Krönika: Nvidia G-Sync är framtiden

G-Sync är som det mesta Nvidia utvecklar en proprietär teknik. Ett extra smärtsamt faktum när jag efter en knapp timmes bekantskap inser att jag precis sett framtiden. Inte bara för datorspel och skärmar utan kanske även för TV-apparater, mobiltelefoner och surfplattor.

Nvidias överraskande tillkännagivande av kombinerade GPU- och skärmtekniken G-Sync förra veckan gav eko inom spelcommunityn. De första mediarapporterna var smått lyriska och Nvidia bjöd på en kavalkad av sprudlande glädjecitat från alla de stora namnen inom spelutvecklingsvärlden.

När Nvidias inbjudan damp ner i inkorgen 23.30 i onsdags kväll satt jag och slet med recensionen av huvudkonkurrentens nya flaggskepp Radeon R9 290X. Inte direkt optimal tajming att ta beslut på en snabbvisit till London två dagar senare. Men trots ett pressat schema och härligt kort varsel övervägde jag alternativen och beslutade mig tidigt dagen efter för att faktiskt ta chansen. Hypen hade blivit för stor och om det var någon teknik man borde se live innan man uttalar sig om densamma var det G-Sync.

Nu står jag här vid en laddstation på Heathrow och väntar på ett försenat flyg hem till Köpenhamn och en efterlängtad helg. Just nu är det däremot tankarna kring G-sync som far runt i skallen och behöver komma ut på pränt eller åtminstone i text.

Det är inte omöjligt att vi i ett senare skede publicerar en mer detaljerad teknikartikel men hela poängen med G-Sync handlar om din personliga upplevelse när du spelar. I detta fallet väljer jag därför att fokusera på min egen upplevelse snarare än tekniken i sig, även om vi nog gör bäst i att börja i den tekniska änden.

Problemen med alla digitala skärmar

Problemet med datorspel och digitala skärmar är att våra datorer och grafikkort skickar ut ett varierande antal bildrutor varje sekund (fps) medan våra skärmar målar upp bildrutorna efter en fast uppdateringsfrekvens varje sekund (hertz).

En skärm med 60 hertz uppdateringsfrekvens målar upp en ny bild på sin panel med ett fast intervall på 16 millisekunder, varje bildruta målas fram uppifrån och ner. För att ge en perfekt och följsam spelupplevelse krävs det att grafikkortet levererar minst 1 bildruta var 16:e millisekund så att varje ny bild skärmen målar upp stämmer överens med de bildrutor grafikkortet levererar. Detta är ett scenario som egentligen aldrig uppstår då grafikkortet oftast antingen levererar för få eller för många bildrutor per sekund. Detta ger så kallad ”tearing” där en uppmålad bild på skärmen i själva verket kan bestå av två eller flera separata bildrutor som matas in av grafikkortet och kraftigt stör spelinlevelsen.

Med tekniken  V-Sync låser man leveransen av bildrutor från grafikkortet till skärmens uppdateringsfrekvens. Detta stoppar i stort problemen med tearing men skapar istället problem med lagg och stutter när ditt grafikkort inte hinner rendera en bildruta var 16 millisekund, det som behövs för att matcha skärmens uppdateringsfrekvens.

Lösningen – Grafikkortet i förarsätet

Detta är fenomen och problem som funnits i alla tider och som nu Nvidia säger sig ha löst med G-Sync. En teknik som kort och gott sätter grafikkretsen i förarsätet och placerar skärmen på passagerarplats. Dit grafikkortet kör följer skärmen efter.

I tekniska termer betyder det att skärmens uppdateringsfrekvens styrs helt av grafikkortets renderingsfrekvens. Skärmen uppdateras varje gång en ny bildruta skickas från grafikkortet och vi får på detta sätt en perfekt synkronisering mellan grafikkort och skärm som följd av en variabel uppdateringsfrekvens.

Resultatet blir ett flyt och en spelinlevelse som varken jag, eller någon annan för den delen upplevt tidigare.