Idag tar vi oss en titt på Sandisk senaste SSD. Det handlar om en direkt uppföljare till deras Extreme, döpt Extreme II. Tack vare egentillverkad flash och firmware lovar Sandisk både guld och gröna skogar och vi konstaterar att ren topprestanda faktiskt inte är det enda som räknas.
Sandisk har under de senaste åren blivit en av de mest intressanta SSD-tillverkarna. Jag minns fortfarande när vi testade Sandisk första konsument-SSD i november 2011. Då hette enheten Sandisk Ultra och var baserad på Sandforce SF1200. Då var det ett första försök för Sandisk att börja sälja SSD-enheter under egen flagg. Den gången så stod Sandisk Ultra mot enheter som Intel 510 och Samsung 830. Den betydligt äldre Sandforce-kontrollern gjorde att enheten inte kunde konkurrera rent prestandamässigt. Sandisk gjorde ett nytt försök i slutet av 2012 då man lanserade Sandisk Extreme. Även denna gång så valde man att använda sig av Sandforce, och den då redan välbeprövade SF2200-kontrollern.
Ultra kunde inte konkurrera med de andra på grund av att den låg för långt efter prestandamässigt. Extreme däremot använde sig av samma kontroller som majoriteten av “high-end-enheter” gjorde vid den tidpunkten. Extreme var också en väldigt kompetent SSD. Den vann kanske inga priser för att vara det nyaste och det snabbaste, men det var en bra SSD som hade rätt prissättning.
Fördelen med att använda sig av just Sandforce, är att man får ett färdigt paket med kontroller och firmware. Praktiskt för Sandisk eftersom de redan hade NAND-flash. Det var bara att köpa kontroller med firmware från Sandforce och helt plötsligt så hade man en enhet som konkurrerade med de bästa och det krävdes nästa ingen utvecklingstid alls. Nackdelen är att Sandforce håller väldigt hårt i sin firmware och alla tillverkare använder i princip samma firmware och därmed så är det svårt att differentiera sig från konkurrenterna. Detta gav upphov till det berg av Sandforce-baserade enheter som presterade precis likadant (det vi på NH valt att kalla för Sandberget).
Sandisk är inte nya när det gäller tillverkning av NAND-flash och det gör ju också att de inte är nybörjare på att skriva firmware för NAND-flash-kontrollerkretsar. Sandisk har till och med utvecklat egna kontrollerkretsar, men dessa används främst i USB stickor och minneskort. På grund av att de har expertisen så var det bara en tidsfråga innan Sandisk skulle gå bort från Sandforce och istället titta på Marvells kontrollerkretsar. Till skillnad från Sandforce så säljer Marvell endast hårdvaran, ingen firmware alls. Nackdelen med detta är att det tar ett tag att utveckla en egen firmware. Fördelen är att man får kontroll över funktionen på ett helt annat sätt. Första produkten där Sandisk firmware arbetade tillsammans med Marvells kontroller kom i början av 2013 i form av Sandisk Ultra Plus.
Ultra plus var första steget bort från Sandforce. Men man valde att ha kvar Extreme som sin toppmodell, trots att Ultra Plus i vissa fall kunde mäta sig med Extreme rent prestandamässigt. Sandisk använde sig då av den lite blygsammare Marvell-kontrollern 88SS9175. Nu har Sandisk istället parat ihop sin firmware tillsammans med Marvells starkaste kontroller 88SS1987 och därmed skapat Sandisk Extreme II.
