Vi bygger lågeffektsserver med virtualiseringsteknik

Bakgrund och motiv

Syftet med hela detta projekt är att minimera strömförbrukningen hos ett system som idag består av två datorer. En av datorerna agerar router/gateway/brandvägg mellan Internet och det lokala nätverket och den andra datorn agerar fil-/web-/databas-server. Målet är alltså att slå ihop dessa två burkar till en fysisk maskin och samtidigt möjliggöra ytterligare funktionalitet. Den slutgiltiga kravlistan ser ut så här:

• Halvera strömförbrukningen
• Endast en fysisk maskin
• Möjlighet att köra flera olika operativsystem
• Dubbla nätverkskort för router-funktionalitet
• Separering av publika och interna servertjänster

Ärrade administratörer av Ubuntu och/eller Windows anser säkert att detta inte är några större problem att lösa utan virtualisering och de har med all sannolikhet rätt. Vi har inga ambitioner att presentera en optimal och slutgiltig lösning utan en stor anledning är att vidga våra vyer och se detta som ett utbildningstillfälle.

Virtuali-vadå?

Vad är då virtualisering? Ett sätt att försöka sammanfatta vad virtualisering betyder kan vara “möjligheten att använda flera operativsystem i en och samma fysiska maskin”. Det är inte ovanligt att uppfatta kopplingen mellan ett operativsystem och dessa hårdvara som väldigt stark. Man stoppar i ett nytt grafikkort och installerar en drivrutin för att “kopplingen” mellan hårdvara och mjukvara ska fungera. Det den virtuella miljön gör är att den med hjälp av mjukvara låtsas vara en viss typ av hårdvara som sen kan installera ett annat operativsystem. Och kan man göra det en gång så varför inte flera gånger på samma maskin? Det är på det viset en virtuell miljö byggs upp.

En fysisk uppsättning komponenter simuleras som en uppsättning per operativsystem.

Det finns flera saker som en virtuell miljö inte passar till eller rent ut av inte klarar av. En virtuell maskin kan med fördel ses som en maskin som bara har en nätverkskabel inkopplad till omvärlden. Hårdvara som skärm, mus och tangentbord har ingen koppling mot de virtuella maskinerna och kräver i princip att all konfiguration sker fjärrmässigt. USB-enheter är ett annat exempel som kräver speciell konfigurering om de ens fungerar överhuvudtaget. Våra tillämpningar kommunicerar i stort sett uteslutande via nätverk med omvärlden så för oss innebär dessa saker inte några problem.

Ok, vi kör på virtualisering… hur går vi vidare?