Nordichardwares SSD-dödartest har skördat sitt första offer

För bara en dag sedan så gjorde vi en uppföljningsartikel till vårt SSD-dödartest. Då kunde vi konstatera att allt såg bra ut, men bara timmar efter det så förändrades allt. Det är med sorg i hjärtat som vi måste meddela att en av våra deltagare inte längre är med oss.

Bara timmar efter att vi konstaterat att alla våra tre TLC-SSD-enheter klarat av att skriva mäktiga 500 terabyte så kom det första dödsoffret. Inte helt oväntat så är det Sandisk Ultra 2 240GB som nu kastat in handduken och givit upp. Vi hade hoppats att vi skulle få någon form av indikation på att något var på väg att gå galet, men så var inte fallet.

Sandisk Ultra 2 är Sandisk första försök att göra en TLC-baserad SSD. I vårt test av enheten så räknade vi ut att den var garanterad att klara ungefär 500 skrivningar till varje minnescell innan den slutade fungera. Detta är exempelvis hälften så mycket som Samsung 840 Evo och bara en fjärdedel av 850 Evo. Vi hade därför på känn att detta skulle bli den första enheten som vi skulle få begrava. Det var dock några saker som talade för enheten. Sandisk använder sig nämligen av någon form av komprimering, vilket gör att mängden data som faktiskt skrivs till NAND är betydligt mindre än vad som skickas från operativsystemet. Detta gjorde att även som Sandisk Ultra 2 rent teoretiskt kunde skriva mindre data till NAND, så skulle den inte behöva skriva lika mycket heller. Vad vi vet så är det bara Sandforce som använder en liknande teknik och vi måste ändå säga att det fungerat väldigt bra.

Om vi tittar på den slutgiltiga datan som Sandisk Ultra 2 gav ifrån sig precis innan den dog så ser vi att enheten rapporterade att 212 133 gigabyte hade skrivits till NAND men samtidigt hade 439 284 gigabyte skrivits från Windows. Det gör att tack vare komprimeringen så kunde enheten skriva mer en dubbelt så mycket data. Detta betyder samtidigt att enhetens livslängd blir betydligt sämre om man endast skriver okomprimerbar eller redan komprimerad data som exempelvis musik, bilder och filmer.

Hur gick det till?

Varje SSD har något som kallas för SMART, vilket är metadata som en hårddisk eller SSD rapporterar till operativsystemet. Det är sedan den datan som vi kan använda för att läsa ut exakt hur mycket data som skrivits exempelvis. SMART används dock primärt för att rapportera när det blir något problem: om exempelvis en skrivning misslyckas, så kommer SMART att rapportera det. Om något av dessa värden går under/över ett bestämt tröskelvärde så kommer operativsystemet att larma och säga att det är fel på din lagringsenhet och du behöver spara allt du kan och sedan byta ut den. Det var också det vi hade hoppats skulle hända med våra SSD-enheter. Men faktum är att Sandisk Ultra 2 inte gav några som helst indikationer på att slutet var nära. Alla värden har visat grönt och de gjorde till och med det efter att enheten inte längre fungerade.

Helt plötsligt så ville enheten inte längre skriva någon data. När vi försökte så fick vi bara ett standardfelmeddelande och sedan inget mer. I Sandisk egna Dashboard så visade allting grönt förutom att man inte kunde köra deras “Smart-test” utan fick då ett meddelande med felkod 10, vilket inte säger särskilt mycket. Själva vitsen med programvaran är ju att den ska tala om vad som är fel. I hopp om att få liv i enheten igen, så stängde vi ner vårt testsystem och kopplade ut enheten en stund för att sedan sätta i den igen. Efter uppstart så kunde systemet inte längre hitta enheten, och det var det. För säkerhets skull så testade vi enheten i ett annat system och då kunde BIOS inte längre hitta den. Eftersom vi loggar alla enheters SMART-data varje timme, så kunde vi gå tillbaka och se hur enheten hade det precis innan den dog. Precis som tidigare så visade alla siffror på grönt. Efter att enheten hade slutat fungera så fick man dock möjligheten att spara undan den data man hade lagrad, vilket alltid är en fördel.

Slutsatser Sandisk Ultra 2 240GB

Det finns flera saker som vi kan få fram från vårt experiment. Även om Sandisk enhet var den som stupade först, så är det inte en dålig enhet. Vi ska inte glömma att enheten klarade av att skriva över 500 terabyte med data. Det är ungefär 23 gånger så mycket som den är designad att klara av (Sandisk garanti täcker 21 terabyte över tre år). Vilket motsvarar ungefär 100 år av vardagsanvändning för en vanlig Svensson och betydligt mer än vad både ni och vi skriver till en SSD under dess livstid. Vad som också är bra är att prestandan har varit konstant under hela testet och vi har inte sätt några tecken på att prestandan påverkas av att enheten börjar bli sliten (i alla fall inte skrivprestanda). Så trots att enheten dog lite tidigare än vad vi hade hoppats, så har Sandisk Ultra 2 gjort ett strålande jobb.

Vad som dock inte är lika strålande, är sättet som enheten dog på. Det var ingen förvarning, ingen indikation på att något var fel och Sandisk programvara sa varken bu eller bä. Så frågan är då varför du ska ha en programvara som övervakar din SSD:s hälsa, om den ändå inte säger något när det inte ens går att skriva data till enheten längre. Faktum är att Sandisk Dashboard inte ens sa till när “nand-life” gick under 0 procent, vilket också är märkligt. Den borde väl ha sagt något i stil med “Nu är den beräknade livslängden för din SSD slut. Du borde spara all din data och köpa en ny”. Vi har ställt frågan till Sandisk och vi hoppas kunna uppdatera lite senare när vi fått ett kommentar.

Om vi istället tittar framåt så har vi nu två Samsung enheter som båda fortsätter att tugga på. Ingen av dem visar ännu något tecken på problem, men som vi sett idag så kan det hända precis när som helst. Så håll koll på Nordichardware framöver för att få det veta det senaste.

Relaterade artiklar

• Hur länge håller TLC egentligen? Nordichardwares “TLC-dödartest” passerar 500 terabyte
• Vi testar livslängden på SSD-enheter med TLC-minne – Följ vårt löpande SSD-dödartest!