Svenska SSD-Guiden: Samsung 840 250GB

Då har det blivit dags för en ny uppdatering av svenska SSD-Guiden. Denna gång har vi testat Samsungs budgetmodell, Samsung 840. Häng med när vi sätter tänderna i marknadens första SSD-enhet utrustad med TLC-NAND.

Då har det blivit dags för en ny uppdatering av vår SSD-Guide. Idag ska vi titta lite närmare på Samsungs nya budget-serie. Det handlar givetvis om Samsung 840, inte att förväxla med Samsung 840 Pro som är deras high-end serie.

Till skillnad från gamla 830-serien så har 840-serien delats upp i två. Vi har redan testat high-end varianten som har suffixet Pro. Nu är det så dags att ta oss en titt på budgetvarianten. Specifikationerna skiljer sig från 840 Pro på flera punkter med det finns också flera likheter. Till att börja med så är båda enheterna baserade på samma kontroller. Det handlar om Samsungs MDX-kontroller. Det är en 8-kanals kontroller som är baserad på tre stycken ARM-kärnor av typen Cortex R4. Vi har sett tidigare vad denna kontroller är kapabel till och därför är det väldigt intressant att Samsung valt att använda samma kontroller i sina budgetenheter såväl som i sina toppenheter.

Samsungs kraftfulla MDX kontroller sitter i både 840 Pro och 840

Det som gör Samsung 840 så speciell är att den använder sig av så kallat TLC-NAND. TLC står för “Tripple Level Cell” och innebär kort och gott att man valt att lagra tre databitar i varje minnescell. Alla övriga SSD-enheter (för konsumenter) som finns på marknaden idag, använder sig av MLC som lagrar två databitar i varje minnescell. Det finns givetvis för och nackdelar med detta och för att förstå dessa så måste vi snabbt gå igenom skillnaderna mellan SLC, MLC och TLC.

Lagringsytan hos NAND-flash består av miljarder minnesceller. Dessa är egentligen transistorer som kan hålla en viss laddning. Värdet av denna laddning bestämmer huruvida cellen innehåller data och i så fall vilket värde den datan har. SLC (Singel Level Cell) har två av dessa referensvärden för att kunna lagra en databit (1 och 0). MLC (Multi Level Cell) lagrar istället två databitar i varje minnescell. Detta gör man genom att lägga till ytterligare två referensvärden kan representera totalt fyra olika värden (00, 01, 10, 11). TLC tar ytterligare ett steg och ökar antalet referensvärden till hela åtta stycken (000, 001, 010, 011, 100, 101, 110, 111). Så vad betyder detta i praktiken? Jo om du tillverkar ett flashminne med 17,2 miljarder celler så innebär det att man får 16 gigabyte med lagringskapacitet med SLC. Med MLC så får man 32 gigabyte och med TLC så får man 48 gigabyte. Detta trots att det är samma fysiska storlek och därmed samma tillverkningskostand.

Alla typer av minnen arbetar med det binära talsystemet så därför är inte 48 gigabyte ett bra tal att arbeta med. Så istället för att göra minneschip som är på 48 gigabyte så har man istället skalat ner dem till ungefär 11 miljarder transistorer vilket resulterar i 32 gigabyte om man använder sig av TLC. Fördelen med detta är att varje minneschip tar mindre plats på varje kiselplatta. Detta gör att man kan producera fler chip till samma pris och därmed så blir minneskretsarna billigare. Den stora nackdelen med TLC är dess livslängd. Vi vet att SLC kan programmeras om ungefär 50 000 till 100 000 gånger. Med MLC så sjunker detta dramatiskt till 3 000 – 5 000 gånger. TLC är ännu värre och drar ner antalet skrivningar till ungefär 1 000. En annan nackdel är att TLC är långsammare. Både skrivning, läsning men framförallt radering av TLC tar betydligt längre tid.

TLC är inte något nytt. Många har använt det tidigare i billiga USB-stickor, smartphones och liknande. Men ingen har försökt sig på att göra en SSD baserad på minnestekniken tidigare. Eftersom Samsung tillverkar sina minneschip själva, så har de möjligheten att själva välja ut de minneschipen med bäst kvalité och därmed lyckas få tillräckligt bra chip för att de ska kunna användas i en SSD. Trots att Samsung har specificerat att deras minneskretsar ska klara 1 000 omskrivningar så borde detta inte vara ett problem för slutkonsumenten. 1 000 skrivningar på de 256 gigabyte som finns tillgängliga, gör att enheten kan skriva över 256 000 gigabyte under sin livstid. Den vanliga användaren skriver mindre än 10 gigabyte på en dag och därför borde även dessa enheter hålla i ungefär 68 år. Med 120 gigabyte, så halveras den siffran till ungefär 43 år.