra testsystem. Samtidigt som vi gick under specifikationerna för Corsairs Lynnfield-minneskit. Allt för att få en rättvis jämförelse mot LGA1366-plattformen. Mer minnestester hoppas vi kunna bjuda på senare.

Sist men inte minst passade vi även på att pressa upp Intels Core i7-870 processor till hela 4GHz med hjälp av Noctuas LGA1156 förberedda kylare. Vi ska gå in i mer detalj på denna överklockning senare men vi har även tagit med testresultat för den överklockade processorn i våra diagram, då kördes minnet i 1600MHz med samma 9-9-9-24 minneslatenser.

Vi hoppar raskt på de första testerna.


De första testerna vi presenterar är så kallade syntetiska tester som inte har något med direkt vanlig användning att göra. Men ger trots allt en intressant jämförelse av processorernas prestanda. Med Everest Ultimate testar vi både minnesprestanda och ren processorkraft.






 

I de tre första testerna är det rå processorkraft som är nyckeln och det är ganska spännande att se hur Core i7-870 kan hålla emot sin mycket dyrare och högre klockade Core i7-965 kusin. Lynnfield-processorn når inte ända fram men det är inte långt ifrån. AMD kämpar för att hänga med medan den överklockade Lynnfield-processorn visar att klockfrekvenser är väl mött i detta test.

Nu vidare med de mycket intressanta minnestesterna. Både AMD och Intel har nu integrerat sina minneskontrollers direkt i processorn och det är något vi direkt ser i väntetiderna.






 

I ren minnesbandbredd borde Intels LGA1366-plattform med Core i7-965 sopa rent hus med sin tredje minneskanal, både Phenom II och Core i7-870 har två minneskontrollers. Men även om man erbjuder högre minnesbandbredd än de både är Lynnfield inte långt efter, särskilt i lästestet. Phenom II däremot får känna sig ordentligt akterseglad.

Vi går vidare med ytterligare några syntetiska processortest.


SuperPi och wPrime är rena matematiska tester och ger en tung belastning på processorerna. Det är dock högst syntetiska tester som AMD alltid haft svårt för, men det kan vara en intressant jämförelse speciellt mellan Core i7-870 och Core i7-965.




SuperPi är ett enkeltrådat test och drar alltså inte nytta av processorernas extra kärnor eller HyperThreading-stöd. Detta till trots ser vi att Core i7-965 kan hålla undan för Core i7-870 vilket förmodligen beror lite på den högre minnesbandbredden, som faktiskt också spelar in i detta test.

wPrime är till skillnad mot SuperPi ett flertrådat test som startar en process för varje fysisk och virtuell processorkärna. Med andra ord fyra trådar för Phenom II resp. åtta trådar för de två Core i7-processorerna med HyperTreading.




 

Återigen får AMD det oerhört tufft men intressant nog ser vi att Lynnfield-processorn faktiskt lyckas ta hem segern i 32M-testet vilket är riktigt imponerande och lite förvånande då Turbo Boost inte ska göra någon direkt inverkan här.

Vi går vidare med lite mindre syntetiska processortester.


Cinebench är förvisso inget mer än ett prestandatest, men samtidigt handlar det om 3D-rendering som är en högst realistisk belastning för en prestandaprocessor som Lynnfield.



Det flertrådade Cinebench r10 testet visar återigen hur nära Core i7-870 faktiskt hamnar sin dyrare kusin Core i7-965. Det är ytterst liten skillnad mellan de två Nehalem-baserade processorerna, samtidigt som Phenom II X4 965 återigen är långt efter.

WinRAR är ett av de mest populära filkomprimeringsprogrammen på Internet och både ner och uppackning av filer är något de flesta använder sig av. Vi testar processorernas prestanda med det integrerade prestandatestet.


 

WinRAR visar samma mönster som Cinebench med en nätt fördel för LGA1366-plattformen och Core i7-965.

Nu börjar det bli dags att blanda in grafikkorten i leken så vi går vidare med våra första grafikinriktade tester.


3DMark 06 är ett välanvänt testprogram som belastar hela systemet men lägger extra stor tyngd på processor och grafikkort. Vi registrerade både det rena CPU-testet och den totala poängen.





I processortestet lyckades vi med det smått otroliga, nämligen att få exakt samma poäng med de två Core i7-processorerna. Här verkar Lynnfield trivas men i den totala poängen ser vi att Core i7-965 tar hem en knapp seger, men bara precis inom felmarginalen. Även AMD hänger med ganska väl här även om man inte kan matcha Intel-processorerna, men sen kostar också Phenom II X4 965 hälften så mycket som närmsta konkurrent.

3DMark Vantage är ett mer krävande test som lägger större belastning på grafikkortet men med Performance-testet får vi trots allt en ganska fin indikation på processorprestandan, speciellt i det rena CPU-testet.



I 3DMark Vantage ser vi återigen att Core i7-processorerna ligger mycket nära varandra medan den överklockade Core i7-870 processorn springer hem segern utan problem. AMD hänger dock läpp i processortestet men i den totala poängen är man ganska nära konkurrenterna då grafikkorten spelar större roll, vilket man även ser i CrossFire-resultaten.

CrossFire/Multi-GPU skalning på Lynnfield

Just CrossFire-resultaten är ganska intressanta då Lynnfield-processorerna endast har totalt 16 stycken PCI-Express kanaler att arbeta med. Det betyder att man i en CrossFire eller SLI uppsättning får nöja sig med x8 bandbredd för vardera kort. Intels X58 styrkrets har flera PCI-Express kanaler att arbeta med och kan erbjuda full bandbredd till båda korten. Hur stor påverkan gör detta egentligen i prestandatester som 3DMark?



Resultaten visar att det inte är allt för stora skillnader mellan de två plattformarna. Men i 3DMark Vantage där grafikkorten sätts på högre prov ser vi faktiskt att LGA1366 plattformen drar ifrån något och skulle vi testa i ännu tyngre grafiska applikationer kan skillnaderna mycket väl bli ännu större.

En sak är i alla fall säker, Lynnfield kommer inte att slå Bloomfield på fingrarna i extrem överklockning med flera grafikkort.

Vi avrundar med några speltester.


Vi passade på att se hur bra Lynnfield skulle prestera i riktiga spel och tittade närmare på hur processorerna klarade sig igenom vår trio av speltester. Vi använde oss av upplösningar som nödvändigtvis inte ger processorerna störst chans att glänsa, men som samtidigt motsvarar det de flesta hade använt i spel hemma.







Spelresultaten bjuder på en mixad kompott från ett till synes grafikkortsbegränsat Call of Juarez där alltså inte ens ett Radeon HD 4890 grafikkort räcker till för att särskilja processorerna åt i 1920×1200 upplösning. Tom Clancy’s HAWX ser ut att favorisera Intels Core i7-familj och Phenom II kan inte hänga med i svängarna. I Street Fighter IV ser vi faktiskt hur Phenom II X4 965 tar hem en prestandavinst, samtidigt som Intel-processorerna fastnar på samma nivå, även den extremt överklockade Core i7-870 processorn. Exakt vad som ligger bakom detta har vi inte lyckats ta reda på men det var upprepade tester som gav samma resultat.

Kort och gott verkar Core i7-870 vara precis lika snabb i spel som sin betydligt dyrare kusin Intel Core i7-975, även om vi kanske mest av allt längtar på nya grafikkort efter att ha sett prestandaresultaten i bland annat Call of Juarez.

Innan vi summerar vår tid med Lynnfield ska vi ta en närmare titt på strömförbrukning och överklockning av Core i7-870.


Som ni sett i våra prestandatester har vi även med ett överklockat resultat där vi pressat vårt Core i7-870 exemplar till 4,0GHz. Detta var en mycket snabb test för att se om vi just kunde nå över 4,0GHz på ett enkelt sätt och på grund av tidsbegränsningar pressade vi inte systemet vidare. Överklockningen skedde med en Noctua NH-U12P kylare och spänningen ökades från standard på 1,160V till 1,35V och multipliern var ställd till x20 med en 200MHz BCLK klockfrekvens.

Vi har tyvärr ingen skärmdump på själva överklockningen men det var inga som helst problem för processorn att hålla sig stabil i denna hastighet genom våra genomgående tester och inom en snar framtid ska vi försöka pressa Lynnfield ytterligare i mer seriösa överklockningstester.

Strömförbrukning

En intressant detalj med Lynnfield är att processorerna fått ett TDP-värde på 95W till skillnad mot hela 130W hos storebror i Core i7-9xx familjen med sin Bloomfield-kärna. Intel har alltså trots flera transistorer lyckats sänka strömförbrukningen radikalt i sin nya Lynnfield-kärna, frågan är bara hur detta ter sig vid verklig användning. Med hjälp av en enkel energimätare i vägguttaget mätte vi strömförbrukningen hos hela datorsystemet (utan skärm) både i viloläge och med full belastning (wPrime som belastar alla processortrådarna).





Resultaten talar sitt tydliga språk. Intels nya Lynnfield-kärna är bra mycket effektivare än den äldre Bloomfield-modellen och vi ser att Intels TDP-specifikationer följs ganska väl då man sparar in runt 40W jämfört med Core i7-965 vid både vila och belastning. Phenom II X4 965 är med en klockfrekvens på 3,4GHz också den en hungrig processor som drar betydligt mera ström än Intels Core i7-870 CPU, trots ofta betydligt lägre prestanda.

Processorn är dock listad till halva inköpspriset så det lär ta ett tag att tjäna in pengarna om vi bara ser till den lägre strömförbrukningen hos Lynnfield.

Temperaturer

Vi passade även på att göra några snabba temperaturmätningar på Intel-processorerna. Vi använda oss av två mer eller mindre identiska kylare (Noctua NH-U12 samt NH-U12P) vilka borde ge snarlika resultat. Men ta trots allt dessa siffror med en nypa salt då vi inte gjort några mer vetenskapliga tester och det faktiskt skiljer en aning mellan kylarna.

Vi mätte temperaturen vid vila och full belastning (30min Arena chess stresstest) med både Intels LGA1156 standardkylare samt Noctuas NH-U12P kylare. Samtidigt som vi jämförde temperaturerna med dem hos Intels Core i7-965 processor, utrustad med en Noctua NH-U12P kylare. Detta i en rumstemperatur på 23C°.



Temperaturerna visar samma bild som strömförbrukningstesterna. Lynnfield är betydligt effektivare och även om klockfrekvensen är lägre på i7-870 är det ganska stora skillnader i temperaturer. Vi ser också att Intels slimmade standardkylare knappast är något för överklockare då den redan i orginalhastighet kan ge temperaturer närmare 80 grader.

Men Lynnfield är inte bara snabb, den är även riktigt strömsnål och sval.


Prestandamässigt står sig Lynnfield förvånansvärt bra mot Bloomfield och även om man tappat en av de tre DDR3-minneskanalerna gör detta nästan försvinnande lite i verklig prestanda. Enda gången man verkligen ser rejäla skillnader är i rena minnestester. Istället är faktiskt Lynnfield i vissa fall en snabbare processor än Bloomfield i samma klockfrekvens tack vare sin mycket aggressiva Turbo-teknik. Speciellt i spel och andra enkeltrådade applikationer glänser Lynnfield-processorerna med sina kraftigt ökade klockfrekvenser.

Innan vi fått chansen att testa Core i5-750 och Core i7-860 som är de två billigare modellerna i Lynnfield-familjen är det svårt att säga mer än att processorarkitekturen är mycket välpresterande och erbjuder nästan oväntat hög prestanda.

Lynnfield sparar ström och kräver mindre kylning

Både Lynnfield-processorerna och P55-styrkretsen har samtidigt fått sin strömförbrukning ordentligt optimerad och ger LGA1156 plattformen ännu ett stort plus. Trots att prestandan kan mäta sig med LGA1366 plattformens är strömförbrukningen betydligt lägre vilket även visar sig i temperaturen på processorn. Lynnfield är en betydligt svalare CPU än Bloomfield vilket nog många uppskattar, särskilt med de mindre formfaktorer som blivit vanligare där kylningsmöjligheterna ofta är begränsade.
Processorns överklockningspotential har vi fått en liten vink av i våra första tester och det ser lovande ut inför en mer djupgående analys där den optimerade Lynnfield-kärnan borde kunna pressas en bra bit högre.

Nehalem till massorna med lägre priser
Med en prisbild på mellan 2000-5500 kronor har Intel ytterligare försvårat det för AMD. Även om det på långa vägar handlar om en budgetplattform har Intel med Lynnfield gjort Nehalem-arkitekturen tillgänglig för en större marknad. Även om vi inte kunnat testa Core i5-750 som är den processor som egentligen ska fajtas med AMDs Phenom II X4 965 är det svårt att se hur AMD ska kunna hävda sig, speciellt som deras flaggskepp för närvarande kostar närmare 500 kronor mer än Intels instegsmodellen i Lynnfield-familjen. AMD får återigen förlita sig på konkurrenskraftig prissättning men Intel börjar dra åt snaran allt mer.

Intel Core i7-870 får svårt att hitta sin plats
Det är alltid trevlig att testa flaggskeppen i en ny processorserie. Det är här vi ser den högsta prestandan och verkligen utnyttjar arkitekturen till max. Problemet med Core i7-870 som vi testat idag är att man hamnar i ett tomrum rent marknadsmässigt. Processorn kostar över 5000 kronor och det är bara Intels Extreme Edition processorer som är dyrare på marknaden. Core i7-870 känns lite för dyr med tanke på att man blir fast med en plattform som förvisso räcker långt för de flesta entusiaster. Men som med begränsningar i PCI-Express och minneskontrollern riskerar att sätta käppar i hjulet för de riktig krävande användarna.

Strömförbrukningen och den generella prestandan är mycket bra men vi hade bra gärna kikat närmare på de två övriga medlemmarna i familjen som ser ut att ge betydligt bättre värde. Passande nog kan en av de få processorer som verkligen ger Lynnfield en tuff match vara Core i7-920, samma processor som Intel valt att plocka bort från sitt sortiment innan sin lansering av sin nya plattform.

LGA1156 plattformen som helhet bjuder på mycket god prestanda till faktiskt överkomliga priser. Men det skulle kunna vara betydligt lättare att hitta rätt om Intel lyckats särskilja sina Nehalem-baserade processorer åt på ett bättre sätt. Rent prestandamässigt förstår vi varför man döpt deras toppmodeller av Lynnfield till Core i7, men för "svensson" som svär över att hans Core i7-870 processor inte passar i sitt Intel X58-moderkort är det en klen tröst.

Vid sin lansering är LGA1156 plattformen riktad mot prestandasegmentet och som det ser ut nu får AMD fokusera sig på att erbjuda bra värde på mellanklassmarknaden med sin Phenom II-arkitektur. Med Lynnfield tar Intel direkt kommandot på ytterligare en del av processormarknaden och vad värre är för AMD, man har mer på gång.

Annons

Leave a Reply

Please Login to comment
  Subscribe  
Notifiera vid