OmniPoint-brytarna levererar när resten av tangentbordet inte gör det. Är de lenaste brytarna på marknaden tillräckligt bra för att rädda ett ganska blekt bygge? Vi testar Steelseries Apex Pro Mini Wireless!
Be the first to leave a review.
Betyg 9-10 använder vi för de allra vassaste funktionerna på marknaden, perfekt och pålitlig prestanda och något unikt; utöver det vanliga. Betyget 7-8 använder vi för välfungerande tangentbord som erbjuder någon form av extrafunktionalitet. Betyget 5-6 är för tangentbord som har pålitlig funktionalitet, men erbjuder inga extrafunktioner som står ut från mängden – mellanmjölk. Betyg 1-4 använder vi för lågpresterande- och defekta tangentbord med uppenbara brister.
Kvalitetskänsla – Byggkvalité väger tungt i våra tester och det utgör en stor del av kvalitetskänslan. VI ser över de komponenter som har använts i tangentbordet samt andra faktorer som exempelvis texturerade ytor som inger en känsla av kvalitet.
Betyget 9-10 är för tangentbord i premiumsegmentet, här är det dyra och tåliga material som huserar – exempelvis metall. Tangentbordet är väl sammansatt och tillverkaren har inte snålat in på komponenterna. Betyget 7-8 är för tangentbord som kanske inte har de allra dyraste komponenterna, men inget ändå en känsla av kvalitet genom väl uttänkta material- och konstruktionsval. Betyget 5-6 är för tangentbord utan uppenbara brister, men som inte utmärker sig som varken extra tåliga eller kvalitativa. Betyget 1-4 är för tangentbord med undermålig byggkvalité och konstruktionsbrister.
Komfort – Vi använder tangentborden i minst 6-8 timmar dagligen under en längre period för att bilda oss en övergripande uppfattning om hur tangentbordet känns vid bruk. Här ser vi över brytarprofiler, ergonomiska funktioner som exempelvis justerbar höjd, brytarlock och brytarprestanda. Vi ser även över medföljande tillbehör som exempelvis handlovsstöd.
Betyg 9-10 är för att kategorisera exceptionellt ergonomiska tangentbord, de har en extremt skön känsla och brytar-egenskaperna känns väldigt bra. Betyg 7-8 är för tangentbord som är bekväma att använda under längre perioder, men saknar den lilla extra egenskapen för att nå högre. Betyget 5-6 är för tangentbord som inte utmärker sig som sköna vid drift eller erbjuder en bra skriv- och spelupplevelse av olika skäl. Bottenbetygen 1-4 är för tangentbord som är eventuella hälsorisker på grund av dålig ergonomi, brytarna är svampiga och du kan knappt vänta att skriva klart det sista stycket text så att du kan resa dig från tangentbordet.
Stäng
Sammanfattning Steelseries Apex Pro Mini Wireless
Vi blev genast nyfikna och sugna på att få testa OmniPoint 2.0, efterföljaren till OmniPoint 1.0 som vi än idag anser är den lenaste brytaren på konsumentmarknaden! Skillnaden mellan 2.0 och 1.0? Ett PR-manus! Det är samma brytare och OmniPoint 1.0 kan uppgraderas till 2.0 via Steelseries mjukvara. De marknadsförda skillnaderna är inget som vi eller en stor majoritet av användare kommer att märka.
Apex Pro Mini Wireless står inte ut på något sätt på marknaden. Steelseries har snarare halkat efter marknadsutvecklingen. Konstruktionsmässigt rör det sig om ett plastbygge med exponerad monteringsplåt, den billigaste och enklaste lösningen. Stabilisatorerna backar tar också ett steg bakåt i jämförelse med Apex Pro och keycapsen är inte mer än okej. I en tid när tillverkare utforskar nya monteringsmetoder, experimenterar med skum, testar nya layouter och lägger resurser på detaljer, är Apex Pro Mini blek i jämförelse. I våra ögon finns det bara en komponent som rättfärdigar tangentbordets höga pris och det är brytarna. Även om OmniPoint 2.0 inte är mer än en marknadsförings-saga, är de ändå bäst i test än idag. Med det sagt räcker inte det för att rättfärdiga en rekommendation av Apex Pro Mini, när OmniPoint går att få tag på i billigare modeller från Steelseries.
Egenskaper
- Lenaste brytaren på marknaden
- Justerbar slaglängd för aktivering på brytarna
- Stöd för trådlös anslutning
- Dubbelskjutna PBT-keycaps
- Styv skrivupplevelse
- Platt ljudkaraktär
- Rasslande stabilisatorer
| Steelseries Apex Pro Mini Wireless | |
|---|---|
| Formfaktor | 60% |
| Brytare | OmniPoint 2.0 |
| Keycaps | PBT |
| Keycaps-tjocklek | ~1 mm |
| Keycaps-profil | OEM |
| Media-/makrotangenter | Ja, via funktionslager |
| Inbyggt minne | Ja |
| Anti-Ghosting | Ja |
| N-key Rollover | Ja |
| Tangentbelysning | Ja |
| Mått | 293 x 103 x 40 mm |
| Vikt | ~550 gram |
| Kabellängd | ~1.5 m |
| Anslutning | USB C |
| Lägsta pris på Prisjakt.se |
Design och konstruktion
Vi möts återigen av ett simpelt plastchassi med exponerad plåt. Det är den billigaste och enklaste monteringslösningen och i våra ögon även den mest fantasilösa. Ett stort antal tangentbord på marknaden har följt samma trend och vi börjar bli lite trötta på att poängtera att det inte finns något premium över lösningen, även om Steelseries menar att aluminiumplåten är från 5000-serien som används i jetplan.
På marknaden florerar en mängd olika aluminiumlegeringar, inte minst 6000-serien som används på helikoptrar. Det är inte dyrt, en sådan platta kostar under 100 kronor att tillverka i enstaka exemplar, för att inte tala om hur billigt det är i massproduktion. Det är en billig lösning som är styv, ser tråkig ut, exponerar brytarna för skada och smuts och som är överanvänd på marknaden.
Apex Pro Mini har formatet 60% och som namnet Mini antyder. Det råkar också vara ett av våra absoluta favoritformat för tangentbord. Det är mer ergonomiskt för användaren då armarna inte hamnar lika långt ut vid musanvändning. Eventuella bortfall av tangenter fångas upp av en lagerfunktion och är nåbara med knappkombinationer, så är även fallet med Apex Pro Mini. Piltangenter saknas fysiskt, men nås via FN+WASD. F-raden nås via FN+siffertangenterna, och så vidare. Det är en kompakt, ergonomisk och snygg lösning som lyckligtvis blivit nästan lika populär som TKL-formatet, som endast skalar bort numpaden.
Det finns inte mycket byggkvalitet att tala om i Apex Pro Mini – som väntat av ett plastchassi. Plastchassin betyder visserligen inte nödvändigtvis att den strukturella integriteten är dålig, vi har sett prov på motsatsen i några av våra senaste test. Plasten blir dock snabbt ett problem på grund av monteringslösningen i detta tangentbordet. Monteringsplåten som brytarna är fästa på är nedskruvad i botten, i övrigt finns bara ett tomt plastchassi med ett batteri för den trådlösa funktionen. Chassit böjer sig när vi vrider och vänder på det och det knakar. Det låter ihåligt när vi knackar på det. Andra tillverkare, såsom Akko, löser detta problemet genom att skumfylla chassit och minimera resonansutrymme, medan Steelseries inte verkar bemöda sig med det, trots att deras tangentbord kostar dubbelt så mycket.
I övrigt är det en smakfull design i våra ögon. Den är svart och har fina rundade former utan alltför mycket detaljer som sticker i ögonen. Det finns en liten Steelseries-logotyp i grå färg i chassits främre kant, à la Filco, och en logotyp ihop med text på den bakre kanten. Det finns även en urgröpt Steelseries-text i botten. Enkelt och sofistikerat,så som vi gillar det.
Apex Pro Mini är ett så kallat stegat chassi där det finns en rundad halva som trappar ned mot botten och bildar nästa halva. Det är ett sätt att minimera resonansutrymmet i chassit, utöver att det kan ses som en snygg design.
I botten har vi ett gäng gummilängder per kant som gör ett bra jobb. De når den fina balansen mellan att hålla tangentbordet på plats när vi använder det och samtidigt gör det enkelt att flytta. Steelseries Apex Pro Mini har även utfällbara fötter för att ställa vinkeln i två steg. Dessa har en tunnare gummilegering som inte är lika bra som gummilängderna men som får jobbet gjort på ett godkänt sätt.
Den medföljande kabeln är en flätad sådan, helt okej, men för över 2 000 riksdaler har vi kommit att önska lite fler finesser. Varför inte en spole eller dubbelflätning? Flera konkurrenter skickar med denna typ av kabel för en betydligt billigare slant. Vår modell är å andra sidan trådlös och kabeln är i regel inte särskilt viktig för tangentbord i jämförelse med möss där, det är av stor vikt.
Som väntat från en gamingtillverkare så finns det även RGB-belysning per tangent. Keycaps är dubbelskjutna med ett inre lager av polykarbonat så att ljuset penetrerar våra keycaps och lyser upp tecknen på dem. Lysdioderna sitter monterade på brytarens övre kant, vilket betyder att tecknen på tangentbordets keycaps behöver vara positionerade i linje med dem för att belysningen ska bli jämn. Vissa tillverkare glömmer bort detta och får ojämn belysning över olika tangenter, men Steelseries har ett centrerat teckensnitt som är justerat längs överkanten. I kombination med den exponerade monteringsplåten blir det en bra ljusshow för de användare som gillar det.
Tangentbordet väger cirka 550 gram på vår våg. Det är en lättviktare som fyller rollen som portabelt men som halkar efter när vi pratar upplevd byggkvalitet.
Demontering
Steelseries Apex Pro Mini är enkelt byggd är därför relativt lätt att demontera. Det gör det ockås enkelt att demontera det för att eventuellt skumfylla chassit och modifiera stabilisatorerna så att de skallrar mindre.
Apex Pro Mini använder en bottenmontering. Det innebär, precis som namnet antyder, att monteringsplåten är monterad i chassibotten. Det är den enklaste och billigaste lösningen som tyvärr sällan ger en särskilt skön skrivupplevelse. Det blir styvt när vi bottnar ut rakt ner i botten och ner i skrivbordet. Monteringspunkterna sitter längs kanterna och ger en ojämn känsla. Vi börjar med att plocka bort samtliga keycaps, därefter lossar vi de sex skruvar som håller fast monteringsplåten i chassit. Dessa är av någon konstig anledning stjärnmönstrade. Vi fick leta långt bak i verktygslådan för att hitta en mejsel som passade.
Efter att vi skruvat loss monteringsplattan, lyfter vi enkelt ut den ur botten. Vi ser då att det är helt tomt i plastchassit, utöver det stora batteriet som är placerat i mitten. Vi hittar även två lösa magneter i chassit som vi inte riktigt lyckas lista ut var de hör hemma eller vilket syfte de fyller. Om ni själva väljer att öppna chassit, gör allt i er makt för att dessa två starka magneter undviker varandra. De var inte roliga att försöka sära på.
Lödpunkterna är rena och fina, vi har inget att anmärka på. Intressant är att brytarna i sig faktiskt inte använder sig av kontaktben likt MX-brytare. Det som håller brytarna på plats är fyra stycken lysdiodkontakter som är fastlödda. Dessa går genom brytaren ned till kretskortet och är lödda på plats. Brytaren i sig aktiveras via en magnet och sitter annars löst i monteringsplåten.
Att montera ihop bygget är inte svårare än att lägga kretskortet på plats, skruva fast monteringsplattan och fästa topphöljet.
Brytare, stabilisatorer och keycaps
Vi kan inte ge nog med beröm till Steelseries för OmniPoint-brytarna. Det är än idag den lenaste brytaren som nått vår testbänk, och då har vi ändå testat flera optiska alternativ under många år. Vårt problem med brytaren som sådan kommer inte från hur brytaren känns, det är hur Steelseries marknadsför den. Vi har skrivit djupgående kring tekniken och marknadsföringen i vårt test av Steelseries Apex Pro. Brytaren marknadsförs med flera felaktiga termer och påståenden. Det som brytaren gör bra och de faktiska vinsterna med Hall effect-teknologin lyfts inte fram, vi får istället svammel.
Det tog oss lite efterforskning för att faktiskt hitta vad OmniPoint 2.0 är, då vi från produktsidan inte kunde se vad som var nytt. Via en Steelseries-bloggartikel kunde vi hitta att OmniPoint 1.0 går att uppgradera till OmniPoint 2.0 och det är just det som är skillnaden, mjukvara. Aktiveringsslaglängden är utökad från 0,4–3,6mm till 0,2–3,8mm, förinställda aktiveringsnivåer ökas från 10 till 37, responstiden går från 0,7 ms till 0,5 ms och till sist kan vi programmera två olika funktioner till samma brytare.
Med andra ord, det är inga skillnader som vi har någon nytta av vid faktiskt användning. Linjära brytare är enligt oss för känsliga i slaglängden för att vi konsekvent ska kunna nyttja två funktioner på samma brytare via olika slaglängder. Exemplet från Steelseries är att vi kan smyga i spel vid en nivå och trycka hela vägen ner för att springa. Detta finns ofta som funktion i optiska brytare och det är ganska värdelöst då vi inte konsekvent kan aktivera med precision, speciellt då brytaren är linjär och friktionslöst len. Att öka aktiveringspunkt från 0,4–3,6 mm till 0,2–3,8 mm samt att lägga till fler aktiveringsnivåer ger oss inte något vid faktiskt användning, av samma anledning.
Brytarens responstid är nu 0,5 ms, förbättrat från 0,7 ms, vilket låter bra på papper men när det kontextualiseras vid användning så inser vi snabbt att det är rätt meningslöst. Signalen skickas via USB eller trådlöst, vilket skapar en fördröjning som tolkas av kretskortet i mottagarvärden. Därefter registreras det i spelet som i sin tur oftast är online med en anslutningsfördröjning via ISP ut till värdserver. 0,2 ms är en så liten skillnad att det betyder absolut ingenting vid användning. MX-brytare har en inbyggd fördröjning från att en signal skickas till att nästa signal kan skickas på 5 ms, detta är för att förebygga dubbeltryck då kontaktlövet vibrerar vid nedtryck. Signalen skickas betydligt snabbare än så och ingen människa är snabb nog för att dra nytta av att kunna trycka ned samma tangent 1 000 gånger per sekund.
Vi rekommenderar starkt att läsa OmniPoint-kapitlet i vårt test av Steelseries Apex Pro för mer information om brytarens marknadsföring och hur Steelseries målar upp dess karaktärsdrag på ett missvisande och ofta inkorrekt vis.
Hur är brytaren då? Som vi redan nämnt så är den len, oerhört len. OmniPoint tillverkas i samarbete med Gateron som är en välrenommerad brytartillverkare i tangentbordsvärlden. Stammen som används i brytaren är i MX-format, vilket innebär att alla våra MX-keycaps är fullt kompatibla. Även brytarhuset som sådant är i MX-format, även om det inte skulle behöva vara det. Det finns mycket dött utrymme som inte används, exempelvis det utrymme där en MX-brytare hade haft ett kontaktlöv. Även brytarstammen har ett ben som sticker ut som om det skulle aktivera ett kontaktlöv som saknas Steelseries design. Det rä sannolikt så att MX-formar har återanvänts för att spara pengar och då har stambenet följt med. Stammen har en magnet i botten och försänks längs med räls i brytarhuset botten för att aktiveras via en mottagare på kretskortet. Eftersom magnetens avstånd till kretskortet kan mätas, kan Steelseries skapa de olika aktiveringspunkterna under slaglängden.
Steelseries OmniPoint är kontaktlös, som de optiska brytare vi tidigare testat. Kontaktlös innebär i detta fallet att brytaren inte använder sig av kontaktlöv som en traditionell MX-brytare för att aktiveras och ju färre friktionspunkter en brytare har desto bättre förutsättningar har den för att vara len. Entusiaster experimenterar ofta med olika material för stam, brytarhusbotten och hustopp. De brukar även experimentera med olika typer av fetter och oljor för att smörja brytaren. Steelseries ser inte ut att göra något speciellt. Vad vi kan se är att varken stammen eller huset är smord och om de är det så är det så minimalt att vi inte ens kan se det under en lampa. Inte heller fjädern ser ut att vara smord. Toppen ser ut att vara gjord av polykarbonat och huset i nylon 66 – material som Gateron ofta använder i sina MX-brytare. Gateron-brytare i MX-upplaga är också lena och faktumet att kontaktlövet saknas i OmniPoint verkar vara den hemliga ingrediensen för att få en himmelskt len brytare. Brytarens vikt går att jämföra med en Cherry MX Red-brytare.
Det negativa med Apex Pro Mini är att den fantastiska brytaren sitter i en trött låda. Monteringslösnigen är styv och eftersom vi bottnar ut direkt i chassibotten, blir skrivupplevelsen styv och stum. Vi föredrar en mjuk och studsig upplevelse när vi använder linjära brytare. Ljudet är platt och gällt, vilket är resultatet av bristande smörja, ett plastchassi och stum aluminiumplåt. Vi anser att linjära brytare gör sig bäst med plastmonteringsplåtar, då dessa har lite svikt i sig. På så sätt blir det enklare att uppnå en mjuk bottning och tangentbordet blir mer förlåtande för billiga monteringslösningar i chassit. Brytaren som sådan bär dock upp chassits bortfall och vi får en bra användarupplevelse i slutänden. Vi kan samtidigt inte hindra oss själva från att fantisera om hur bra det kunde blivit med bättre öga för detaljer från Steelseries håll.
Stabilisatorerna i tangentbordet är i MX-format och har en tendens att skallra något. När vi öppnar upp dem och kikar närmre så ser vi avsaknaden av smörja, åtminstone till den grad att det förhindrar stabilisatorerna från att skallra. Det finns lite fukt på vissa delar men skaller från stabilisatorer förhindras genom att dämpa kontakten som sker plast mot plast samt plast mot metall. Vi har upplevt sämre stabilisatorer men då konkurrenterna på marknaden gör gedigna jobb med att smörja och finjustera stabilisatorer, måste vi ändå ge Steelseries underkänt här, speciellt med tanke på prislappen. Vi passar även på att nämna att stabilisatorerna i vårt testexemplar av Steelseries Apex Pro var bra och vi kunde tydligt se att de var insmorda med fett.
Något som Apex Pro Mini däremot gör bättre än föregångaren är keycaps. Apex Pro hade ABS-keycaps med laser-inristade tecken – det billigaste av de billiga alternativen. Apex Pro Mini har keycaps i styvare och tåligare PBT-plast och de är dubbelskjutna. Istället för att tecken ska vara laser-inristade är de nu ett separat lager från PBT-plasten. Om vi vänder på tangentbordets keycaps kan vi se ett separat polykarbonat-lager som bildar varje keycaps tecken och släpper igenom ljus. Det är en betydligt tåligare lösning. Steelseries har även justerat alla tecken så att de nu är centrerade för att säkerställa att lysdioderna lyser så jämnt som möjligt, i jämförelse med de vänsterjusterade tecknen i Apex Pro. Steelseries har åtgärdat de klagomål vi hade i föregående test och vi ger dessa keycaps tummen upp. De är dock inte tjockare än föregångaren och är cirka en millimeter tjocka, vilket är jämförbart med Apex Pro. Generellt sett anses 1,5 mm som en bra tjocklek för keycaps. Sett till yta så rör det sig om en grovkorning, något sandpapprig yta. Användare med flottiga fingrar brukar gilla denna typ av yta medan vi föredrar en mer finkornig sådan. Det handlar om preferens och det ena är inte bättre än det andra.
Intressant nog så är typsnittet på keycapsen inte likadant som på Apex Pro. Det kan vara så att de inte har dubbelskjutna formar för det typsnittet. Det har dock en design i samma anda, ett simplare typsnitt som inte skriker gamer utan att vara lika sofistikerat som ett Helvetica Rounded. Det är godkänt i våra ögon. Keycapsen har en OEM-profil vilket innebär att det inte finns en riktig standard att peka på. OEM-profiler brukar likna Cherry-profilen och det finns vissa rader som följer Cherry-konvexen men inte alla. De har även en brantare vinkel och är högre än Cherry.
Tangentbordet är trådlöst via antingen Bluetooth eller en 2,4 GHz-dongel. Det finns ett styrreglage på baksidan av tangentbordet för att ställa in läget. Vi upplever att batteritiden är relativt dålig och vi använde oss främst av kabelanslutning. Batteritiden för både Bluetooth och 2,4 GHz var cirka två till tre arbetsdagar.
Mjukvara
Mjukvaran som används av Steelseries Apex Pro Mini är Steelseries GG, en mjukvarusvit för Steelseries produkter. Steelseries Engine-delen av sviten låter oss göra betydligt mer än sedvanlig tangentbordsmjukvara. OmniPoint-brytarna kan justera aktiveringspunkten och vi kan programmera ett gäng makro- samt nedtrycksfunktioner. För vår del ger det ingen nytta vid användning av de anledningar vi nämnt tidigare i artikeln. Mjukvaran är lätt att använda och är intuitiv. Den är dock resurstung med cirka 400 MB RAM-minne i bruk och cirka 500 MB av diskutrmme för installationen.
