Test: Monsgeek M2 DIY Kit – DIY är nu busenkelt!

Monsgeek M2 gör det enkelt att komma igång med ett egenbygg tangentbord utan tidigare erfarenhet med ett kvalitativt DIY-kit! Vi testar!

Sammanfattning Monsgeek M2

Under många år har vanliga Svenssons behövt stå vid sidlinjen. Sakta med flera års fördröjning från när finesser når entusiastmarknaden börjar de introduceras via de populära tillverkarna. Med Monsgeek M2 från Akko är det inte längre läskigt att bygga själv. I grunden är det lika enkelt som att bygga med legoklossar. Monsgeek M2 är ett robust och kvalitativt aluminiumchassi som är förmonterat med moderkort, hotswap-socklar och dämpning. Just hotswap-socklarna gör det enkelt för vem som helst att ploppa ned favoritbrytare och börja använda tangentbordet utan någon som helst lödning. Utförandet är väl genomtänkt och kvalitativt rakt igenom, speciellt med tanke på slanten som kittet kostar i jämförelse med vad det hade kostat i entusiastkretsar. Monsgeek M2 är det perfekta sättet för dig att börja vandra ned i custom-träsket och det håller din hand under hela resan. Monsgeek M2 är en enkel rekommendation från oss!

Egenskaper

• Felfri anodisering
• Mjuk, studsig skrivupplevelse
• Väldämpat
• Bra ljudkaraktär
• Robust
• Enkelt att montera

Bas

Entusiastmarknaden har länge varit för de modiga och inbitna. Nya finesser, sätt att få bättre skrivupplevelser, unika material och brytare har låsts bakom en vägg dit vanliga dödliga inte vågat sig förbi. Tanken att behöva löda, pilla och montera kan vara avskräckande, speciellt med tanke på hur många alternativ det finns där ute. Hur hittar man rätt? Monsgeek M2 från Akko löser många av problemen och bjuder in vanliga Svenssons att smaka den goda kakan.

Monsgeek M2 är ett DIY-kit, men det är anpassat för att vara lika enkelt som lego att montera ihop. På sin höjd kommer användare behöva att lossa och fästa ett par skruvar. Tangentbordet, eller chassit i detta fall, kommer med ett moderkort som redan har hotswap-socklar på plats för att ploppa ned brytare i. Det gör det enkelt att välja brytare enligt preferens samt byta ut när vi önskar. Utöver brytarna behöver vi bara fästa stabilisatorer och välja en uppsättning keycaps, därefter är det bara att ansluta och köra.

Vårt testexemplar har en lila-rosa färg samt en polykarbonat-monteringsplatta. Chassit är gjort av aluminium och anodiseringen är mer eller mindre felfri. Vi ser inga fläckar, krokar från anodiseringsprocessen eller skrapmärken. När entusiaster handlar DIY-kit från främlingar på internetforum finns alltid risken att anodiseringen är dålig, att kittet kommer med skador eller att halvorna passar dåligt. Vi hittar inget att anmärka ur det avseendet, det är kvalitativt. Vi vet dock inte exakt vilken aluminium-sammansättning som används, men det är inte en av de mjukare, bräckligare typerna.

Det finns inte så många iögonfallande detaljer utöver silverfärgade aluminiuminlägg på sidorna, utöver layouten så klart. Monsgeek M2 använder en variant av Cherrys 1800-layout, en kompromiss mellan ett fullstort tangentbord och ett Tenkeyless som kapar bort Numpad-delen. 1800-layouten behåller numpad, funktionstangenterna och piltangenterna men flyttar ihop det så att tangentbordet blir mer kompakt och kortare i längd.

Undersidan är inte direkt händelserik den heller, så som det borde vara. När ser vi undersidan under användning? Aldrig. Det finns inga fötter att tala om, vinkeln är statisk, vilket kan påverka keycap-valet som användare behöver göra. Keycaps kommer i olika profiler och höjder. Lyckligtvis är Cherry-profilen på keycaps vår preferens och den lämpar sig bra på Monsgeek M2.

Anslutningen är USB-C och finns på tangentbordets bakre vänster sida. Det är inte den renaste anslutningen sätt till passform men det stör oss inte särskilt mycket då det inte syns när tangentbordet är anslutet. USB-C-porten är ansluten till ett dotterkort inne i chassit och går därmed att justera för den petiga.

Innan vi ens påbörjat demonteringen ser vi att Akko precis som vanligt valt att köra hårt på ljuddämpning med flera lager skum och dämpningsmattor. Det finns en skuren skummatta mellan monteringsplattan och moderkortet. Utöver skummattan finns ytterligare dämpning ovanpå moderkortet som lägger sig mellan moderkortet och de monterade brytarna.

Innan vi demonterar chassit kan vi bekanta oss med det genom produktbilder. Vi ser snabbt att dämpningen inte är att leka med. Det är lite komiskt hur botten har chassiskum och att det därefter finns ”ytterligare chassiskum”. Vår preferens när det gäller tangentbord är att undvika dämpning då det tar bort mycket av tangentbordets karaktär och dess utrymme att andas. Många inom entusiastmarknaden gillar dock att dämpa sina tangentbord, så mycket som möjligt. Lyckligtvis är det enkelt att anpassa mängden skum i Monsgeek M2 för att testa sig fram till sin personliga preferens.

Demontering

Innan vi kan börja använda tangentbordet behöva vi demontera det för att komma åt och fästa stabilisatorer. De medföljande stabilisatorerna skruvas fast i moderkortet. Vissa stabilisatorer fäster direkt i monteringsplattan och för de användare som införskaffat sådana, behövs ingen demontering alls. Vi rekommenderar dock att användare plockar fram mejseln och kikar på insidan för att förstå uppbyggnad och för att få möjlighet att anpassa det enligt egen preferens. Hur kan användare hitta sin preferens utan att testa sig fram?

Det är inte svårare än att vi lossar totalt 10 skruvar på baksidan, tydligt markerade. Därefter kan vi lyfta isär toppen och botten för att komma åt innanredet.

Efter att toppen är lossad kan vi tydligt se monteringsmetoden. Monteringsplattan hålls på plats i chassit med gummipackningar, fyra övre och fyra nedre. Dessa sjunker ned i skåror i chassits kanter. Denna monteringstyp har ökat i popularitet då den upplevs som mjukare och studsigare att skriva på i jämförelse med alternativ där moderkortet och monteringsplåten skruvas fast direkt i chassit. Det kan leda till oönskade vibrationer och styvare bottning vid användning, om utförandet är dåligt.

Nu kan vi också, via den exponerade kanten, se hur mycket utrymme det finns inuti chassit efter att vi plockat bort det silverfärgade inlägget. Till vår besvikelse är utrymmet skralt, men för många användare är det nog välkommet. Det finns inte mycket utrymme för moderkortet att svikta nedåt under skrift för att skapa en än mjuk skrivupplevelse där våra fingrar nätt och lätt leder till att kretskortet böjs under fingrarnas kraft. Kretskortet sover i princip ovanpå allt skum, och skulle vi plocka bort skummet och få tangentbordet att svikta något skulle det istället leda till att vi bottnar direkt i chassit och det skulle då upplevas styvt.

I galleriet nedan finns bilder på innanredet med tillhörande beskrivning.

1 av 6

För att fästa stabilisatorerna måste vi först lossa monteringsplåten från moderkortet. Det gör vi enkelt genom att först skruva loss ett par skruvar för att komma in. Vi ser nu det tunna dämpningsmaterialet som ligger mellan brytarna och kretskortet. Vi väljer att plocka bort det då vi som nämnt försöker plocka bort så mycket dämpning som möjligt enligt vår preferens, men det går lika bra att låta den ligga kvar. Vi plockar även bort de två nedersta lagren i chassibotten innan montering.

Stabilisatorer

Det finns generellt två populära typer av stabilisatorer: plåtmonterade och skruvmonterade. Den medföljande typen är av skruv-typen och behöver fästas direkt i moderkortet. När vi har demonterat allt och har vårt nakna moderkort framför oss kan vi sätta igång.

Vi väljer att smörja våra stabilisatorer, men det går bra att skippa detta steg. Anledningen till att vi vill smörja stabilisatorer har inte så mycket med att säkerställa att stabilisatorerna är lena, utan med att förhindra att stabilisatorerna rasslar.

Det går bra att experimentera med olika typer av smörjmedel, exempelvis olika oljor och fetter. Inom entusiastkretsar är fetter det vanligaste alternativet och vi använder oss alltid av Krytox 205, grad 0. Det har en perfekt viskositet för tangentbordssmörjning för både brytare och stabilisatorer där vi kan få lena och dämpade resultat utan att det känns segt som sirap.

När vi tar isär en stabilisator ser vi att den består av tre delar. En stam, ett hus och en ståltråd som kopplar samman ett par stabilisatorer. Den första frågan är då: vad ska vi smörja? Svaret är att de kontaktytor som finns mellan de olika delarna är de ytor som vi smörjer. De ytor där plast möter plast ska vi vara väldigt försiktiga med mängden smörja. Plast mot plast är oftast inte de ytor som generellt skapar rassel, dessa vill vi hålla lena och därför använder vi en ytterst liten mängd fett. Det räcker med att penseln är lite fuktig, därefter smörjer vi stammens sidor och husets innanrede till den grad att det också ser fuktigt ut. Vi vill inte visuellt se någon vit smörja, det är ett tecken på att det blivit för mycket.

Tråden behöver ett betydligt tjockare och mer visuellt lager då tråden ligger lös inne i huset. När tråden slår emot stabilisatorhusets kanter uppstår rassel. Om vi brer på mer rikligt med smörja kan vi dämpa de slag som sker inne i stabilisatorn och uppnå önskat resultat. Här är det också viktigt att inte överdriva, men det är inte alls lika petigt som plast mot plast-ytorna.

När komponenterna är smorda kan vi montera ihop dem igen.

När samtliga stabilisatorer är smorda kan vi montera dem på moderkortet. Det finns bara ett sätt att fästa dem och därför är det svårt att göra fel. När de är positionerade i de märkta ytorna skruvas de fast.

Innan vi går vidare och monterar ihop tangentbordet igen är det viktigt att ta oss tid och testa stabilisatorerna. Om vi snabbt monterar en brytare i hotswap-socklarna och fäster en keycap kan vi trycka på stabilisatorerna ett par gånger och lyssna efter rassel. Vi säkerställer också att vi inte överdrivit mängden smörja och att slaglängden är len och smidig. Skulle någon stabilisator rassla kan vi enkelt ta isär den, torka av smörjan och försöka igen.

När plåten är monterad kan vi gå vidare och montera ihop tangentbordet igen. Nu börjar det roliga!

Brytare

Nu är vi redo för att välja brytare. Det följer inte med några brytare med Monsgeek M2-kittet, valet är upp till oss. Vi testar Akko CS Piano-brytare. De är linjära och kommer försmorda för hand. De bottnar vid 53 cN och är på den lättare sidan av spektrumet sett till vikt. Vår preferens är runt 60 cN och i allmänhet brukar 63 cN ses som ett bra mellanting mellan tungt och lätt. Piano-brytarna har inte en full fyra mm-slaglängd och bottnar istället redan vid 3,5 mm, en märkbar skillnad och något styvare än en hel MX-slaglängd.

Varför linjära brytare? För oss lämpar sig linjära brytare bäst med gummipackningsmontering och polykarbonat-plåt. De mjukare materialen av monteringsplåt och sviktande monteringarna känns bäst med linjära brytare, medan taktila brytare gör sig bättre på mer styva material och monteringar, enligt oss.

Lyckligtvis är tangentbordet uppsatt med Kailh hotswap-socklar, vilket gör det enkelt att ploppa in och ut brytare. Användare kan därmed testa sig fram. Det finns en stor mängd brytare på marknaden och det kan kännas tungt att vaska fram en specifik brytare. Det finns brytartestare att klicka hem och köpa hos de flesta återförsäljarna, där en stor mängd brytare är monterade så att användare kan testa flera stycken och bestämma sig för vilken de föredrar.

Piano-brytarna känns lena och låter bra direkt ur förpackningen och därför finns det inte någon anledning för oss att grotta ned oss och modifiera dem. Vi ska dock visa hur användare kan gå till väga för att smörja sina egna brytare.

Det finns en stort antal brytare på marknaden, det finns också en stor mängd smörjmedel att välja bland för de som vill smörja sina egna brytare. Det finns också många olika sätt att smörja brytare. Just linjära brytare får ut mest av att bli smorda. Då det inte finns några gupp i nedslaget blir det snabbt tydligt om brytaren inte är len. Taktila brytare har ett gupp och själva nedslaget drunknar oftast ut då fingrarna bottnar abrupt efter guppet, i vanliga fall.

I dag finns det många smörjmedel att handla hem hos återförsäljare som säljer tangentbord, så har det inte varit historiskt. Över tid har smörjmedel från Krytox kommit att bli det mest populära smörjmedlet. Krytox kommer i olika viskositeter och sammansättningar. Vi har under många år landat på Krytox GPL 205 grad 0 som vår preferens, precis som med stabilisatorerna. Det brukar inte vara alltför dyrt med smörjmedel och det kan därför vara värt att klicka hem ett par olika medel och testa sig fram med individuella brytare för att hitta en egen preferens.

Första steget är att öppna brytaren. Det finns brytaröppnare som är så simpla att brytaren trycks ned i dem och sedan magiskt är öppen. Vi brukar använda just en sådan i våra tangentbordstest, men det går också att öppna dem utan en brytaröppnare. Vi kan exempelvis böja ett gem för att komma åt de plasthakar som håller ihop en brytare.

När brytaren är öppnad ser vi att den består av fyra delar. Ett hus, en topp, en fjäder och en stam. Här behöver vi identifiera vilka delar som har kontakt med varandra under användning. Stammen vilar i fjädern som i sin tur sitter i huset och toppen sammansluter brytaren. Det är stammen som är den rörliga delen och därför är det värt att smörja de delar som stammen kommer i kontakt med.

I huset finns skåror som stammen försänks i, samma skåror finns i vår brytartopp. Dessa ihop med stammens sidor är de områden vi smörjer med fett.

Det finns brytarstationer att köpa för att modifiera brytare på löpande band, men det är inget krav. Vi tycker att det är enklast att placera alla bottnar i stationen, smörja dem, lägga i fjäder, smord stam, och sedan försluta med topp. Just fjädern går att smörja med fett, men här är det istället vanligare att smörja med olja. Ett populärt sätt att spara tid är att slänga in alla fjädrar i en liten burk eller plastpåse, hälla i lite olja, skaka, och sedan är det färdigt. Vissa brukar använda samma metod för brytarstammen och fett. Resultatet brukar bli ett jämnt fördelat lager, men för den petiga är det att föredra att göra smörjningen för hand.

När brytare öppnas blir toleransen något sämre. Det är plast som böjs och tänjs, därför kan brytaren upplevas som något slappare efter de monteras ihop igen. För att motverka detta finns det brytarfilmer att lägga på innan montering. Vi personligen har aldrig känt att det är värt mödan, men alternativet finns där ute för de som är känsliga för detta. Det kan vara värt att prova i jakten på den perfekt moddade brytaren, men det är inget för oss.

Moddade eller omoddade, det är enkelt att montera brytarna. Säkerställ att kontakterna är raka och sedan är det bara att föra ned dem i hotswap-socklarna.

Slutmontering och användning

Med brytarna på plats kan vi slutföra bygget. Olika tangentbord har olika layouter, och det följer inte med några keycaps. Det är viktigt att säkerställa att de keycaps som köps in för att använda med bygget faktiskt stödjer chassits underliggande layout. Just 1800-layouten är lite speciell, vanliga TKL, 60% eller fullstora tangentbord är sällan ett problem att hitta lämpliga keycaps till. Produktsidor för keycapsets brukar tydligt skriva i produktinformationen vilka layouter som uppsättningen stödjer. Vi har inget keycap-set med numpad, men vi improviserar lite med det vi har hemma.

Inom kort har vi prytt Monsgeek M2 med keycaps och vi är färdiga!

1 av 4

För slanten är tangentbordet förvånansvärt bra. Anodiseringen och chassit har vi som sagt inget att anmärka på, men också känslan vid användning är jämn och mjuk trots de lite styvare brytarna. Ljudet är djupt, men ändå kort och utan resonans. All dämpning gör sitt jobb hederligt. Lite större layouter kan ibland vara svåra att få jämna över hela ytan, men gummipackningsmonteringen säkerställer att tangentbordet känns motsvarande över hela ytan, vare sig det är i mitten av det alfanumeriska klustret eller längs med kanterna. Tangentbordet känns robust och gediget, med en vikt på över två kilo.

Det är också lätt att programmera tangentbordet. Vårt testexemplar är i ANSI-utförande, men svenska tecken är tillgängliga på sina vanliga platser. Vi kan enkelt programmera om knappar och lager med VIA-mjukvaran genom ett webbgränssnitt. För den som är mer djup och tekniskt kunnig går det också bra att flasha en egen fil via QMK-mjukvaran.